Resan till Clusta Noba var ganska händelselös men väl framme fick jag återse Hildur Ornetand, världshusvärlden från Arhem, som blivit något av en ledargestalt för Marjurerna. De verkade måttligt roade av att en trakorisk styrka kommit men jag försökta förklara att vi kommit för att bekämpa de odöda.
Ett kärare återseende kom efter någon dag när ett gäng spejare kom med Giovanni i släptåg! De anklagade Giovanni för att ha uppfört ett försvarsverk på ön, något han sade sig vara oskyldig till. Vi gav oss av för att beskåda skapelsen, och det var en imponerande byggnad som såg något malplacerad ut. Den vaktas av demoner som snabbt likviderade den stackars soldat som Praanz beordrade fram, men Giovanni fick komma och gå som han ville. Praanz tilläts gå in i sällskap med Giovanni, och de gick in för att inspektera och förhandla.
Då rapporterade spejare om rörelser på en strand. Jag tog 20 mannar för att undersöka, och det var ransarder som hade kraschlandat ett av sina skepp. Jag insåg snabbt att vi var för få och beordrade reträtt, några klåpare fick dock sätta livet till. Jag nedgjorde två spejare, med god hjälp av deras uppblåsta egon som fick dem att möta mig en och en i närstrid i stället för att skjuta mig med båge. Ransarderna kallar det väl för mod, men det är en tunn gräns mellan mod och självmord.
En ransardisk styrka rörde sig mot byn men nedgjordes, tyvärr inte utan förluster på vår sida, medan resten förskansade sig på en bergstopp varifrån de trakasserade oss med hippogriffer. Med en krigslist kunde vi lura ner större delen av dem under natten. Vi upprättade vad som såg ut som ett spejarläger i en klyfta, ett lätt byte för blodtörstiga ransarder. Dock hade vi i lönndom placerat ut ett stort antal elitsoldater. Eller vad man nu ska kalla dem, jag saknar Valentino och Eredrim...
Hursomhelst gick de i fällan och vi dräpte de flesta med måttliga förluster på vår sida. En del av mina mannar i lockbetet som tillsammans med mig tog första smällen gick tyvärr åt, plus en del av Komankerna.
Endast ett fåtal var nu kvar på bergstoppen och vi kunde rikta fokus mot de odöda brobyggarna. När de är klara med bron kommer de mötas av Eniaken och stenmurar som tillsammans bildar en flaskhals som är vårt enda hopp, eftersom de är väldigt många fler än oss. De hade dock kastmaskiner, som vi ville oskadliggöra. Vi seglade in med våra skepp i sundet och lyckades slå ut deras kastmaskiner med våra. Tyvärr lyckades ett skepp krascha in i stenbron som de osösa bygger, med mycket onödigt manfall som konsekvens. Jag börjar alltmer tvivla på våra förutsättningar. Vi ankrade iallafall upp vår galbalon för att bombardera de odöda.
Ett misstag skulle det visa sig, vilket följdes av flera andra. Vi sände ut Svarta Pilen för att spana efter ransardflottan, men den sylvoleumbombades av ransardiska hippogriffer och sattes ur stridbart skick, och nu kom resten av ransardernas flotta. Våra karaveller sattes ut för att möta dem, det gick ganska bra och vi sänkte alla deras mindre båtar men våra blev svårt skadade, och vår galbalon hann inte dit i tid. Och deras galbalon kom igenom. Vi hade hela vår försvarsstyrka inklusive kastmaskiner i byn, men ransarde undvek byn och valde att kraschlanda sitt skepp på klipporna där första skeppet anlänt. Våra soldater skyndade dit men inte inna ransarde hunnit i ordning och det blev ett nedrigt nederlag. De tog sig upp på sin bergstopp och vi har fått satsa på att befästa byn.
Moralen var körd i botten och bland kondottiärerna gick rykten om att jag var en ransardisk spion! Det var upprorsstämning och vi lyckades spåra ryktesspridningen till en kondottiär som visade sig vara Cymba, en känd kondottiärledare och illgärningsman från Ilibaurien. Han hyste en stark bitterhet mot mig och mina kamrater för att vi lyckades föra ut det Blå Barnet. Cymba hade nämligen i uppdrag att vakta Blå Barnet och hans misslyckande skadade hans anseende mycket. Ryktesspridningen var ett försök till hämnd. Men när vi stod öga mot öga kunde han inte låta bli att vilja möta mig i envig. Han svingade skickligt sin sabel i snygga finter som nog hade dragit ner applåder på Tricilves arena. Inte lika snitsigt men desto mer effektivt planterade jag min yxa mellan hans ögon. Och med honom dör förhoppningsvis ryktesspridningen.
Högvälborne,
Leonidas de Uriel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar