Trötta ankfötter

Utdrag ur Tariq ibn Saqr al-Azouds resejournal

Att bli väckt mitt i natten är illa nog, men att förstå att man är väckt på grund av vandrande döda är nog ändå värre. Då de var långsammare än den finaste sirap, beslutade vi oss dock för att bryta vårt läger och med Voag Aspede i ryggen bege oss vidare i vår färd över Laabnes askiga slätter.

För att säkerställa att de vandrande döda skulle få svårt att följa oss så var jag tvungen att simma över en syrasmakande flod med ett rep så att de andra skulle kunna ta sig över dess forsande strömmar.

Därifrån var det inte långt till Lasemos. Nog hade vi hört att det var oroligt i landet, men inte hade vi förväntat oss den förödelse som mötte oss när vi obemärkt försökte korsa det i vår väg mot Maravelda. Flera gånger var vi tvungna att gömma oss undan runtridande rövarband. Ja, de var mer rövarband än soldater, om man skall gå efter deras handlingar. Gårdar var brända och bönder mördade var man än sökte skydd på slätten. 

En natt föll de över oss, när vi sökt skydd i en skreva tillsammans med några bönder från trakten. De trodde oss ett enkelt byte, men ack så fel de hade i sin iver att plundra och mörda. Den förste som sökte trycka sig in i vår skreva blev i det närmaste klyvd av ett svärd och jag, ivrig att testa effekten av svartblodet jag fått av Spug rispade åtminstone två av dem så att deras liv tog slut i en symfoni av kvävning och spasmer. Vi lämnade de tacksamma bönderna med soldaternas värdesaker och drog sedan vidare. 

Under en tid följde vi en sjö, tills vi under en natt kom fram till en liten bosättning med ett fiskeläger. Vi noterade två båtar som utan problem skulle kunna föra oss hela vägen till Maravelda, och bestämde oss för att ta dem och segla iväg. Det uppstod ett mindre problem när en av båtarnas ägare verkade vakna, men Valentino förhandlade å våra vägnar och vi seglade iväg på båtarna. 

Väl vid Maravelda beslutade vi oss för att smyga in i staden i skydd av mörkret. Vi hade inte hört "Den tappra kattremassen" på länge, men vi kunde just ana att minnet skulle vara långt, med de belöningar som utlovades i de sista verserna. Döm av min förvåning när vi möter en man som de andra känner från sina tidigare äventyr tillsammans, han verkar vara någon sorts drakforskare. Han tog in oss i sin enkla bostad och bjöd på vin, vilket vi alla tyckte lät som en bra idé, utom Sleva och Crassius som bestämt skulle bege sig till Shamash tempel mitt i natten försöka häva förbanndelsen över Sleva. Nåväl, det får stå för dem, det finns vin att tillgå och det är dags att skriva ner den senaste tidens anteckningar här i min journal. Nu verkar det dock som om något har hänt här i staden, det låter som om Crassius skriker på gatan, något om en enorm och kall riddare. Detta måste vi undersöka närmare.