I en veckas tid var mitt sanna jag sammanvävd med duomorfens örnform. Så uppfylld var jag av ritualens djurhamn att jag inte längre ägde min egen vilja. Jag var en örn, och en örn var allt jag var. En vecka kan tyckas vara en kort tid, men att förlora sig själv på det viset sätter alltid spår. Hur upplevelsen kommer att påverka mig på sikt är dock ännu för tidigt att säga. Jag är nu endast tacksam att jag fått en andra chans som Berlindus. Och för den chansen har jag Godael att tacka, må Tigwallans ljus skina över hennes minne.
Men låt mig börja från början. Det var i det vilda Klagga, under vår flykt undan svartfolket som jag antog örnhamn och tappade kontrollen över duomorfens magi. Mina minnen från dagarna därefter är vaga och opålitliga. Vad jag vet är att jag färdades västerut, över havet. Någon gång under min resa måste jag ha passerat ön Malurangu, där Godael siktade mig från sitt tempel och mirakulöst nog fattade misstankar om min belägenhet.
När Godael åter fann mig hade jag slagit mig till ro på en liten ö långt ut från fastlandet. Med en skingrande besvärjelse bröt hon duomorfens förvandling, och jag var åter i min människokropp. Där satt jag i toppen av öns högsta tall, och det var nog mest tur att jag inte föll ner under förvirringen som först infann sig!
Efter att ha samlat mig kunde jag med stor försiktighet och långsamhet klättra ner för trädet med darrande ben. Det är nämligen högst vanskligt att åter ta djurform igen så snart efter en okontrollerad förvandling. Min undsättare menade att jag helst borde avhålla mig från duomorfens magi så länge som ett fullt månvarv innan jag försökte bemästra den igen. Ett skepp kunde hyras för att hämta mig från ön där jag var strandad, sade hon. Jag höll med Godael om att detta nog var det klokaste att göra, även om jag förstås var ivrig att så fort som möjligt kunna återuppta jakten på oraklets ögon.
Jag språkade sedan länge med Godael där på stranden av min ö, och jag förtäljde henne mycket av det jag varit med om. Godael berättade för mig om sitt liv vid Tigwallan-templet på Malurangu där hon utförde sitt dagliga värv. Vi hade mycket gemensamt Godael och jag, födda och skolade i Mereld som vi bägge var, och jag kände en stor vänskap formas mellan oss, och ett frö till något vackert blev sått. Det var därför med djup sorg jag ett par dagar senare mottog budet genom Giovannis vattenfokus att Godael blivit dräpt av Rhabdorana-mördare i en attack mot templet på Malurangu.
Med Godael död och mina vänner på färd mot Lasemos kunde jag inte längre räkna med något skepp att hämta mig. Jag beslutade att stanna på ön och ägna mig åt ett karaktärsstärkande leverne till dess att jag åter kände mig redo att ta örnform. Men det skulle visa sig bli ett beslut jag tvingades ta förr än jag anade!
Ett par dagar efter mördarsektens attack mot Malurangu satt jag på stranden och mediterade, när Eron varnade mig för en välbekant prick i skyn. Det var Shaguls horndemon som funnit mig! Hur hade den hittat mig här?
Jag gömde mig i det lilla skogspartiet på ön och höll därifrån uppsyn över situationen. Snart efter att horndemonen landat på stranden och nosat runt bland mina stenar anlände ett annat ekipage, en man ridandes på en flygande hippogriff. Otvivelaktigt en mördare i Rhabdoranas ledband!
Som gammal lärare och instruktör i svartkonsternas bekämpande insåg jag att detta var motståndare som skulle kräva mer än några örtrankor att besegra. I ett infall av framsynthet åkallade jag dock ett oväder över ön, vilket skulle låta mig använda besvärjelsen blixt om det skulle behövas. Men just som jag hade lockat de sista vindarna att sluta upp i mitt oväder blev jag överrumplad av den för mord utrustade mannen! Han hade smugit upp till mitt gömställe utan att jag upptäckt honom. Min bästa chans att komma levande ur situationen var att åter kasta mig in i örnform. Fjäderdräkten omfamnade mig på ett ögonblick, och på starka vingar kastade jag mig uppåt, undan de blixtrande dolkarna som skar sönder luften jag lämnade efter mig.
Upp, upp, upp! Så fort jag bara orkade. En blick neråt och jag kunde se hur horndemonen redan tagit upp jakten på mig. När den väl fick upp farten med sina stora lädervingar skulle jag inte kunna flyga från den. Istället tog jag min tillflykt till de mörka och täta åskmolnen som jag kallat samman över ön. En katt och råtta-lek följde sedan, där jag dök in och ut ur molnen för att undgå att bli tagen. När jag såg mannen på sin hippogriff närma sig långt nerifrån beslöt jag att gå till motangrepp.
Att väva besvärjelser i fritt fallande tillstånd kräver god avståndsbedömning och viss kallsinnighet, men är i övrigt inte svårare än på marken. Faktum är att du kan skaffa dig ett betydande övertag i luften om din fiende använder konventionella vapen, eftersom att du är svår att träffa med sådana när du rör dig neråt med gravitationens hastighet. Jag bröt därför örnformen på god höjd över hippogriffmannen som var mitt mål, och började fort att väva en kraftfull blixt. Blixten träffade mannen med god effekt och skickade honom fäktande ur sadeln. Jag tog mig dock inte tid att se efter var han landade, utan fokuserade omedelbart på att ta örnform igen.
Därefter återstod horndemonen. Vid åtminstone ett tillfälle var demonen nära att få tag i mig, men min andra blixt mot demonen gav fantastisk resonans och kraften som utlöstes i dess kropp fick den att explodera i en kaskad av slem och gummiartat läder!
Jag styrde utmattad min kurs mot Palamux och Malurangu.
Det var natt när jag flög in över Malurangu. Jag kände att jag var skyldig Godael att se till hennes adepter innan jag fortsatte med mina andra uppdrag. Mannen som jag sedan lärde känna som Båge stod på vakt när jag landade på den muromgärdade tempelgården. Jag fick snabbt förklara vem jag var för den misstänksamme väktaren, och vad som var mitt ärende på Malurangu. Lyckligtvis hade Godael berättat om örnmannen hon funnit och räddat, så de blev snart övertygade om att jag inte var någon Rhabdorana-mördare.
Jag övertalade sedan de tempelnoviser som valt att stanna på Malurangu att det bästa ändå var att överge templet till dess att de kunde återvända bättre rustade för utmaningen. Några av dem valde då att återvända till sina familjer i Hoskas klyfta, och ett par andra ville försöka ta sig till Mereld för att där söka hjälp att återuppbygga templet på Malurangu.
Den natten vilade jag ut i templets sovsal, och redan nästa dag kunde vi sikta det skepp som Godael talat om. På grund av den starka magnetismen i området är skeppet Barkmannen det enda större skepp som kan trafikera vattnen runt Ferrofagerna och Palamux västkust, berättade noviserna för mig, och det angör med jämna mellanrum Malurangu.
Jag sitter nu ombord på Barkmannen och skriver ner den senaste veckans händelser. Templet på Malurangu står öde bakom oss och försvinner snart bortom horisonten. Vi har förhandlat med kaptenen och slutit ett avtal om att han och hans skepp ska segla till Mereld med dem som önskar färdas dit, för ett pris som kommer att ta större delen av templets gömda besparingar i anspråk. För att styrka resenärernas berättelse har jag skrivit ett rekommendationsbrev som de kan lämna till Sambarsynd Coria när de kommer fram till Mereld.
Själv ämnar jag nu lämna skepet och flyga i hast mot Maravelda, där jag hoppas få återförenas med mina vänner och fortsätta sökandet efter oraklets sista öga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar