Vi lämnade av Höken och Guster Svartskäckta i
närheten av Trovlik och seglade sedan till just Trovlik i hopp om goda affärer.
Då sa Valentino att när han och Jorim suttit instängda i gruvan så hade Jorim
berättat att han hört att det skulle finnas en stor skatt i ett gravkummel som
tillhört en storman vid Jungfrutopparna på Marjura.
Vi hörde oss för i Trovlik och jungfrutopparna är
två runda bergstoppar som ligger i det bergiga området på andra sidan Trovlikviken,
och mycket riktigt ska där ha levt en mycket rik och ond storman, men nu är
området fullt av svartfolksstammar.
Detta lät vi dock inte skrämma oss utan vi satte
segel över viken och fann resterna av en gammal hamn en bit från Jungrutopparna
där vi la till.
Vi såg några ynkliga orcher kila iväg in i skogen
men brydde oss inte så mycket om det.
När vi kommit igenom skogen började vi marchera i
öppen sluttande teräng som bar uppåt mot bergsområdet. Efter ett tag fick vi
syn på orcher och nu var de betydligt fler! Säkert ett 30-tal och de hade fördelen
av att vara högre upp än oss. Vi fattade posto bakom några stenbumlingar och
inväntade attacken. De hade tre stycken stora vargbestar och dessa nådde fram
först. Vrax sänkte den första med en magisk explotion och Valentino dräpte den
andra med en synnerligen välriktad pil mellan ögonen. Den tredje for emot mig
där jag och Berlindus stod bakom en stenbumling. Den högg mot mig men jag gled
undan och sedan vände den plötsligt om och anföll orcherna. Den bet ihjäl
åtskilliga innan de lyckades döda den. Berlindus förklarade efteråt att han
använt sin animism för att ta kontroll över djuret.
Därpå svärmade orcherna över oss! De var inte så
duktiga men de var många. Jag försökte dra åt mig deras uppmärksamhet för att
skydda Berlindus. Detta lyckades väl och många gick på mig, vilket de bittert
fick ångra. Vid den andra stenbumlingen stred Valentino, Cracius och Giovanni
mot flertalet orcher och lite längre bak stod Vrax och kastade besvärjelser och
Masur och sköt med sitt armborst.
Medan vi andra hade fullt upp lyckades tyvärr en
orch nå fram till Vrax och såra honom svårt. Orchen rusade sedan vidare mot
Masur som tog till flykten. Dock var orchen snabbare och hann upp Masur som
drog sin dolk. Orchen slog först men Masur duckade undan och satte sedan sin
dolk rakt i strupen på den snopna, och mycket snart döda, orchen. Jag hade
knappt själv trott att det var sant om inte Cracius som bevittnade det hela
intygat att det var så det gick till.
Flodvågen av argsinta orcher började avta men vi
besköts nu kraftigt av några som stod kvar en bit upp med pilbågar. Jag själv
träffades av en som tog rätt illa. Då såg jag hur någon liten figur sprang in i
orcherhopen. Han var mindre än orcherna men for in som en virvelvind av blankt
stål, rask ackompanjerat av rött blod som sprutade åt alla håll. Merparten av
orcherna var snart döda och några ynkliga stackare tog till flykten. Det visade
sig vara en dvärg från Beth Rasur vid namn Eredrim som var ute på
svartfolksjakt på egen hand. Vi hyllade hans mod och stridbarhet och berättade
om vårt ärende och erbjöd honom att slå följe med oss vilket han accepterade.
Leonidas de Uriel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar