Krig i paradiset

Av alla folk på Trakoriska öarna, och troligen på hela Ereb, är Saphynierna både de tjockaste och vänligaste. Vart man än vänder sig bjuds man på ett dignande överflöd av allahanda läckerheter och villiga flickor. Under ett sådant samkväm började Didra beklaga sig och hennes mormor som tycks bo i Didras öra påstod att Shagul var på Saphyna, hon kan känna hans närvaro.

Till en början gick färden österut bra. Vi hörde visserligen rykten om ransardernas invasion som tycktes vara framgångsrik. En dag kom vi till en by där en trakorisk hippogriffryttare störtat. Hippgriffen hade dödats av ett spjut, troligtvis ransardiskt och själv dog han i fallet. Han var en budbärare med ett brev till Gaz Ulul med dåliga nyheter. Tigold, Pjullo och Guffi har fallit till ransarderna, men Gudiena står ännu. Dock har Primus Prokuratorn Oxenklöv i Gudiena mördats av Rabdorana. Är ransarderna i maskopi med Shagul?

En dag kände jag plötsligt en fruktansvärd klåda i ändalykten. Till de små ankuslingarnas stora nöje bad jag Berlindus undersöka saken. Han konstaterade att jag fått ett kristalldam på sadeln som nu borrade in sig i min kropp. Ett gift som är ovanligt förekommande men som Berlindus hört talas om. Även Eredrims mantel hade angripits. Någon måste ha smugit sig fram och besudlat våra saker mitt i natten. Måste vara en rabdoranamördare! Berlindus sa att jag måste dricka mycket sur vätska, annars är jag död inom en vecka. Jag fruktar inte döden men jag vill inte dö av rövklåda! Dessutom har jag viktigare saker att göra nu, vi har inte tid att dö. Så jag får verkligen hoppas att allt surt som jag satt i mig hjälper.

Dagen efter angreps vi av en trupp ransarder. Ofrivilligt delades vi upp i två grupper, jag och Cracius kämpade mot två sega och skickliga krigare på en kulle medan resten av gänget tog sin an en större grupp i en dunge. Våra motståndare kämpade på med stor frenesi och ett leende på läpparna. Ransarderna tycks verkligen älska att slåss. Är alla så dukigta som dessa lär vi knappast kunna hacka oss igenom området öster om Rubakin. Det vackra ljudet av Vrax blixtrar ekade över odlingslandskapet och när våra fiender till slut dött hade även de andra ransarderna mött sina banemän i Vrax, Spugg, Giovanni, Eredrim, Valentino, Didra och Tariq. Den sistnämnda var dock besvärad av hur hans ransard att skrattat ännu medan Tariq skar av hans hals. Ankorna uppskattar inte hånskrattande storlingar och jag gissar att Tariq är van vid att en kniv i halsen brukar få folk att tycka livet är mindre muntert.

Efter striden kom ett par Saphynska bönder och bjöd på öl och mat och för mig även citroner och ättika... De berättade att Frimbole Olvi och allt land öster därom fallit i ransardernas händer. En grupp saphynier som länge längtat efter en ransardisk invasion hade ransarderna halstrat levande. Folk borde ha bättre vett att uppskatta trakorisk överhöghet. Vi låter trots allt folk vara som de är om de inte bråkar och vi kan tjäna pengar.

De berättade också oroväckande nyheter om en häxmästare som kunde döda trakoriska knektar med blicken, som setts rida österut över den därefter rivna bron i Frimbole Olvi. Vi ligger efter...

Leonidas de Uriel