Det gröna ögat

Precis när man trodde att vårt sällskap inte kunde bli märkligare så fick vi sällskap av en kentaur och en klavykisk soldat som tillbringat flera sekler med att vara en enbuske. Det borde behaga Shamash att han nu återfått sin rätta skepnad!

Så småningom fann vi det spetsiga berg som sticker upp ur Tocmerskogen. Norra sidan var helt svart. Bodonius trodde att det var Tiamats ondskefulla urberg som låg blottat. Vi gick ut en bit på det svarta som tycktes  föränderligt. Ankorna ville undersöka en grottgång men höll på att fastna och vi undvek med en hårsmån ett stenras. Nya stenformationer hade kommit upp och det var svårt att hitta bort därifrån. Den södra sidan av berget var täckt av jord och bevuxen med små låga järnekar, precis som det står i profetian. Vi klättrade upp och från toppen kunde vi se att det vid bergets västra fot gick som en skreva som bildade en inbjudande frodig dal.

Längst bort vid ett stup ner mot Miasmaträsket stod ett stort vackert träd med gyllene blommor. I ena kanten på dalen såg vi rök från en stor eld och vid en klippsida kunde vi se ett rep. Vi fick lämna kentauren Kestur för klättringen var för svår. Nere i dalen började Didra prata om att Shagul var här i dalen och hon gick mot platsen där vi sett elden. Vi andra följde efter och fann en mycket stor steninhängnad. Det visade sig vara boplats åt en jättekvinna, som dessutom hade ett par människor som fångar.

När hon kom ut såg vi att det satt ett jättebarn på hennes axel och viskade saker i örat. Barnet hade lila ögon och Didra sa att det var Shagul. Nu blev allting rörigt. Jätten dräpte Jösse med ett väldigt slag. Tråkigt för Jösse verkade vara en kunnig och godhjärtad man, även om hans leverne inte behagade Shamash. Tammuz är nog en stark gud vid odlande men i strid med jättar räckte han inte till. Spugg skjöt en pil i ögat på Shagul som försvann. Tariq, Leonidas och Eredrim gick i närstrid med jätten vars sår läkte omedelbart. Valentino befriade människorna och till slut började jätten jaga iväg Valentino varpå vi andra började vandra ner mot det stora trädet. Vi upptäckte att Tariq försvunnit men hittade honom efter ett tag, insjärjd i växter och naken. Vi märkte då att våra saker tycktes sväva iväg. Det visade sig vara små älvor som spelade oss spratt. Vi lyckades så småningom tala dem tillrätta och de hjälpte oss över en flod och ledde oss mot det stora trädet. Sedan försvann de men vi hittade ändå fram till trädet. Det låg på en ö i en strömmande flod som rann ut i högt vattenfall ner mot Miasma. På stranden låg tre sovande män, två av dem var rabdoranamördare som vi dräpte, den tredje lät vi löpa. På ön såg vi en stor enhörning, och Valentino som hittat dit på egen hand. Vid flodstranden låg en båt som vi klev i och den förde oss som av sig själv över till ön.

En lång stor gren går ner från trädet, vi kanske skulle testa att kliva på den och se om något händer. Det verkar vara någon däruppe!

Cracius Carnassos