Levande kokta

Efter en lyckad pejling av jordflyttarens plats hade vi och vävsällskapet tagit oss upp till en vulkanliknande öppning på toppen av berget. Runt om låg kusligt perfekta rundade stenar, som om havet en gång hade format dem. I mitten fanns en stor öppning med en över hålet utskjutande konstruktion där det hängde en klocka. Mitt emot denna vakade ett stort tjurhuvud i brons. Innan resten av oss hade reagerat var dvärgen Eredrim i full färd med att klättra ut till klockan. Han kastade sig in under den och landade på en plattform medan hans huvud försvann in i klockdelen.

"Det verkar vara en sorts hissanordning, möjligtvis en dykarklocka." - sa dvärgen barskt.

Vi andra, Cracius och Vrax inkluderat, begav oss snart ut på klockhissen och begrundade konstruktionen. Jämt fördelade runt kanten av plattformen var tio gropar i storlek av stenarna. Antagligen för barlast för att få hissen i rörelse. Efter lite dividerande började vi lasta över stenar till klockan. En högst riskabel operation men vana äventyrade som vi var fruktade vi inget. Förrän alven fick en föraning. En obehaglig känsla likt den när någon, eller något, ser på en. Han stannade upp och tittade förundrat på tjurhuvudet mitt emot. Det ljöd lite när alven klampade fram med stenarna. En dov resonans. Alven tog hjalten av svärdet och slog mot klockan. Tjuren svarade. Ett fizz om inte hans öron mindes fel.

"Det är något lurt på gång. Vi bör nog hejda oss." - sa alven med en orolig röst.
"Vaddådå? Är du rädd för en ko?" - svarade dvärgen utan att stanna upp med sitt skickliga men klumpiga arbete.
"Jag tycker bara vi bör tänka en extra gång innan vi start något vi inte har kontroll över."
"Pish pash. Nu sätter vi fart" svarade dvärgen med gladlynt röst, hivade ner sig själv med den sista stenen och helt plötsligt var ekipaget på väg ner.

Alven funderade ett krot tag om han hastigt skulle kasta sig upp men valde att stanna kvar. I maklig takt tjuggade kedjan på. Det blev snabbt mörkt. Helt plötsligt tippade konstruktionen 30 grader, dvärgen lyckades med nöd och näppe med att inte glida ur. De fortsatte ner i sidled i cirka 30 meter innan de återigen rätade upp sig och åkte ner. Det blev hastigt fuktigt och varmt.

"Slå ann ljus trollkarl" - beordrade Cracius.

Ett ljus sken upp över en förskräcklig syn av ett ångkokande bad 30 meter nedanför. Det var verkligen en dykarklocka, en ironisk konstruktion.

"Fort! Kasta av stenen!"

Snabbt lastade vi av alla stenarna men det gjorde inget för vi fortsatte fortfarande, om än lite långsammare, ner mot våran säkra död. I ett hjältemodigt beslut sällan skådat offrade Aralanaphi sig själv och kastade sig ut på mot brunnskanten, klamrade sig fast på den hala, våta väggen som antagligen bara en van sjöalv kunnat göra. Klockan stannade, ordagrant och metaforiskt. Ljuset från trollkarlen blev plötsligt starkare. Det växte stadigt och till slut formades den mäktigaste isgestallt någon av oss hade sett. Sjöormen begav sig ner i det kokande havet och det frätande värmen byttes mot en behaglig sydtropisk lättnad. Alven, som verkade oalviskt ansträngd, hoppade över till klockan igen och snart började den långsamt ticka ner mot sjön. Dvärgen klättrade upp mot toppen av dykarklockan för att inte drunkna medan alven snart simmade ut i det blåa kalla ljuset från iselementaren. Rummet hade perfekta kalkväggar utan några strukturer. Alven tog upp en av stenarna och slog ann så hårt han kunde. Kalken som hade bildats under åren lossnade och avslöjade... ännu en mur. Denna av gröna tegelblock. Alven återvände till sällskapet som nu inte visste vad de skulle ta sig till. Skulle de bege sig upp igen eller skulle de chansa? Cracius begav sig ut och med en otrolig tur eller känsla slog ann på precis rätt ställe. Avslöjade en öppning som han lyckade öppna. Rummet tömdes långsamt på vatten medan sällskapet simmade upp till ytan.

I ett kort bisarrt avbrott mellan död och världsundergång fann sig sällskapet i en spaliknande upplevelse, upplyst av magiskt ljus spelande mellan jadegröna murar och kaustiska effekter i vattnet.

När rummet väl var tömt begav de sig mot öppningen som avslöjade en dörrliknande konstruktion som de långsamt lyckades fösa upp. Innanför var ett tjurhuvud till. Säkerligen gjort för att tömma rummet innan de begav sig ner. Från där begav sig en smal trappa upp till nästa rum där ett pussel avslöjades. Fyra tjurhuvuden i olika färger prydde väggen. På golvet en av tungdelarna till den gröna tjuren. Det var nog bara att stoppa in handen i den gröna tjuren och vrida om? Eller? Efter mycket oense om det logiska pussel offrade sig Vrax och stoppade in armen. TJUCK! Väggen vred sig 90 grader och bakom avslöjade sig ännu en trappa. Denna var längre. Mycket längre och vandrade upp och ner. Det blev varmare. Snart uppenbarade sig en delning i vägen. En ännu smalare gång åt höger eller fortsätta neråt? Sällskapet vek av och fann i slutet av korridoren en vägg med ett handtag. Alven tittade sig oroväckande om och tog sedan tag i handtaget, som gav vika och gjorde stenblocket rörligt. Han tryckte med all sin kraft mot väggen och till slut föll det framåt med alven på det. De föll med en ekande smäll mot golvet, alven på knä, ställde sig långsamt upp efter ansträngningen samtidigt som det längst in i rummet i en spegelrörelse ställde sig upp en 3 meter hög tjur, som sakta själv lyste upp rummet med smaragdliknande runor som klädde dess stenliknande kropp. Ett enormt bröl och damm från hela rummet täckte alven. Aralanaphi drog ödesmättat sitt svärd och gjorde sig redo. Tjuren, stående på sina två ben med en enormt [VAPEN] i handen frustade än en gång stormade sedan fram. Skulle vi fly eller illa fäkta?

-- Aralanaphi?