Efter att mina kamrater hämtat sig från sin blindhet kunde vi undersöka rummet vi var i närmare. Det var inte så mycket att se, det var tomt sånär som på dörren vi kom från och en lucka på motsatt vägg. Vi öppnade luckan och blickade ut i ett större rum med liknande luckor på flera väggar och rakt fram öppnade sig ett stort mörker. Vi klättrade igenom och de mer tekniskt begåvade listade ut att luckans hasp skulle falla ner och låsa oss ute om den stängdes. Så Carnassos förstörde haspen för att säkra vår reträtt. Ovanför varje lucka fanns text skriven på dvärgiska och på en stor vägg fanns även text på dvärgiska som delvis motsvarade den ovanför luckorna. Mer oroväckande var att det var kladdat skrift på svartfolkens språk på väggen. Det verkade också som någon försökt bryta upp luckorna med våld, men utan framgång.
Vi fortsatte in mot mörkret som visade sig vara en stor del av gruvan som öppnades framför oss. Äntligen var vi inne i själva gruvan, nu skulle vi bara hitta några tunnor och promenera ut. Ganska snart sötte vi på en svartalvskvinna som förskrämd flydde iväg in i mörkret.
Till vänster fann vi ett stort schakt som fortsatte både uppåt och nedåt med trappor längs kanterna. Vi kunde höra draken rumstera om däruppe så vi bestämde oss för att gå neråt. Valentino gick fram för att undersöka schaktet men blev anfallen av svartalver. Han kastade ner en och fortsatte sedan nerför trappan. Vi andra följde efter men fler svartalver kom farande bakom oss så medan de andra fortsatte neråt beslöt jag och Vrax oss för att stanna och slåss istället för att få svartalver i ryggen på väg ner för trappan. Vrax sänkte en med en magisk vattenstråle och jag dräpte några stycken innan de andra flydde. Sedan fick vi inte mycket mer besvär av dem.
Besvär fick vi däremot nere i schaktet. När vi kom ner visade det sig att nedervåningen var helt översvämmad.
Vrax skapade en magisk boll av ljus som han lät vandra genom den mörka salen. En bit bort såg vi något som flöt, kunde det rent av vara några tunnor undrade vi? Det kunde det inte.
Istället visade det sig vara ett fruktansvärt monster vars like jag varken sett eller hört talas om. Det var som en stor slemklump och uppe på den satt någon sorts kapslar som var det vi misstagit för tunnor. Ur kapslarna skjöt den tentakler mot oss. En träffade Jorim i armen och fastnade där och försökte dra honom ner i vattnet. Jorim kämpade för att ta sig loss medan Valentino försökte hugga av tentakeln som dock visade sig mycket seg. Jag själv greppade tag i Jorim och kämpade med all min kraft för att hålla honom kvar på trappan. Med en sista kraftasträngning lyckades Jorim slita loss tentakeln. Monstrets gift hade gjort honom utslagen och vi bar upp honom där de läkekunniga tvättade och förband hans sår och vi la honom att vila i det lilla rummet mellan gruvan och ljusrummet.
Eftersom nedervåningen var vattenfylld och dessutom hade monster hoppades vi på att vi skulle kunna hitta tunnorna på våninge där vi kom in. Vi sökte igenom gruvan noga och fann flera av svartalvernas sovplatser, en svartalvshäxa som Vrax sänkte med en magisk blixt och hon hade också någon sorts häxlaboratorium. Vidare fann vi en staty av draken som de verkade dyrka och en svartalv inkletad i stelnad lera, vilket tydligen var nån sorts mandomsprov vilket Cracius fick reda på när har lyckades prata med dem på Rungli, ett språk som tydligen är tillräckligt gutturalt för att de ska förstå. Det visade sig också att svartalverna tog sig in och ut ur gruvan genom en lång mycket trång gång. Vi bedömde att möjligen Valentino men ingen annan skulle kunna ta sig ut den vägen. Men vi hittade inga tunnor.
Vrax undersökte schaktet uppåt genom att skicka upp ljusklotet men då fick draken Blatifagus syn på det. Han gav sig ut och, förstod vi senare, eldade på dvärgtornet. Då passade Valentino på att smita upp och ta en titt på drakens boning. Där fann hann vad som verkade vara ett stort schackspel med massa skelett och utedass och annat som pjäser och framförallt drakens skatt! Han plockade på sig lite glitter från skatten men då kom draken in igen och det var verkligen med nöd och näppe och ett stycke djärv akrobatik han kom ner igen.
Blatifagus var nu väldigt arg men kom inte åt oss utan det blev en del diskussioner mellan honom och Valentino. Det som han fick med sig visade sig vara glasbitar även om draken ansåg att det var diamanter. Draken lugnade sig så småningom och då och då hörde vi honom prata med vad vi gissade är den trollkarl som satts att ha koll på draken. Draken matades med får och de spelade schack.
Vi insåg nu att om de omtalade tunnorna alls fanns i gruvan så var det någonstans i den vattenfyllda delen av gruvan. Vi gick till trollpackans rum där Vrax kunde koka ihop medicin som kvickt fick Jorim på fötter igen. Han kokade också ihop ett frätande gegg som vi tänkte mata monstret med i hopp om att det skulle dö. Vi sydde in det i en säck som vi sydde in i en av de döda svartalverna och kastade ner honom i vattnet. Monstret slukade honom och det verkade som det frätande hade viss effekt. Vrax satte dessutom en magisk blixt i vattnet som tillintetgjorde varelsen.
Du började det tunga arbetet och här fick vi ytterligare god nytta av våra magikunniga vänner. Vrax la en värmebesvärjelse i vattnet som gav det en behaglig badtemperatur. Vi hämtade Berlindus och lät Jorim som fortfarande behövde vila lösa av honom i det vippande rummet. Berlindus la en besvärjelse över Valentino som gjorde att han skulle hitta bättre och Vrax gav honom ljus. Efter mycket dykande i gångarna hittade han ett rum som dessutom var torrt med 12 tunnor kvicksilver! Stor glädje utbröt men nu började ett ännu tyngre jobb. Som tur var hade Valentino också hittat ett rum med verktyg, virke, rep och kedjor. Det behövdes för tunnorna var så tunga att det krävdes fyra man för att bära en och de skulle igenom en vattenfylld tunnel och upp för en trappa och vidare till tornet. Vi byggde en ställning att bära en tunna åt gången på och diverse avancerade ställningar och repkonstruktioner härs och tvärs för att dra tunnorna ut till trappan. Jag begriper inte hur, men det fungerade. Därefter följde timmar av stenhårt slit för att få upp tunnorna till tornet. Det var oerhört kämpigt men inte så mycket värt att beskriva i ord.
Leonidas de Uriel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar