Jag, Leonidas de Uriel från Paratorna, reser land och rike runt för att skaffa erfarenhet, bildning och gott rykte hos såväl allmoge som överheten. Detta är berättelsen om dessa resor.
Jag har köpt en plats för att resa till ön Marjura långt i norra havet på en liten skuta ägd av en kapten Carnassos som verkar vara en kompetent herre. Mitt främsta ärende är att finna en ung herr Silverhamre, son till en kamrat till min far, på ön som ska ha gett sig av dit för att gå med i en sekt, möjligen Remuntradyrkare. Men det ska också finnas en drake där och att dräpa denne skulle sannerligen öka min ryktbarhet!
Förutom kapten Cracius Carnassos och hans besättning var ytterligare ett antal passagerare med. Berlindus Foonsahl är en äldre herre från Mereld som är animist. En elemantarmagiker från Myxa vid namn Vrax är också med liksom en ung man som kallar sig Valentino Toxys och en råbarkad typ som heter Jorim Fendor, båda de sistnämnda är ganska hemlighetsfulla om sin bakgrund. Under resan lärde vi känna varandra en del och då vi alla är främlingar på en ny och farlig plats har vi funnit det naturligt att hålla ihop.
Ytterligare en märklig figur anslöt på vägen, hur märkligt det än kan låta då vägen var ett hav. Men i en mycket liten skuta, i det närmaste en balja, fann vi en man i färd med att försöka ta sig till Marjura. Eftersom baljan var nära att sjunka och han knappast hade klarat överfarten så beslöt sig kapten Carnassos att ta med mannen. Han verkade ganska obehaglig även om det fanns tecken på att var av god börd men de egenskaperna behöver ju inte utesluta varandra. Han är dock knappast från Paratorna. Han har en märklig egenhet i att han är mycket varm, jag fruktade nästan att han skulle sätta eld på skeppet med sin blotta andedräkt. Han verkade dessutom förvara ett levande djur instängt i en säck som han tyckte om att plåga. Han gav sig av efter landstigningen vilket var en lättnad.
Vi landsteg inte i Marjuras huvudstad Arhem utan i en liten by vid namn Trovlik med infödingar dit Carnassos hade en last att leverera. Men det visade sig att mottagaren av lasten, en viss Höken, hamnat i onåd hos myndigheterna och satts i slavarbete i svavelträsken. Detta gjorde Carnassos upprörd och bekymrad och tillsammans med byborna och Hökens vän Guster Svartskäckta gömdes lasten utanför byn och Carnassos bestämde sig för att försöka frita mannen som skulle ha lasten. Han erbjöd oss andra att dela på priset han skulle får för lasten och dessutom att hjälpa oss andra med de ärenden vi nu kunde tänkas ha på ön, vi gick med på detta. Vi seglade till huvudstaden där vi om en vecka ska träffa Guster för att göra upp en plan och under tiden se oss omkring och få upplysningar.
Medan vi undersökte den staden stötte vi på ett par dvärgiska smeder som erbjöd oss en affärsuppgörelse. De berättade att de tidigare bebott ett berg vid kusten som nu är hem åt Marjuras berömda drake. På våningsplan under det draken residerar ska finnas ett antal tunnor värdefull metall som dvärgarna anser tillhör dem. De bad oss att hämta ut dessa tunnor och i utbyte skall vill få varsitt personligt mästersmitt vapen, en affär vi gick med på.
Medan mina reskamrater satt i hårda förhandlingar med dvärgarna om detaljerna i kontraktet besökte jag en bal hos fogden på slottet, jag hade fått inbjudningen från en Maxos som är skrivare åt Schackellos handelshus som sköter all svavelhandel. Det var väl inte en tillställning som hade imponerat i Tricilve men efter en månad till havs var det synnerligen välkommet med lite civilerad flärd och frosseri. Alla öns höjdade verkade vara där, till exempel Bodvid Skoffare som basar över Schackellos, en otrevlig typ. Jag träffade också en kapten Miglod Hamre, advokat Rubertin Gråved och en maskklädd läkare vid namn Malek Mangus. Fogden Gotthard Melse verkar ganska dyster och deprimerad och verkar vara i händerna på det handelshus som styr svavelhandeln, och på sin fru Celicia.
Celicia är mycket missnöjd med sin make och visar ett ganska så öppet förakt för honom. Hon visade också stort intresse för mig. Jag bestämde mig för att försöka förföra damen och det var nog det enklaste jag någonsin gjort. Hon ledde ivrigt iväg mig till sitt rum där jag tillfredsställde hennes köttsliga lustar. Hon är inte direkt någon skönhet, gammal nog att vara min mor och tämligen korpulent men sådant kan man inte bry sig om eftersom hon är av synnerligen god börd och dessutom fogdefru. Det är ju såna saker som är av vikt och man kan inte neka en sådan kvinna. Dessutom var hon den villigaste och ivrigaste kvinna jag någonsin haft till sängs och hon lät ganska desperat när hon fick mig att lova att återvända för fortsatta förlustelser. Jag tror att hennes maktställning i kombination med hennes våldsamma åtrå för mig kan visa sig bli en användbar genväg till makt och rikedom om jag spelar mina kort rätt. Och ingen Paratornier kan väl tacka nej till en genväg till makt och rikedom!
Dagen därpå mötte jag föga utvilad upp med mina reskamrater för att ta i tu med dvärgarnas uppdrag. De hade tipsat om ett gammalt dvärgiskt vakttorn utanför ingången till grottan med en hemlig väg in i gruvan. De gav oss också en rebus eller ledtråd i form av en mening, ”gå i hetta gå i mörker,” som vi kanske skulle få hjälp av att hitta ingången.
Vi seglade runt och hittade till slut ett ställe där vi landsteg men tyvärr hamnade vi ganska långt från gruvan. Jag klättrade raskt och spänstigt upp för sluttningen och väl uppe stötte jag på en grupp uppretade vättar. Jag nergjorde några men blev sårad och det var först när de andra kom upp som vi kunde driva bort de sista, mycket tack vare magikerna som satte skräck i oknyttet, och fortsätta mot gruvan.
I skydd av nattmörkret närmade vi oss tornet som visade sig vara närmast ointagligt. Efter en stunds diskussion bestämde vi oss för att låta Vrax försöka spränga upp låset. Smällen skulle försvinna i det oljud av åslan som Berlindus kunde åstadkomma. Detta lyckades och vi tog oss in i den gamla befästningen. Efter mycket letande fann vi ingen hemlig gång men vi fann en märklig staty. De i vårt sällskap som är kluriga än jag listade ut att man kan testa att elda under statyn, vid dess fötter så att figurerna i statyn så att säga går i hetta. Detta fungerade, rummet började luta och blottade den hemliga gången!
Vi lämnade Berlindus i rummet för att kunna släppa ut oss genom att göra upp en ny brasa. Vi övriga kom fram till ett rum med dvärgisk text över dörren. Vi gick in och fann ett rum vars väggar var täckta av märkliga lysande kristaller. Men kristallernas sken var så starkt att vi blev bländade. Vi lyckades irra oss fram till andra änden på rummet och kom där ut i en ny mörk gång. Själv hann jag täcka ögonen innan jag tog skada men flera av mina kamrater har mycket ont och ser ingenting. Vi har lag våta förband med helande örter över deras ögon och de av oss med mer rutin än jag tror att det rör sig om snöblindhet. Ett tillstånd som förhoppningsvis släpper om några timmar. Så just nu kan vi bara vänta. Det är i den väntan jag nedtecknar dessa senaste rader i min krönika, som förhoppningsvis inte blir de sista.
Leonidas de Uriel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar