Jorddragarhymnen och Etorgos gravkammare

Ett rådigt ingripande från Eredrim som stängde portarna när stålklotet var ute fick stopp på fällan. När mekanismen försökte dra upp klotet igen tog det nämligen stopp på porten och kedjan slets av. Nu kunde vi äntligen utforska vad som fanns bakom denna sluga och brutala fälla. Det visade sig vara; inte ett skvatt! Besvikna letade vi vidare.

En annan fälla sköt ut glödgade kopparklot med stor kraft. Bakom den fanns en gravkammare med tre gravar. Ett spöke angrep Eredrim som flydde i vild panik. Och när Eredrim flyr så bör man haka på för det finns inte mycket som skrämmer den lille hårbollen. Så vi alla flydde i vild panik, utom Iliel som stannade och betvingade spöket. Hon fick visioner om en man som tjänat som Etorgos älskare, gift sig med en kvinna och begravts levande.

Efter en del labyrintande, fallgropar och annat hamnade vi i strid med ytterligare skelett, och fann en del värdesaker. Ett av skeletten hade en ring som Iliel kände igen från spökets vision, hon trodde att det kunde ha varit älskarens fru. Jag undersökte skelettet som ut att ha tilhört en kvinna. Vi gick tillbaka till det nu försvagade spöket. Tariq pratade med honom på Ithilgroms tunga. Han sa att han ville läggas till vila på en kulle i solen med sin älskade. Vi tänkte att det kan vi väl ordna så öppnade kistan för att samla ihop hans ben och fann där också en nyckel. Då öppnade vi de andra två gravarna som tillhört Etorgos fru respektive älskarinna och fann där fler nycklar.

Vi velade runt ett tag och jag fick ett par armborstskäcktor i mig, hittade vi Etorgos grav. Rirba frammanade hans ande som hade följande att säga:

Grymma säd
ofödd kallar du...
du vill att jag täljer
vad elst jag ser

Jag minns en klockas klyfta...
ett nedstigande i oändliga djup...
en klang av malm...
en tungas sälta...
en högväg...
ej en hålväg...
en eldkittels kraft

Jag minns en sägd om huvud
ack minns det väl,
om ofagert men dock...

Den örte höre havets sång
den mynte smake dess blod
den hänte röne himlens form
den ögte skåde dess ljus

Vet du det nu eller ej?
Tvungen har jag talat
nu vill jag tiga

Rirba kallade det dravel, hon kallade det Jorddragarhymnen som hon redan kände till.
Vi andra tyckte att det nog skulle gå att få ut ledtrådar ut detta, det var nog inte värre än Vox Ranzina. Dock kände vi att vi saknade Giovannis sinne för kryptiska formuleringar.

När vi kommit ut lade vi älskaren och hans fru på en kulle i solen. Tariq sa att spöket var tacksamt och verkade få frid.

Nästa steg var inte lika självklart. Jag drog mig dock till minnes de gamla platsbestämningarna som Manghalde funnit i Isakras bibliotek, som tydde på att Marjura roterade. Kanske snurrade Jorddragaren runt utan sin karta? Marjura tycktes ju rotera kring en axel i Itlasbergen inte långt härifrån.

Så vi satte av mot Itlasbergen. Vi satte ett ekollon i en dold dal och kontakta Melealina som när eken vuxit upp skickade Nastigast till oss för att hjälpa till att räkna ut den exakta rotationspunkten.
Efter ett nattläger upptäckte vi att vävarnas ledare var död, han hade strypts i sömnen. Det visade sig vara den mumifierade hand som han burit med sig som relik efter sektens grundare som börjat leva. Handen gav sig också på mig men Eredrim mosade den. Grundaren var troligen krurier från Marjura så kanske vaknade handen av att komma tillbaka hit. Medan vi begravde vävarmästaren blev även han odöd men en magisk eld från Vrax satte stopp för det.

Nu kunde vi börja söka oss mot rotationspunkten med hjälp av Nastigasts räknande. Vårt sökande för oss allt högre upp.

-- Cracius Carnassos