Flykten från Ranz och ankomst till Skuger

Efter att ha lämnat Manghalde på sin ö tog vi oss ut ur träsket utan större missöden även om vår tillvaro förpestades av kråkbromsar. Berlindus förvandlade sig till havsörn och flög i förväg för att spana. Han fick veta att Digeta Longa var kvar på platsen och höll förhör med alla och höll förhör med alla. Vi beslöt att försöka komma smygande i skydd av mörkret och ta båten. På vägen dit blev vi varse en stor mängd patrask på överlastade pråmar och flottar på väg mot Ranz i stor brådska. Vi fick fatt i två vars flotte var i färd att sjunka. De berättade motvilligt att det utfästs enorma prispengar på oss och även den äventyrargrupp vi mött vid Ranz vars dvärg Eredrim duellerat mot. Vi fick dock aldrig veta vem som erbjudit pengarna. När det gick upp för dem vilka vi var blev de uppspelta men Eredrim kastade iväg den ena och Valentino högg raskt av huvudet av den andre. Han som ännu levde simmade efter oss och skrek men slutade med detta när Masur satte en armborstskäckta genom hans panna.

Resten av patrasket anföll lägret men tycktes nedgöras ganska effektivt av de trakoriska soldaterna. I det kaos som uppstod kunde vi enkelt lägga beslag på båten och segla iväg. Vinden var inte direkt förlig men Berlindus fick tag i en ivrig vindpust som blåste längs floden i en våldsam fart. Att segla fram i så hög fart längs en vindlande flod mitt i natten var nog bland det svåraste jag gjort som sjöman. Dessutom släckte vi alla lanternor när vi närmadeoss Zaroflas. Känslan av att i hög fart segla förbi tullstationen ut i det mörka havet totalt osedda var en fantastisk upplevelse! Att hinna ut på öppet hav utan att nån märkte det redan samma natt var dessutom väldigt värdefullt för att diskret försvinna undan från lagens långa finger.

Väl till havs satte vi kurs mot Skuger i Illibaurien. Spugg och Valentino och jag bytte namn på båten till Elvira och fixade med alla dokument.

Skuger är som resten av Illibarien tämligen nedgånget. De rasade husen och förvirrade trashankarna är talande exempel på Trakoriens mest misslyckade erövring. Man vann visserligen landet men förvandlade det till en ruttnande avskrädeshög och vann därmed egentligen inte ett skvatt.

Det blå barnet som vi bör gömma undan har tydligen redan utsatts för mordförsök. Han bor i en märklig konstruktion. Drygt hundra meter upp finns en svävande ö. Berlindus kunde med Erons hjälp undersöka den. Dess yta är en liten park med några hus omgärdade av en mur. Under ön är en lång kraftig kedja som håller fast den i en trappstegspyramid inne på ett muromgärdat tempelområde. Tempelområdet bevakas dessutom av den ökände kondottiären Cimbas soldater. En del spaningar har gett oss informationen att barnet tycks sova i ett genomskinligt rum på öns undersida, upplyst av blå eld där Illibaurierna kan se honom.

Var fjärde dag byter prästerna ut den som är uppe hos barnet genom en märklig och lång ritual. Kortfattat går den ut på att en naken präst insmetad med blå honung väldigt hastigt slungas eller sugs upp till ön med vad som förefaller vara magi. Hur det fungerar vet vi inte och ej heller hur ön kan sväva. Vi har inte heller funnit någon alternativ väg upp.

Ett till trakoriskt skepp har också kommit hit. Skepparen kallar sig Spitios och påstår sig vara från ett handelshus i Tigôld. Han kände igen mig vilket oroar då jag varken kände igen eller hört talas om honom. Han berättade att en profet på Saphyna uttalat en profetia och därefter dött. Han hade dock inte hört talas om Vox Ranzina och vi berättade om den officiella delen. När han talat med mig återvände han till skeppet där sjömännen gjorde klart för avfärd, något han avbröt. Sedan gick han in mot stan med en sjöman och jag följde efter. Han var märkbart mycket noggrann med att skaka av sig eventuella förföljare vilket tyvärr också lyckades. Något skumt har han för sig.

Cracius Carnassos