Vi lämnar ön

Enkimunkarna gnolade sina verser medan ankan Tariq smidigt jobbade sig ner mot djupet. Trots det klara vattnet så täcktes snabbt hans kropp av långa sjok sjögräs. Vi väntade en dryg minut när helt plötsligt ett stort slurpande ljud avbryter allt och vatten forsar bort i en stor virvel! En sidokanal fyller snabbt på virveln. Sen blir allt stilla igen. Tariq verkar försvunnen.

Vi tillkallar snabbt ordensmästaren som snorkigt konstaterar att det finns ingen annan väg ner. "Heliga Absu. På pilgrimsfärden kan ingen komma till din hjälp." säger han lärt. Ingen av oss var speciellt pigg på bege sig ner att leta efter Tariq, han var ändå den bästa simmaren av oss. Crassius börjar frenetiskt leta i det närliggande biblioteket efter ledtrådar. Han hittar inget mer än intetsägande verser, "...heliga Enki öser vishet i djupets Absu" mumlar han medan vi andra konfererar om vad vi ska ta oss till. Även ankan måste ha drunknat vid det här laget.

Brunnen.

Aralanaphi verkar ha trötnat på att diskutera och lossar ett silvrigt rep från ryggen och kastar det runt en pelare bredvid brunnen. Det tycks automatiskt förankra sig i stenens grova textur, likt ödlefötter. Den andra änden sluter sig runt hans midja och han tar ett språng av kanten och faller 5 meter innan han perfekt glider ner i vattnet. Under ytan döljer sig en stor pelare med vridbara symboler på, mellan det en rund dörr i golvet. Aralanaphi vrider runt symbolerna på pelarna och efter ett tag så kommer han ihåg Crassius mumlande från biblioteket. Han ställer in Enki överst, sedan det ösande kruset och till sista Absu. I golvet bredvid porten finns en mekaniskt lås som han trycker ner. Det börjar bubbla. Sen slutar det.  Han går upp till ytan för att ta ett sista andetag. "Jag simmar efter" hojtar Aralanaphi med alvlätt röst blandad med den burdusaste sjöman. Sen försvinner han ner under vattnet igen.

Nere i brunnen gömde sig ett intrikat symbolpussel som gav mening åt verserna Crassius hade hittat i biblioteket. En av symbolerna var Enki.

Aralanaphi simmade lungt nere i hålet som ankan våldsamt hade spolats ner i. Gången verkade fortsätta ner i mörkret kanske hundratals meter men efter ett tag uppenbarade sig en sidogång. Sidogången var en återvändsgränd och han var beredd att bege sig upp igen när han såg samma knapp som hade öppnat hålet i brunnen. Han höll i sig hårt i två passande handtag och tryckte på knappen.

En annan symbol var det ösande kruset.

Kistan

Dörren öppnades snabbt och han spolades våldsamt in i närliggande rum. Han brakade in i en stenkista och ställde sig på knä medan vattnet rann undan. Innan han återhämtat sig helt öppnade sig dörren på nytt och ankan spolades in. Tariq var dock inte lika smidig som Aralanaphi, för han var anka och ingen alv, och fastnade komiskt upphängd på ett spjut. Dock utan några större skråmor.

"Tur begåvas även den klantigaste anka." skrockade den blåslagna alven.

Ankan kvackade argsint medan han hjälptes ner. Spjutet var den främre delen av en uppsättning statyer som vaktade över kistan. Över statyerna lyste kristaller i blågröna färger. Dödligt men vackert. Så fort Tariq hade återfått fotfästet sprang han fram till stenkistan, slickade sig runt näbben och kvackade exalterat. Aralanaphi hjälpte till att få av det tunga locket. Insidan lyste gult av allt guld. Några stentavlor vilade tungt ovanpå. Snabbt och smidigt ryckte Tariq åt sig tre stycken stora kristaller som skimrade med ett magiskt sken. De försvann in under hans rock och han sträckte sig efter guldet men stannade helt plötsligt upp som att han kom ihåg något obehagligt. Aralanaphi tänkte att om Tariq inte ens rörde guldet så är det nog bäst att låta det vara. Dock fastnade han för ett stort silverfat av samma sort som Giovanni hade. Han tog en sidenskarf från sin klädsel och trädde genom dess två handtag och knöt fast det på ryggen medan Tariq hoppade in i kistan och försökte läsa stentavlorna.

"Jek Ara.. are.." stavade ankan.

Det här var ingen text för en sjöman, inte ens en alvsjöman, eller ännu mindre en plundrande anka. De behövde en lärd man. De letade snabbt reda på öppningsanordningen till dörren, tog ett djupt andetag och beredde sig på det värsta. Rummet vattenfylldes dock i lagom takt och de tog sig tillbaka till sällskapet utan problem.

Efter lite övertalning och försäkringar om att spjutet inte utgjorde någon fara, något av en vit lögn, begav sig Crassius ner till rummet. När han kom upp igen såg han upplyst ut. Han hade läst texten, medan den inte utgav sig för att vara mer än heliga ramsor av den värsta intetsägande sorten hade den erbjudit djupare insikter. Crassius såg till freds ut, lite som om han gett upp alla aspirationer på livets materiella ting och gått med i en sekt.

"Var det därför vi kom hit? För att gå på någon överreklamerad meditationssort?" sade alven.
"Vi måste leta vidare efter väven" viskade Crassius, noga med att inte säga för mycket till de nu väldigt exalterade munkarna.

Det smutsiga följet

Sällskapet samlade ihop sina saker och begav sig ner för trapporna i templet. Skrik fortplantade sig från korridorerna. Det isade i blodet hos Milda, hon hade bara hört svartiska en gång förut, men hon var säker på sin sak. Längre bort i korridoren ser vi att det bara är två fulla munkar som har en uppretad diskussion. De verkar jovialiska till trots så vi frågar dem om vägen till vävarsällskapet. Medan vi försöker förstå deras osammanhängande förklaringar uppenbarar sig ett annat ljudligt sällskap längst bort i korridoren. Denna gång är det faktiskt svartiska. Sex stycken smutsiga varelser med dragna vapen. Alven som verkar ha något särskilt emot orcher lät en pil falla från sig båge. Den träffar axeln på en av dem och ett uppretat skrik tjuter. Inte en sekund senare har alla dragit sina vapen och anfaller brutalt det lilla följet. Tre orcher flyr i panik medan resten blir styckade av våran enhetliga våldsmaskin. Munkarna sitter skärrade och tittar på medan vi vant plundrar kropparna.

Längre ner i templet

Vårt följe beger sig ner ytterligare en nivå. Första templet vi stöter på är förfallet men gjort av vacker glimmande is. Kan det vara Komordatemplet? Vi söker noggrant igenom rummet och hittar några lösa golvplattor som döljer tio stycken kopparmynt. Inte mycket att ha enligt ankan och vi fortsätter vår väg. I nästa tempelrum står en stor fet munk och nynnar.

"Hälsade kära besökare, välkomna pilgrimer, till de Fem vindarnas tempel." säger den exalterade munken Meghalat. Han verkar inte ha haft några besökare på hela månaden.

De vältaliga i sällskapet bytte snabbt tråd till vävarsällskapet. Munken sa att de höll till i rummet bredvid men att de hade gett sig av några veckor tidigare. Han visste uppenbarligen mer. I vävarnas rum var det inte mycket av inredning kvar. Helt plötsligt knuffar Giovanni sig igenom sällskapet med skytteln framför sig. Han verkar inte kunna kontrollera den. Han nästan ramlar innan han stannar mitt i rummet och en lysande tråd gör fast sig i skytteln.

"Magi" - konstaterar ankan nästan beklagligt, som att han var ledsen att det inte gick att plocka åt sig all den glimmande magin i sin penningpung.

"Vi har kommit hit för att reparera världsväven skyddad av det heliga vävarsällskapet, det är av yttersta vikt att vi får prata med dem snarast, det är mycket ondska i rörelse och vi har ont om tid." - säger Giovanni med högtidlig röst, som bara en lärd man av yttersta vikt kan. Munken kränger på sig men går till slut med på att föra fram ett budskap. Han lovar att vara tillbaka inom två timmar.

Bälgnäsa

När tre timmar har passerat börjar sällskapet bli otåligt och Milda och Aralanaphi beger sig för att se att Bälgnäsa verkligen kommer fram till att spela för valen. De hör valsången komma nerifrån några trappor. Några till av sällskapet beger sig efter men neråt trappan hör de tre gälla röster som för ett sjukt och osammanhängande samtal. I sista stund tvärvänder de tillbaka till rummet, alla utom Tariq som modigt smiter efter alven och halvlängdskvinnan för att rädda valen. Aralanaphi, Milda och Tariq springer ut mot blåsarna där en massa människor står samlade kring ett väldigt ståhej. Det är Bälgnäsa och hans jämförelsevis smånosade blodhundar som har orsakat ett spektakel av oroade ovationer. Alven blir undanknuffad av en man med ett stort krus vin som är på väg fram till Bälgnäsa. "Jag vill bjuda på husets bästa vin till den ärade Bälgnäsa!". Milda förstår snabbt att de försöker uppehålla Bälgnäsa genom hans osläckbara törst för livets goda, och lägger sig mellan benen på mannen, men misslyckas med att välta honom. Tariq räddar dagen och kastar en perfekt riktad sten mot vinkruset. Vin skvätter överallt och det fina folket flyger undan för att rädda sina sidenkläder.

"Jag har... fnyyyyys... inte tid att stå här hela dagen, jag måste spela för våra gäster." utbryter Bälgnäsa medan han raskt sätter fart uppför trapporna mot det gyllene munstycket.

Paniken fortplantar sig i människors ansikten och en liten pojke hoppar i vattnet för att förstöra instrumentet nedifrån. Aralanaphi hoppar i efter och får fatt i honom precis när Bälgnäsa tar ton. Aralanaphi ångrar sig ända in i märgen och börjar gråta. Det här går emot allt vad han skolats till. Varje fiber i hans silversmidiga kropp säger emot. Milda och ankan som har lägre ambitioner i vad som är vackert springer därifrån med fingrarna i öronen tillsammans med andra i den panikslagna folkmassan. Alla är snart tillbaka i de fem vindarnas tempel. Viktigast av allt så går det inte längre att sikta valen i bukten, den är äntligen fri!

Väven

När vi väl beslutat sig för att bege sig och leta upp munken slutade Bälgnäsa äntligen att spela. Stressade av att vi kanske förlorat ända ledtråden till var väven befann sig skyndade vi oss genom staden och frågade överallt efter ifall de sätt munken Meghalat. Två krigsskepp seglar under tiden in i viken. Det ena är Svart Pilen - ett snabbt, helsvart krigsskepp. Meghalat hittar vi till slut bland några fiskare där han står och pratar med någon som måste vara från vävarsällskapet. Vi klankade hövligt fram och förklarade allt. Vävaren verkade överlycklig och bjöd med sig Giovanni in i fiskarhuset. Där inne uppenbarade sig väven, i en hög av trådar på golvet. Giovanni tappade skytteln och den flög in i trådhögen och började började väva.

Alla i staden blev euforiska och dans och sång utbryter överallt och vinet flödar.

Den magiska skytteln

Ett möte på strandkanten

När väven flera timmar senare tar vi hjälp av några alver för att forsla den till skeppet. På vägen ser vi en båt närma sig full med rustade soldater. De slår strand i höjd med oss och det visar sig inte vara några andra än Praanz da Kaelve och hans trollkarl. Vi är inte längre efterlysta men de vill ha information. Vi utbyter på trevligast sätt matnyttigheter, så trevligt man kan när ett helsvart krigskepp med 1280 knektar väntar på en i bukten, och slår vad om vem som kommer först fram i utbyte mot mer information. När vi tagit oss tillbaka till skeppet ser vi Svarta Pilen snabbt segla iväg med hjälp av en magisk vind. De tre Remuntradyrkarna från templet har på något sätt letat sig fram till vårat skepp och vill ha fri lejd till Marjura. Vi har inget annat val än att låta dem få åka med.

Praanz da Kaelve anländer

The big fat kill

Valentino gick skyndsamt nedåt längs de mörka stentrapporna i tempelberget. Han hade precis lämnat Lovenadyrkarnas blodiga gemak och behövde nu skyndsamt anknyta till det övriga sällskapet för att berätta om Manghaldes öde, och om den mystiska bibliotekarien som viskat något i hans öra innan han upplöstes i en pöl av slem.

Ner i mörkret längs trånga gångar ledde vägen till Enkitemplet där de andra fanns. En annan bibliotekarie hade följt med som vägvisare och han hade även en alvkrigare samt det blå barnet med sig. De hörde stönanden från mörka schakt och onämnbara skuggor rörde sig i periferin när de letade sig genom gångarna. De var förföljda! Valentino kunde ana konturerna av Kargomiter som följde dem likt blodhundar i hälarna. De ökade på stegen och svängde runt ett hörn, nu fanns det inga tempel eller andra människor i närheten längre. I korridoren som öppnade sig framåt stod en gammal man och en ung kvinna klädd i trasor. Sturmendrang sjöng när hon av ren reflex flög upp ur skidan och in i Valentinos fuktiga handflata. Adrenalinet utövade sitt verk och ett upphetsat lugn övertog hans tankar, nu fanns bara blodet och striden framför honom.

Den gamla mannen framför började rabbla på en trollformel, och Valentino sprang instinktivt bakåt mot de tre kargomitkrigarna som dykt upp från korridoren där sällskapet precis passerat. Med ett hopp upp längs väggen kastade han sig över den störste av de tre krigarna och klöv honom från axeln ner till magen med ett snabbt hugg, där han la hela sin tyngd bakom. Blod och tarmer pulserade ur kroppen när den föll med ett köttigt ljud mot golvet. Ytterligare två angripare fanns kvar och han gjorde sig redo att ta sig an nästa. Pilar virvlade genom luften från den tappre alvkrigaren som stod bakom honom, och en av kargomiterna kom av sig när en pil genomborrade hans lår. Valentino fintade bort en blodtörstig kargomitkvinna med en snabb jabb åt sidan och därefter tryckte han Sturmendrang genom hennes bröst med ett vrål. Det varma blodet sköljde över hans hand och han slösade ingen tid utan rände genast svärdet genom den tredje krigaren. Nu var det trollkarlen och den unga kvinnan kvar att ta itu med. Alven sköt en pil och fick tyst på gubbens mässande, det verkade som att han försökt skicka en formel mot det blå barnet, men attacken såg ut att ha misslyckats. Vansinnig av vrede sprang Valentino mot mannen som nu verkade inse sitt underläge och började be om nåd på sitt vidriga gutturala språk. Så du dyrkar Lovena va?! Ropade Valentino till mannen, då ska du få känna på sann gudadyrkan! Han svingade Sturmendrang och skar upp magen på gubben, rev sedan ut tarmerne och började banka in dem i gubbens snörvliga plyte med hårda slag. Med ett gurglande ljud föll trollkarlen död till marken i en pöl av tarmer och kroppsvätskor.

Utan att spilla tid satte han sedan av i förföljelse efter slavkvinnan som börjat springa ifrån platsen. Genom korridorer och förbi konstiga små tempel sprang han för att hinna ikapp henne. Vetskapen av att döda vittnen håller tand för tunga så tänkte han inte låta henne undkomma sin Dom. Men hon var för snabb trots Valentinos egna kvicka fötter. Han hann precis se henne smita in genom en lönndörr som small igen framför honom. Trots att han letade fann han inte öppningen igen. Efter en sista kontroll vände han tillbaka till alvkrigaren och det blå barnet. Han gick förbi en öppning i korridoren och tittade in på en grupp män som stod och beskådade en mosaik föreställande en fjättrad mö i ett rum. Det såg spännande ut men nu fanns inte tid att turista.

Valentino hade vid det här laget vant sig vid Sturmendrangs magiska sug och kände det snarare som en trygghet än ett problem. Men nu fanns också en annan känsla i bakhuvudet. En kvinnoröst som viskade om blod och köttets njutningar. Det var inte likt Valentino att slita inälvorna ur sina motståndare, men det hade känts så rätt den här gången. Och han ville på något sätt visa den viskande rösten att han var villig att hänge sig åt den. Han kunde inte sätta fingret på vad han kände riktigt mer än att han blev till freds med en känsla av att vara till lags när han matade mannen med hans egna inälvor… Nog med grubblerier, nu var det dags att plundra liken från striden!

Efter att ha samlat på sig en del guld och vapen gick de den sista biten till Enkitemplet och han berättade för de andra vad som hänt Manghalde och sedan vad han själv råkat ut för. De beslutade sig för att avvakta med att leta efter världsväven och istället försöka hitta den unga slavkvinnan igen.

Crassius hade inga problem att hitta öppningen till lönndörren och de smög sig försiktigt in genom dörren. De undvek med nöd och näppe en dödlig fälla i korridoren framför och tog sig in i något slags offerrum. Där fiskade Valentino girigt åt sig av guldet som låg bland massa inälvor och köttbitar på ett offeraltare. Någon slags magisk attack inträffade och han kände att det kanske var en dålig idé att stjäla just detta guld. De fortsatte istället ned för en spiraltrappa varifrån ett mäktigt trummande och mässande kunde höras. Nedanför trappan öppnade ett stort rum upp sig framför dem. En präst stod vid ett altare där en man låg fjättrad, redo att dräpas. Valentino, Tariq och alvkrigaren tog kommandot och sände resolut några pilar och dolkar genom prästens kropp. Därefter var striden igång! Ett tjugotal dyrkare samt ett tiotal kargomitkrigare vände sig mot dem med blod i sinnet. Striden som följde blev hård och brutal. Valentino, Giovanni och Eredrim kastade sig upp på en balkong vid trappan och började fäktas med kargomiterna som kom springande mot dem. Från andra sidan rummet kom pilar farande från fler kargomiter och alvkrigaren tömde sitt koger för att förgöra dem. Blod och tarmer sprutade ur uppfläkta kroppar när de slog sig genom horden av kargomiter. Deras egen magiker Vrax mumlade någonting och sedan sprängdes lovenadyrkarna i stycken nere på golvet. Det ekade i lokalen när lemmar studsade mot väggarna, blodet flöt och allt var gott.

Efter striden kunde de något mörbultade äventyrarna konstatera att det var en olaglig verksamhet som försiggick i denna del av templet. Det var trots allt mot alla regler och bestämmelser att dräpa människor inom tempelbergets helgedom. Detta var något de måste anmärka på hos vakterna senare!

Efter att ha letat igenom de zombindrogade fångarna kunde de hitta och frigöra den gamla bibliotekarien som var den som orsakade manghaldes död. Det visade sig att hon antagligen blivit besatt av en demon som sedan lagt någon trollformel som gjorde att han smälte. De frigjorde alla fångar och bad dem vänta medan de undersökte resten av källaren.

Valentino skulle precis ge sig ner för en ny spiraltrappa när en obehaglig varelse började kravla mot honom. Det var någon form av geléaktig blobb som verkade mycket lynnig och vred. Tack och lov fanns Vrax i närheten och kunde steka på med en eldelementar och förgöra besten. Därefter fortsatte de ned i mörkret.

Något försiktigare denna gång tittade Valentino snabbt in i nästa korridor för att se att kusten var klar, men det var den inte. En ondsint kargomitkvinna kastade en formel och den stackars Valentino började kräkas hejdlöst och föll ihop på golvet. Men som i alla goda sällskap står hjälpen alltid att finna i närheten. Giovanni, Eredrim och Crassus grep snabbt in och gjorde processen kort med de kvarvarande kargomiterna. Tarmerne flöt och snart fanns bara ljudet av deras egna fotsteg kvar i källaren.

Det var en stor dörr i slutet av gången de befann sig i. Den öppnade de i hopp om att hitta guld och ädla stenar innanför. Vad de hittade istället var trettio odöda sugna på människokött. Efter att ha försökt stänga porten fick de istället ställa sig och slåss. Valentino la benen på ryggen och tänkte ta snabbaste vägen ut, men när vännerna blev hårt ansatta tog han sitt mod till fånga och vände tillbaka. Dvärgen Eredrim gick fram likt en slaktare och högg ner tre zombies med varje sving av sin yxa. Giovanni snärtade elegant av det ena huvudet efter det andra. Jag kan väl inte vara sämre själv tänkte Valentino och började veva. Huvuden rullade och tarmerne rann, snart fann de sig ensamma i källarhålan med endast ett par förruttnande odöda klösandes längs väggarna. Den lilla halvlängdskvinnan Milda övade sina dolktekniker genom att avlsuta de stackars likens lidande.

Efter att ha letat igenom källarhålan märkte de att det enda som var intressant var en igenmurad port i ena väggen. Sällskapet letade upp några släggor och började hacka ner stenarna. Det var en del konstiga symboler på dem men sådant var inget att bry sig om. Väl igenom blickade de in i mörkret innanför. Paniken som uppstod var inte värdig ett sällskap av deras slag när de skriandes likt stuckna grisar flydde tillbaka samma väg de kommit. Ut ur mörkret kom flera spökvarelser och alla vet att sådana inte är att leka med. Tyvärr var Vrax på lekhumör och bestämde sig för att ensam stå emot mardrömmarna som uppenbarat sig. Efter hårda psykiska påfrestelser och väl många nära döden upplevelser kom Vrax på bättre tankar och löpte efter de andra uppåt i templet.

De genomsökte resten av templet innan de stötte på en ny dörr. Efter att ha öppnat den kom de ut i den delen av lovenatemplet som var tillgänglig för alla besökare. Där stod redan vakterna och argumenterade med templets präster. Alla de muntra äventyrarna blev gripna med anledning av den våldsamma slakten på kargomiter som precis ägt rum. Men tack vara Crassius hjälteförmågor inom administration kunde de snart rentvå sig och bege sig vidare i sin sökan efter världsväven.

På väg tillbaka till enkitemplet gjorde de en avstickare till rummet med mosaiken av en kvinna. Där inne fanns någon form av labyrint och de kände att nu inte var rätt tid att ge sig in på ett dylikt äventyr, särskilt inte eftersom de blev attackerade av utmärglade konstkritiker innan de ens hunnit beträda labyrinten. De gick därför vidare till enkitemplet och återupptog sin tidigare verksamhet.

Tariq var den som erbjöd sig att hoppa ned i dammen inne i templet. Framförallt därför att han är en anka och således mycket simkunnig. Han vred om de olika kuggarna i dammen och hoppades att det skulle bli rätt. Resten av sällskapet stod och tittade ned i vattnet när det plötsligt började bubbla och Tariq försvann ned i mörkret.

--Valentino Toxys

Stegos-Isakra

Så steg solen återigen över Stegos. De skepp som förberetts under mörkret gled för första gången ut i vattnet, med kosan styrd mot det svekfulla Kishatet. Ombord på något av dem fanns Arn Dunkelbrink, nyutnämnd konung av Stegos, och tydligen också en av de två konfluxväktarna. Märkligt det där, han verkar inte begripa sig på det där riktigt, till skillnad från Melealina. Melealina, ja. Hon har ordnat plats åt oss på gråalvskeppet Bladverk, som skall föra oss tillbaka till Marjura, men med en avstickare till Etemenankitemplet i Isakra på vägen. Efter vårt missöde i Fokale har stjärnornas positioner blivit klarare, och det är nu uppenbart för mig att konfluxen närmar sig, och att åtminstone en del av den kommer att äga rum i höga norden. Hovastrologen på Stegos, Astirax, är en skicklig man, och har haft tid att studera stjärnornas rörelser under min resa utanför Altor. Jag litar på honom, och vi har försökt skicka bud både till våra vänner Berlindus, Leonidas och de andra, och dessutom till Vrax mästare Grudonix på Myxa, att de skall ta sig till Stegos och bistå Astirax. Att mörkret lämnat Stegos borde dessutom märkas från Myxa, så det är möjligt att Grudonix ändå är på väg dit för att undersöka saken.

Tillbaka till Bladverk. Skeppet verkar vara konstruerat, eller snarare format, av en gigantisk havslind, som fortfarande lever och på något vis anpassar sig efter vindarna. Enorma lövverk utgör seglen, och hur det hela kontrolleras kan jag i nuläget inte förstå. Gråalverna och deras ledare har i alla fall lovat att hjälpa oss på färden, även om jag inte förstår varför de utsträcker denna hjälpande hand till den grupp med raugoner som de också tagit ombord. Bland de övriga resenärerna finns en halvling, Milda, som verkar anstränga sig för att komma oss nära. Vis av erfarenheten kontrollerade Eredrim raskt hennes underläpp, men hon verkar i alla fall inte höra till Rhabdorana. Alltid något.

När vi närmade oss Isakra stod det klart att Bladverks följeslagare, valen Grono, låtit sig lockas av sirendernas ljud, och blivit inspärrad i Isakras hamn av en gigantisk kedja. Givet den stora fäblessen för valfångst har vi ett problem. Vi gav oss in mot Isakra för att försöka övertyga befolkningen om att valen är ett heligt djur och måste släppas! De ville dock inte riktigt lyssna på det örat, även om jag nog lyckades övertyga några om att det är problematiskt att dräpa en helig val i en stad tillägnad dyrkan av allt som är heligt. På den positiva sidan lyckades Vrax och Valentino på något vis lossa kedjan som blockerar hamninloppet, men Grono vill fortfarande hellre höra sirendsång än ge sig ut till havs. Vårt hopp står till att Tariq lyckats lura Bälgtrynet att sjunga - hans sång lär vara motbjudande, men inte bara för valar...

Vårt egentliga ärende i Isakra är att besöka Etemenankitemplet - enligt sägnen, och enligt vad Melealina säger så är det inte omöjligt att några av helgedomarna kan innehålla fragment av världsväven. Att hitta ett sådant fragment och få tid att studera det skulle kunna vara mycket intressant. Medan vi väntade på att alla skulle samlas vid ingången till templet nåddes vi av den fruktansvärda nyheten att Manghalde blivit mördad, eller i alla fall lösts upp i sina beståndsdelar, under ett besök på biblioteket! Tydligen skulle en av biblioteksassistenterna viskat något i hans öra, och ögonblicket efter föll han ihop. Kvar fanns bara mask, kåpa och ett stinkande slem... Den utpekade assistent stod inte att finna, trots efterforskningar både från oss och några av tempelriddarna.

Craccius hade lyckats gräva fram en del information ur en tjock liggare i templet, och identifierat några helgedomar som skulle kunna husera uråldriga artefakter. I mina öron låter den besynnerliga sekten Vävarna mycket intressant, men de andra i gruppen var mer inställda på att vi först skulle besöka Enkitemplet, flera nivåer ner i berget. På vägen dit lyckades jag tyvärr leda oss vilse, vi skulle tagit höger istället för vänster, eller hur var det nu? Ett missöde med en zombiefylld och en hemsökt korridor senare stod vi dock framför Enkitemplet. Tempelsalen dominerades av en stor bassäng, där pilgrimer uppmanades att dyka ner för att söka sanningen. Tack och lov har Tariq inga större problem med vatten, så modigt dök han ner i djupen...

Betraktelser från Stegos

Från Nominatorns boning hade vi nu lyckats ta oss till Stegos via De grå hallarna. Ja, ni hörde rätt, Stegos! Stegos har varit insvept i ett kompakt mörker i många mansåldrar och ingen, så vitt man vet, har lyckats nå fram till ön sedan förmörkningen, även om försöken varit många. Men det visade sig snart att vi trots allt inte var de första utomstående som kommit till ön. Ingen mindre än Arn Dunkelbringe hade lyckats ta sig dit. Han hade lyckats flyga dit med hjälp av den skräckinjagande draken Blatifagus och någonstans över ön hade vingarna slutat bära och hela ekipaget störtade på ön. Blatifagus, den gamle ormen, är ingen som man glömmer i första taget. Det skulle visa sig att det inte bara var vi som kom ihåg honom, utan att han även kom ihåg oss, mycket väl till och med. Den lilla incidenten i gruvan var tydligen inte bortglömd. Men till saken, på Stegos har man länge haft en profetia som säger att den förste utomstående som sätter sin fot på ön ska  bli kung över den. Det är den korta historien om hur Arn Dunkelbringe blev konung över Stegos. Men allt verkade inte gå riktigt som profetian förtäljde då den även nämnde att ljuset skulle återkomma med konungen, vilket det inte hade gjort.

Mörkret och de krafter som omgärdade Stegos gjorde inte bara att utomstående inte kunde ta sig till ön utan även att Stegosborna inte kunde lämna den. Vi träffade på en som gjorde allt för att lämna ön: Mithras Mitheras, Stegos mest hängivne ultranaut. Med hjälp av en enorm kastmaskin skulle denne Mitheras, tillsammans med sina två kamrater, skjutas iväg i ett runt särskilt utformat klot. Övertalning om att detta företag var lönlöst och dömt att misslyckas hjälpte föga och det var en smula sorgesamt att se de unga ultranauternas liv släckas när kloten endast flög några hundra meter för att sedan med stor kraft slå ned i havet.

Mycket talar för att stegosernas profetia på något sätt är ihoplänkad med den annalkande konfluxen. Kristalltjuren som vi hade med oss till ön nämns också i deras profetia och han kallas där för Store stenfar. Alla stegoser delade dock inte glädjen med att en konung återigen hade återupprättat sitt högsäte i Stegos huvudstad Mea Plakole. Det fanns en misstro som grydde där det viskades att Arn inte var någon rättmätig konung. Enligt profetian skulle konungen också återbörda dagen till Stegos, vilket inte har inträffat. Detta verkar vara den huvudsakliga anledningen till att misstron gror mot Arn. Men det handlar säkert också om maktrelationer. Hertig Nocturo t.ex. visade öppet sitt missnöje med den nye konungen.

Vi blev varmt mottagna av Arn och fick möjlighet att äntligen vila ut i en riktig säng. Tyvärr blev inte den välbehövliga vilan och sömnen så lång – för det finns en drake i stan som inte har glömt bort oss. Valentino vaknade upp med ett ryck i sömnen av ett skrapande och raspande ljud utifrån fasaden och såg plötsligt de välbekanta dragen av ormen Blatifagus anlete genom fönstret.
– Valentino, din tjuv, väste draken och skickade in en kraftig eldkvast genom det nu öppna fönstret. Och det var på håret att Valentino blev grillad likt en spädgris. Tack vare sina kvicka reflexer lyckades han kasta sig undan i sista minuten, men hans kära utrustning blev fullständigt förkolnad. Drakeldens lågor verkar kunna förstöra nästa allt i sin väg – Valentinos kära svärd Sturmendrang klarade sig dock oskatt. Det är ett mäktigt och vackert svärd, men är inte Valentino lite väl besatt av sitt kära vapen – efter incidenten med draken kunde man se att Valentino satt och polerade på sitt vapen likt ett barns snuttefilt. Vi andra vaknade snart av ståhejet, vilket också Arn gjorde och han fick snart pli på sin best.

Under tiden i Mea Plakole fick vi möjlighet att studera skrifter i det gedigna biblioteket och Giovanni talade med chefsastrologen Astirax om den analkande konfluxen. Valentiono och Tariq sprang i rask takt iväg till Stegos hamnstad för att hjälpa till med att inspektera skeppen och hjälpa till med instruktioner för hur man seglar. Stegoserna hade i alla år haft kvar sin flotta på land och övat sjöstridsslag på landbacken i väntan på att förbannelsen skulle släppa.

Efter en del diskussion planterade vi ett av Melialinas ekollon för att hon skulle kunna komma till oss. Vi insåg att vi behövde hennes råd samt att det vore klokt att få hit en henne eftersom hon är en väktare av konfluxen. När trädet väl växt sig tillräckligt stort tog det inte lång tid innan hon dök upp. Likt tidigare var hon ytterst vacker och tilldragande på alla tänkbara sätt. När Melialina mötte Arn uppstod tydligt en attraktion mellan dem och det var tydligt att det fanns någon särskild länk mellan dem. Melialina berättade att konfluxen har två väktare och att hon utgör den kvinnliga hälften och att Arn den manliga. Vi har sedan tidigare förstått att konfluxen är kluven och Melialina berättade att konfluxen på något sätt först måste enas innan den inträffar. Konfluxens epicentrum kommer att ligga vid Klustanoba på Marjura men en bit är koncentrerad till norr om Stegos i närheten av Myxa. Vi måste alltså återigen ta oss till Marjura och kanske även till Myxa.

Missnöjet med den nye konungen grodde på Stegos och adelsmännen Mitheras och Nocturo ledde ett uppror mot den ”falske konungen” som avsåg att störta Arn från tronen. Arns palats anfölls om natten och vi blev snabbt indragna i de stridigheter som uppstod. Utgången såg länge osäker ut, men framåt morgonen hände något som förändrade allt – solens gick upp för första gången på många generationer återigen upp över Stegos. Stridigheterna lade sig kvickt när de sammansvurna insåg att de hade haft fel – Arn var den konung som profetiatian handlade om.

Vi lämnade därefter Stegos i hast. Konfluxen och kriget närmade sig. Stegos flotta skulle återigen segla ut. Vi lämnade Stegos med det alviska skeppet Bladverk. Gråalverna som bemannade skeppet var Melialinas vänner och de kom för att hämta oss. Båten påminde inte om något som vi tidigare hade skådat – det var en levande organism, ett levande träd som antagit formen av ett fartyg. Bredvid Bladverk simmade en enorm vit kaskelottval som också verkade stå i förbund med Melialina och alverna. Återigen väntade en spännande och farofylld resa.

Vrax

Gäster hos Nominatorn

Av alla märkliga platser vi besökt både i och utanför Altor så kändes faktiskt Nominatorns boning bland de mer normala. Men jag tar det från början. Vi befann oss plötsligt på ett bord, kläderna var genomblöta av ett mycket tungt rödvin så att vi knappt kunde röra oss. Men vi lyckades ta oss ur kläderna och vrida ur det värsta och såg snart att vi befann oss i ett trivsamt inrett arbetsrum. Även om det av storleken att döma var inrett för någon som är mer en dubbelt så stor som oss människor.

På bordet låg Bythos, en blandning av modell och karta på ett stort pergament som rullats ut. Vi förstod att detta faktiskt var Bythos och vi när vi lämnade randen och hamnade där vi nu var växt något enormt i storlek. I luften flög små stavdemoner, inte större än knott.

Vi fann ett pergament som var skrivet på det höga språket och verkade vara en ansökan om att upphäva en exil. Att läsa det påverkade mitt sinne på ett obehagligt sett så jag slutade läsa.

Valentino hittade vad som verkade vara Nominatorns skaparpenna, det han ritade med den fick liv. Han hittade också lera med vilken han skapade en figur som fick liv när han skulpterade den med pennan. Figuren gav han namnet Urdifluff och han var en läraktig krabat. Jag gav honom Adamels klo som var mer lagom åt honom i storlek.

I arbetsrummet låg också kristalltjurens huvud, och då och då materialiserades Naschasch och varje gång såg han allt argare ut.

Vi promenerade vidare ut i slottet som tycktes till stora delar förfallet. Vi fann en smedja där en svävande hammare gjorde vapen som också de svävade och angrep oss, trodde vi men de sparrade bara mot oss. Vi hittade ett rum med en målning av kristalltjuren, och när jag lyssnade i snäckan kom ljudet därifrån.

Från ett annat rum hördes musik och där inne dirigerade Nominatorn själv en orkester av uttröttade grodfolk. Detta avbröts ibland av att Naschasch anföll Nominatorn, dräptes och försvann.  På baksidan av det pergament som utgjorde Bythos fann vi Naschasch namn skrivet i Mesikatrunor. Med verktyg vi fann i arbetsrummet raderade vi ut namnet. Naschasch förtvinade och dog, denna gång permanent. Kristaltjurens huvud försvann och istället hörde vi ett kraftigt dunkande från väggen där han var avbildad.

Det var också nu Nominatorn upptäckte oss. Han såg ut som en människa men 6 meter lång och jag gissar att han är någon form av gud. Lyckligtvis såg han oss inte som inkräktare utan som gäster, visade oss glatt runt i palatset och bjöd oss på den ena läckerheten efter den andra som han tycktes skapa ur tomma intet. Dunkandet tycktes inte bekymra honom heller.

Vad som fick oss att bli lite oroliga över vad han egentligen menade med ordet ”gäst” var att han hävdade de tröttkörda och hunsade grodmusikanterna var gäster, och att han var väldigt angelägen om att vi skrev in oss i gästboken, vilket vi förhalade. Vi hittade gästboken och där hittade vi avtryck från grodor och tre andra mycket märkliga namn, som Urdifluff tydligen kunde läsa. Vi strök alla namnen ur gästboken och grodorna flydde hals över huvud. Vi hittade tre krabater instängda i glas. Deras utseende var svårt att beskriva men de var intelligenta, men från en annan värld än Altor. Med pennan kunde vi befria dem och de tackade för hjälpen och gav sig av. Det visade sig också att slottet låg mitt i de grå hallarna.

Efter detta bröt sig Kristalltjuren ut! Han var mycket vred på Nominatorn som såg ut som en skamsen pojke. En mycket lång utskällning som Urdifluff översatte slutade med att Kristalltjuren beordrade Nomnatorn att ge oss en present började sedan gå ut i hallarna. Efter lite dividerande beslöts att Eredrim skulle få en prima yxa, Nominatorn smidde snabbt en yxa och vi gav oss ut efter Kristalltjuren. Vi vandrade jättelänge utan uppehåll till vi möttes av demonen Ebaring, som även denna gång ville dräpa oss. Efter ett ändlöst traskande genom grå hallar kändes faktiskt en strid med multiversums fulaste varelse som en välkommen omväxling.

Världsätaren, som han kallar sig, gick till attack med frenesi. Eredrim fick in finfina hugg mot hans fötter med den nya yxan, Giovanni gick loss med sitt svärd och Valentino for sin vana trogen runt som en vettvilling med sina hoppattacker med Sturmendrang. Ebaring hög och slog och skjöt taggar emot oss. Mitt alldagliga Lasemosiska bredsvärd förmådde inte såra demonen men jag ville ändå försöka tillföra något, så jag klättrade upp på Ebarings huvud i hopp om att det skulle störa honom. Jag slet av mig manteln för att lägga över hans ögon men då hörde jag ett mullrande bakom mig.

Kristalltjuren hade växt till avsevärd storlek och kom nu farande i full galopp. Jag hann med nöd och näppe kasta mig av innan de smällde ihop. Ebaring blev demonmos. Hans blod är frätande så jag får nog skaffa en ny mantel. Däremot la vi beslag på hans klor. Kristalltjuren krympte ihop till sin tidigare storlek och gick in i den porten som Ebaring vaktade. Vi gick efter och porten slöt sig bakom oss. Efter en mörk passage klev vi ut på en gräsbevuxen sluttning under en stjärnklar himmel. Porten försvann bakom oss när vi alla var ute. Det var mörkt, ett stilla hav sågs en bit bort samt en gammal borg. Jag och Giovanni studerade himlen och insåg att det är Altors himmel! Navigationsberäkningar tydde på att vi var i Trakorien, strax öster om Palamux. Det, den kompakta stillheten och mörkret kan bara innebära en sak, vi är på Stegos! Medan vi stirrade på himlen krympte Kristalltjuren ihop till ett stort kristallägg och soldater kommer upp för sluttningen.

CC

Bytos sju portar

Valentino vaknade upp med en känsla av klaustrofobi. Han var helt omsluten av något och kunde knappt röra sig eller se någonting. Med stor kraft kastade han huvudet framåt och lyckades skalla upp ett hål i det som omslöt honom. Han blickade ut över en illröd omgivning. Det fanns konstiga träd och växter men allting gick i röda nyanser. Han slog sig fri från den kokongliknande saken han legat i. På håll kunde han höra flera av kamraterna irra runt i skogen.

De lyckades samla ihop sig någorlunda och skulle precis ge sig av när de stötte på en bunt konstiga varelser. De liknade marsvin men var stora som människor, ganska gulliga men med en korkad uppsyn. Valentino förstod inget av vad de sa men det verkade som att resten av gruppen kunde göra sig förstådda. De följde efter varelserna en bit in bland träden men blev snart attackerade av en mängd flygande demoner med vassa tänder och klor. Efter en hård strid lyckades de besegra monstren och kunde ta sig vidare. Den del av sällskapet som ej hunnit sluta upp kom snart ikapp efter att ha hört stridslarmet som pågick i närheten.

Tillsammans satte de av mot varelsernas hem under en stor klippa. De fick förklarat för sig att man inte skulle smäda gudarna och att Naschash var den lokala klanens överordnade smågud. Vi hade förstått att vi behövde få tag på denna Naschash och lyckades efter en del övertalande få en guide som visade oss vägen. Tyvärr började det regna och guiden smälte framför våra ögon. Det visade sig att regnet här bestod av syra och man gjorde bäst i att söka skydd när molnen drog ihop sig.

Efter att ha fått en ny guide så tog vi oss längs den röda lysande floden till platsen där den tvåhundra meter långa ormen Naschash hade sin boning. Han visade sig samarbetsvillig då vi förklarat att vi hade för avsikt att hjälpa oss själva och även honom ut ur denna hemska värld. Allt vi behövde var att hitta alla kroppsdelar till kristalltjuren som stod ute på en ö i floden. Vi fick tipset att vi skulle gå till oraklet på andra sidan berget och höra efter om vart kroppsdelarna låg. För att ta sig över berget fick vi passera mellan den gigantiska spindeln Bayagas nät. Vi lyckades fly undan horden av mördarspindlar som kom krypande för att äta upp oss och tog oss sedermera fram till den stora klippan som var oraklets boning. Det var fullt av de marsvinsliknande varelserna på vägen upp för klippan. De verkade vallfärda både dit och tillbaka från sina boplatser i Bytos.

Oraklet var en kvinna vid namn Hierodulen och hon förförde flera i sällskapet med sin röst och sina vackra pattar. Hon kunde svara på våra frågor om vi först lyckades lösa hennes gåta. Den bestod av att gissa vilken av åtta urnor som hörde ihop med hennes namn. Vi klarade såklart gåtan och fick mycket matnyttig information i utbyte. Sen tror jag att vi hade ihjäl henne på något sätt. Därefter kom hennes sjukt arga fuckbuddy Adamel och började mucka gräl. Valentino missbedömde helt tuppen adamels stridskunskaper och fick nära på halsen avskuren av hans stora metallklor. Tack och lov ryckte resten av sällskapet in och gjorde processen kort med det uppstudsiga flygfäet.

Sen gick vi till kattmannen Iblis stad för att se vad vi kunde uträtta där. Han blev eld och lågor och skulle ha ihjäl oss till varje pris. Vi slogs tappert och till slut smet Iblis med svansen mellan benen hem till sitt labyrinthus utanför staden. Vi förföljde honom dit och irrade runt en stund innan vi listade ut den ganska enkla tekniken för att ta oss igenom labyrinten.

Väl där så fann vi ett hus som var fullklottrat med namn. Iblis som bodde på platsen kom hem men vi förklarade att vi nu hade hans namn i vår ägo och han ombads spela vacker tass för att inte bli tillintetgjord. I huset hittade vi också tavlan med jätten Trimegistos namn inskriven. Vi förstod att vi skulle kunna styra jätten om vi hade hans namntavla med oss. Valentino insåg det däremot inte och var mycket nära att krossa tavlan innan resten av sällskapet fick honom på bättre tankar.

Utanför huset förvandlades Iblis sedan. Han blev till en helt annan och mycket mer sympatisk individ. Någon form av astralresande flygfä som var villig att hjälpa oss hitta vägen ut ur världen. Han hade tydligen också blivit fångad här en gång i tiden.

Med nytt mod tog vi oss nu till jätten Trimegistos boning. Han stod som bäst och hackade ut en skulptur ur ett berg. Det var en mängd bytaner som satt på gräset nedanför och försökte göra avbilder av det jätten höll på med. Vi klättrade upp till jätten och förklarade att vi ville ha skjuts. Han verkade inte så talför men lät oss rida på hans axlar i alla fall. Vi hade vid det här laget förstått att vi måste förstöra namnen på de sju figurerna för att kristalltjuren skulle bli hel igen.

Nästa anhalt var tuppen Adamels boning bland bergen. Vi hade stött på honom ännu en gång när han återfötts och det hade blivit en ny blodig strid. Den här gången var det dags att knäcka honom för gott. Sagt och gjort så hittade vi ägget han återföddes i och knäckte det en gång för alla!

På vägen tillbaka passade vi på att sudda ut namnet Ialdaboth som stod skrivet med stora bokstäver i sanden. Misstänkt scarabénamn tyckte vi när vi såg det.

Sen var det tillbaka till Ormen på andra sidan nätet för att se hur det gått med kristalltjuren. Jätten kunde inte följa med utan fastnade i nätet. Valentino passade nu på att dänga hans namn i backen för att ytterligare komplettera kristalltjurens lekamen. Vi talade med Naschash och han skjutsade oss på sin rygg till spindelns boning. För att ta kål på en trehundra meter lång spindel som sitter två kilometer upp i en spindeltråd krävs det en formidabel här. Eller så tuttar man bara på spindelnätet och går därifrån.

Nu var tjuren komplett sånär som på dess huvud. Naschash förklarade att det nu var han som måste dö för att vi skulle kunna ta oss ut. Vi slapp stå för slaktandet då han helt enkelt slog en knut på sig själv och bröt sin egen nacke. Easy peacy lemmonsquezy tänkte vi och plockade upp kristalltjurens huvud.

Den sista biten var sedan den svåraste. Valentino erbjöd sig att klättra upp längs de förkolnade stammarna av spindelnätet och skära dem så att de blev likt en slangbella som skulle skjuta kristalltjurens huvud mot väggen där öppningsrevan låg. Han insåg att detta antagligen var ett självmordsuppdrag men hoppades på att kunna landa i ett vattendrag och med lite tur överleva med -1 i kp. Han fick också hjälp av Iblis som hade vingar och lovade att flyga dem båda i säkerhet så gott det gick.

När spindelnätet var borta fanns det inte längre något skydd mot demonerna som flög från sin klippa långt bort i söder. De kunde nu börja ta sig norrut och äta upp de stackars bytanerna. Men snart var Valentino uppe och satte tjurhuvudet i position och började hugga trådar för kung och fosterland. Med en enorm smäll gav nätet vika och tjurhuvudet flög mot sitt mål. Valentino hängde i härlig tyngdlöshet en stund innan g-krafterna började göra sig påminda och han störtade mot en säker död i marken nedanför.

Som tur var så kunde Iblis med nöd och näppe hålla båda fallande så långsamt att Valentino överlevde krashen och kunde ta sig mot utgången till världen. Från att ha varit en cylinderformad värld hade Bytos nu rullat upp sig likt ett pergament och började långsamt förvittra. Valentino hade landat långt från resten av sällskapet och det dröjde länge innan de möttes upp på de nordliga slätterna nära det förbjudna havet. Bytanerna dog som flugor runt omkring dem men de lyckades få med sig en ynklig stackare till stranden. Havet visade sig bestå av vin med en alkoholhalt utöver det vanliga. En bytan som försökte dricka av det dog på fläcken och en i sällskapet blev så full att han fick bäras ombord på den improviserade flotten. Sedan bar resan av ut på öppet hav och en allt stridare ström. Strömmen övergick i ett vattenfall och sällskapet störtade över kanten skrikande av ångest.

De vaknade upp blåslagna på ett stengolv i ett rum. På ett stort bord bredvid dem låg en öppen pergamentrulle som det läckte vin ifrån. Några små insekter surrade vid rullen och gav ett demoniskt intryck. Från korridoren bakom bordet hördes ett ljud. En enorm man kom in i rummet samtidigt som en lika enorm orm lösgjorde sig från skuggorna…

--Valentino Toxys

Vägen till Bytos

I äldre tider var det tydligen inte helt ovanligt att man företog sig färder till Bytos, vilket omnämns i Bytos sju portar som en plats ”som vi känna så väl”. Om nu besök i Bytos var så vanligt förekommande lär de knappast ha tagit samma väg som vi begagnade oss av. Krångligare och mer riskfylld väg torde vara svår att finna. Men det är klart, innan vägen till Bytos stängdes i de Grå hallarna var situationen självklart en annan. Vår väg gick genom det gamla Voddam, beläget långt under den gamla ökenstaden Yoh Niur.

Vi befann oss nu i ett märkligt underjordiskt landskap. Färden dit var mycket strapatsrik och vi lyckades, med blotta förskräckelsen, undkomma den stora meteoritens eldsflammor som tryckte ner i djupet. Här fanns både underliga formationer och sällsamma varelser. Varelserna var av ett insektliknande slag och till det yttre bestod de av glas, men vi kunde tydligt se en vidrig köttighet inuti dem. Vi såg dem på flera ställen och det såg först ut som att de befann sig i en djup dvala, men så var inte fallet, utan när vi insåg att de började vakna och var fientligt sinnade fick vi det lite hett om öronen. Vi drabbade samman med dem i flera omgångar, men ingen av oss blev allvarligt sårad. En särskild egenhet hos dessa vareseler var att de tydligt blev påverkade av musik. På den tredje våningen i en oval bikupeliknande konstruktionen fann vi ett musikinstrument bestående av ett antal glaskuber och när vi testade att spela på detta stannade glasvarelserna av i sina framryckningar och började att röra sig till musiken. Varifrån beteendet till denna makabra dans kommer ifrån kan vi bara spekulera i.
 

Det skulle visa sig att glasvarelserna var det minsta av våra bekymmer. Helt plötsligt kunde flera av oss se en skugga dra förbi. Det var den fasansfulla medusan som dök upp, vars blickar enligt utsago kunde förvandla vem som helst till sten. Vi klarade oss dock undan henne denna gång, men en stund senare dök hon upp igen och vi kastades in i en strid med henne. Av skuggorna som speglade på väggarna kunde vi se att medusans hår bestod helt av krälande ormar. Det var nytt för oss att slåss mot en fiende som man inte kunde beskåda utan att riskera att bli förvandlad till sten. Eredrim löste det genom att hålla upp skölden framför ansikten och stred som alltid tappert. Det gick däremot lite sämre för vår lilla mörka ankvän Tariq som lockad av medusans kallelse råkade titta upp och hux flux förvandlades till sten. Striden fortsatte och vi lyckades skada medusan så pass illa att hon kastades sig ut över kanten och flög iväg. Hon var skadad men knappast besegrad. Tack vare att jag nyligen hade lärt mig en formel som kan häva förstening lyckades jag häva förbannelsen och Tariq blev sig själv igen.

Snäckan visade oss riktningen mot vårt mål och på vägen såg vi många märkliga saker. Vi såg kvarlevor av många glasinsektsskelett men också av några människor. I ett rum hittade vi några besynnerliga gulpyramider och det visade sig att det verkade vara riktigt guld. Två av våra kanske girigaste kamrater i sällskapet, Eredrim och Tariq, började direkt karva bort guldstycken. Eller girigaste vet jag inte riktigt, även Spugg och Valentino har ju ett visst intresse för sådant som glimmar. Vi såg också förstenade människor, vilka troligen härstammade från civilisationen Jipun. Trots våra bristfälliga kunskaper om denna kultur menade någon i sällskapet att några av figurerna ska ha varit så kallade samurajer med katana-svärd.

Vi tog oss vidare och snäckans viskningar förde oss ner i ett djupt schakt som vi klättrade ner i. Väl igenom kunde vi se att vi hamnat i en enorm grottsal, vars dimension var svår att överblicka. När vi skådade ut över den enorma grottan kunde vi se en enorm sjö som glimmade mot oss i halvdunklet. Ut över vattnet gick en bro som ledde fram till en ö. Mitt på ön låg en stor byggnad och ut från den strålade en massa ljus. Runt huset och på bron såg vi att det rörde sig stora folkskaror. Vi ryckte framåt (som vanligt) och det som mötte oss på bron och i byggnaden var en mycket märklig syn. Individerna på bron var helt eller delvis illusioner och de var alla djupt upptagna av dryckenskap och otukt. Vad skulle nu detta betyda? Av underjordens alla överraskningar var detta det kanske mest besynnerliga mötet.

Snäckan förde oss vidare mot bort från ön och vi följde en bergvägg längs med det som vi allt mer tyckte såg ut som ett gigantiskt innanhav. Helt plötsligt hörde vi en stämma ut över vattnet och vi kunde snart också se en konstig gestalt som såg ut att sväva ovanför vattenytan. Vi hade nu träffat vår första Woddamit. Hans stämma påverkade oss alla och det var ytterst påfrestande för vårt psyke att lyssna till den. Hans namn var Kulexis och han sa ”mitt centra är woddamit”, ”min hud tål inte bränngas, era bränsgaser…”. Vidare bekräftade han för oss att vi verkligen hade kommit till Woddam. Vi insåg snart att den del av Kulexis som vi såg ovanpå vattenytan blott bara var en liten del av varelsen. Under ytan dolde sig en gigantisk kropp. Kullexis berättade också för oss att själva Woddam låg djupt ner under havet. Vi frågade om vägen till Bytos och han sade då att det fanns en port till Bytos längre bort. Han erbjöd sig att hjälp oss att komma dit eftersom han själv ville ha hjälp att komma ut. 

Kullexis lyfte upp ett gigantiskt klippblock som började sväva i luften. Med dess hjälp förde han oss bort till det som vi trodde var porten till Bytos. Framför oss skådade vi nu en klippa med en stig på som ledde upp till en gigantisk port som måste ha varit ungefär hundra meter bred. Mitt på porten framträdde en uråldrig skeppslik runa som ska ha varit det enda kände tecknet från ett länge utdött språk. På något sätt tolkade vi den som en gudomlig uppenbarelse men att den egentliga betydelsen skulle vara ”träsken drömmer om molnen”. Mycket märkligt, minst sagt.

För att öppna porten krävdes avancerad problemlösning. På klippväggen fanns en stor mosaik med vita och svarta punkter på, vilket såg ut som ett chiffer. Klippan gick ut som en kilformation ut över innanhavet och i dess slut fanns en skål där det från taket droppade vatten. Droppandet utlöste ett rytmiskt ljud som fortplantade sig så att marken nästa vibrerade av det. Bredvid skålen fanns hål i ett mönster som verkade vara relaterade till chiffret på väggen. Hålen gick rakt ner i vattnet. Efter mycket dividerande kom vi fram till att vi skulle släppa ner de vita och svarta stenarna, som låg på marken bredvid hålen, i en viss takt och ordning. Genom sälskapets samlade klokskap lyckades vi knäcka en lösning som fungerade. Stenarna orsakade vågrörelser som fortplantade sig och som släppte loss en mäktig kraft. Innanhavets fulla styrka kastades nu mot porten, och den slogs upp. Från klippan såg vi hur hela innanhavet, inklusive Kullexis, strömmade ut genom porten. Tanken slog mig: vad har vi nu släppt ut?

Från klippan skådade vi nu ut i det som fanns på andra sidan porten. Intet. Intet eller tomrummet såg ut att vara helt bottenlöst, men rakt ut från porten gick en smal stig rakt ut i luften. Vi visste inte om vi kommit till Bytos eller inte, men vi följde stigen. Detta var en mycket egendomlig upplevelse. Helt plötsligt såg vi grodliknade figurer sväva uppåt i bubblor. En annan märklighet som vi stötte på var den man som satt på en tron vid sidan av stigen. Mansgestallten såg mycket gammal och härjad ut och de intorkade och mögliga kläderna avslöjade att hans glansdagar redan hade passerat för länge sedan. Han frågade om vi var intresserade av att få evigt liv, men vi insåg direkt att det var något lurt i görningen. När vi pressade honom kom det fram om att han för mycket länge sedan själv antagit detta erbjudande och förvisso fått evigt liv men också fått bli bunden till att sitta kvar på tronen för evigt. Efter ytterligare en tid kom vi fram till en port som blockerade vägen. Hela himlen var nu rödaktig och alla kände på sig att det var något i görningen, men var det verkligen Bytos som väntade på andra sidan dörren?