Efter en lyckad pejling av jordflyttarens plats hade vi och vävsällskapet tagit oss upp till en vulkanliknande öppning på toppen av berget. Runt om låg kusligt perfekta rundade stenar, som om havet en gång hade format dem. I mitten fanns en stor öppning med en över hålet utskjutande konstruktion där det hängde en klocka. Mitt emot denna vakade ett stort tjurhuvud i brons. Innan resten av oss hade reagerat var dvärgen Eredrim i full färd med att klättra ut till klockan. Han kastade sig in under den och landade på en plattform medan hans huvud försvann in i klockdelen.
"Det verkar vara en sorts hissanordning, möjligtvis en dykarklocka." - sa dvärgen barskt.
Vi andra, Cracius och Vrax inkluderat, begav oss snart ut på klockhissen och begrundade konstruktionen. Jämt fördelade runt kanten av plattformen var tio gropar i storlek av stenarna. Antagligen för barlast för att få hissen i rörelse. Efter lite dividerande började vi lasta över stenar till klockan. En högst riskabel operation men vana äventyrade som vi var fruktade vi inget. Förrän alven fick en föraning. En obehaglig känsla likt den när någon, eller något, ser på en. Han stannade upp och tittade förundrat på tjurhuvudet mitt emot. Det ljöd lite när alven klampade fram med stenarna. En dov resonans. Alven tog hjalten av svärdet och slog mot klockan. Tjuren svarade. Ett fizz om inte hans öron mindes fel.
"Det är något lurt på gång. Vi bör nog hejda oss." - sa alven med en orolig röst.
"Vaddådå? Är du rädd för en ko?" - svarade dvärgen utan att stanna upp med sitt skickliga men klumpiga arbete.
"Jag tycker bara vi bör tänka en extra gång innan vi start något vi inte har kontroll över."
"Pish pash. Nu sätter vi fart" svarade dvärgen med gladlynt röst, hivade ner sig själv med den sista stenen och helt plötsligt var ekipaget på väg ner.
Alven funderade ett krot tag om han hastigt skulle kasta sig upp men valde att stanna kvar. I maklig takt tjuggade kedjan på. Det blev snabbt mörkt. Helt plötsligt tippade konstruktionen 30 grader, dvärgen lyckades med nöd och näppe med att inte glida ur. De fortsatte ner i sidled i cirka 30 meter innan de återigen rätade upp sig och åkte ner. Det blev hastigt fuktigt och varmt.
"Slå ann ljus trollkarl" - beordrade Cracius.
Ett ljus sken upp över en förskräcklig syn av ett ångkokande bad 30 meter nedanför. Det var verkligen en dykarklocka, en ironisk konstruktion.
"Fort! Kasta av stenen!"
Snabbt lastade vi av alla stenarna men det gjorde inget för vi fortsatte fortfarande, om än lite långsammare, ner mot våran säkra död. I ett hjältemodigt beslut sällan skådat offrade Aralanaphi sig själv och kastade sig ut på mot brunnskanten, klamrade sig fast på den hala, våta väggen som antagligen bara en van sjöalv kunnat göra. Klockan stannade, ordagrant och metaforiskt. Ljuset från trollkarlen blev plötsligt starkare. Det växte stadigt och till slut formades den mäktigaste isgestallt någon av oss hade sett. Sjöormen begav sig ner i det kokande havet och det frätande värmen byttes mot en behaglig sydtropisk lättnad. Alven, som verkade oalviskt ansträngd, hoppade över till klockan igen och snart började den långsamt ticka ner mot sjön. Dvärgen klättrade upp mot toppen av dykarklockan för att inte drunkna medan alven snart simmade ut i det blåa kalla ljuset från iselementaren. Rummet hade perfekta kalkväggar utan några strukturer. Alven tog upp en av stenarna och slog ann så hårt han kunde. Kalken som hade bildats under åren lossnade och avslöjade... ännu en mur. Denna av gröna tegelblock. Alven återvände till sällskapet som nu inte visste vad de skulle ta sig till. Skulle de bege sig upp igen eller skulle de chansa? Cracius begav sig ut och med en otrolig tur eller känsla slog ann på precis rätt ställe. Avslöjade en öppning som han lyckade öppna. Rummet tömdes långsamt på vatten medan sällskapet simmade upp till ytan.
I ett kort bisarrt avbrott mellan död och världsundergång fann sig sällskapet i en spaliknande upplevelse, upplyst av magiskt ljus spelande mellan jadegröna murar och kaustiska effekter i vattnet.
När rummet väl var tömt begav de sig mot öppningen som avslöjade en dörrliknande konstruktion som de långsamt lyckades fösa upp. Innanför var ett tjurhuvud till. Säkerligen gjort för att tömma rummet innan de begav sig ner. Från där begav sig en smal trappa upp till nästa rum där ett pussel avslöjades. Fyra tjurhuvuden i olika färger prydde väggen. På golvet en av tungdelarna till den gröna tjuren. Det var nog bara att stoppa in handen i den gröna tjuren och vrida om? Eller? Efter mycket oense om det logiska pussel offrade sig Vrax och stoppade in armen. TJUCK! Väggen vred sig 90 grader och bakom avslöjade sig ännu en trappa. Denna var längre. Mycket längre och vandrade upp och ner. Det blev varmare. Snart uppenbarade sig en delning i vägen. En ännu smalare gång åt höger eller fortsätta neråt? Sällskapet vek av och fann i slutet av korridoren en vägg med ett handtag. Alven tittade sig oroväckande om och tog sedan tag i handtaget, som gav vika och gjorde stenblocket rörligt. Han tryckte med all sin kraft mot väggen och till slut föll det framåt med alven på det. De föll med en ekande smäll mot golvet, alven på knä, ställde sig långsamt upp efter ansträngningen samtidigt som det längst in i rummet i en spegelrörelse ställde sig upp en 3 meter hög tjur, som sakta själv lyste upp rummet med smaragdliknande runor som klädde dess stenliknande kropp. Ett enormt bröl och damm från hela rummet täckte alven. Aralanaphi drog ödesmättat sitt svärd och gjorde sig redo. Tjuren, stående på sina två ben med en enormt [VAPEN] i handen frustade än en gång stormade sedan fram. Skulle vi fly eller illa fäkta?
-- Aralanaphi?
Jorddragarhymnen och Etorgos gravkammare
Ett rådigt ingripande från Eredrim som stängde portarna när stålklotet var ute fick stopp på fällan. När mekanismen försökte dra upp klotet igen tog det nämligen stopp på porten och kedjan slets av. Nu kunde vi äntligen utforska vad som fanns bakom denna sluga och brutala fälla. Det visade sig vara; inte ett skvatt! Besvikna letade vi vidare.
En annan fälla sköt ut glödgade kopparklot med stor kraft. Bakom den fanns en gravkammare med tre gravar. Ett spöke angrep Eredrim som flydde i vild panik. Och när Eredrim flyr så bör man haka på för det finns inte mycket som skrämmer den lille hårbollen. Så vi alla flydde i vild panik, utom Iliel som stannade och betvingade spöket. Hon fick visioner om en man som tjänat som Etorgos älskare, gift sig med en kvinna och begravts levande.
Efter en del labyrintande, fallgropar och annat hamnade vi i strid med ytterligare skelett, och fann en del värdesaker. Ett av skeletten hade en ring som Iliel kände igen från spökets vision, hon trodde att det kunde ha varit älskarens fru. Jag undersökte skelettet som ut att ha tilhört en kvinna. Vi gick tillbaka till det nu försvagade spöket. Tariq pratade med honom på Ithilgroms tunga. Han sa att han ville läggas till vila på en kulle i solen med sin älskade. Vi tänkte att det kan vi väl ordna så öppnade kistan för att samla ihop hans ben och fann där också en nyckel. Då öppnade vi de andra två gravarna som tillhört Etorgos fru respektive älskarinna och fann där fler nycklar.
Vi velade runt ett tag och jag fick ett par armborstskäcktor i mig, hittade vi Etorgos grav. Rirba frammanade hans ande som hade följande att säga:
Rirba kallade det dravel, hon kallade det Jorddragarhymnen som hon redan kände till.
Vi andra tyckte att det nog skulle gå att få ut ledtrådar ut detta, det var nog inte värre än Vox Ranzina. Dock kände vi att vi saknade Giovannis sinne för kryptiska formuleringar.
När vi kommit ut lade vi älskaren och hans fru på en kulle i solen. Tariq sa att spöket var tacksamt och verkade få frid.
Nästa steg var inte lika självklart. Jag drog mig dock till minnes de gamla platsbestämningarna som Manghalde funnit i Isakras bibliotek, som tydde på att Marjura roterade. Kanske snurrade Jorddragaren runt utan sin karta? Marjura tycktes ju rotera kring en axel i Itlasbergen inte långt härifrån.
Så vi satte av mot Itlasbergen. Vi satte ett ekollon i en dold dal och kontakta Melealina som när eken vuxit upp skickade Nastigast till oss för att hjälpa till att räkna ut den exakta rotationspunkten.
Efter ett nattläger upptäckte vi att vävarnas ledare var död, han hade strypts i sömnen. Det visade sig vara den mumifierade hand som han burit med sig som relik efter sektens grundare som börjat leva. Handen gav sig också på mig men Eredrim mosade den. Grundaren var troligen krurier från Marjura så kanske vaknade handen av att komma tillbaka hit. Medan vi begravde vävarmästaren blev även han odöd men en magisk eld från Vrax satte stopp för det.
Nu kunde vi börja söka oss mot rotationspunkten med hjälp av Nastigasts räknande. Vårt sökande för oss allt högre upp.
-- Cracius Carnassos
En annan fälla sköt ut glödgade kopparklot med stor kraft. Bakom den fanns en gravkammare med tre gravar. Ett spöke angrep Eredrim som flydde i vild panik. Och när Eredrim flyr så bör man haka på för det finns inte mycket som skrämmer den lille hårbollen. Så vi alla flydde i vild panik, utom Iliel som stannade och betvingade spöket. Hon fick visioner om en man som tjänat som Etorgos älskare, gift sig med en kvinna och begravts levande.
Efter en del labyrintande, fallgropar och annat hamnade vi i strid med ytterligare skelett, och fann en del värdesaker. Ett av skeletten hade en ring som Iliel kände igen från spökets vision, hon trodde att det kunde ha varit älskarens fru. Jag undersökte skelettet som ut att ha tilhört en kvinna. Vi gick tillbaka till det nu försvagade spöket. Tariq pratade med honom på Ithilgroms tunga. Han sa att han ville läggas till vila på en kulle i solen med sin älskade. Vi tänkte att det kan vi väl ordna så öppnade kistan för att samla ihop hans ben och fann där också en nyckel. Då öppnade vi de andra två gravarna som tillhört Etorgos fru respektive älskarinna och fann där fler nycklar.
Vi velade runt ett tag och jag fick ett par armborstskäcktor i mig, hittade vi Etorgos grav. Rirba frammanade hans ande som hade följande att säga:
Grymma säd
ofödd kallar du...
du vill att jag täljer
vad elst jag ser
Jag minns en klockas klyfta...
ett nedstigande i oändliga djup...
en klang av malm...
en tungas sälta...
en högväg...
ej en hålväg...
en eldkittels kraft
Jag minns en sägd om huvud
ack minns det väl,
om ofagert men dock...
Den örte höre havets sång
den mynte smake dess blod
den hänte röne himlens form
den ögte skåde dess ljus
Vet du det nu eller ej?
Tvungen har jag talat
nu vill jag tiga
Rirba kallade det dravel, hon kallade det Jorddragarhymnen som hon redan kände till.
Vi andra tyckte att det nog skulle gå att få ut ledtrådar ut detta, det var nog inte värre än Vox Ranzina. Dock kände vi att vi saknade Giovannis sinne för kryptiska formuleringar.
När vi kommit ut lade vi älskaren och hans fru på en kulle i solen. Tariq sa att spöket var tacksamt och verkade få frid.
Nästa steg var inte lika självklart. Jag drog mig dock till minnes de gamla platsbestämningarna som Manghalde funnit i Isakras bibliotek, som tydde på att Marjura roterade. Kanske snurrade Jorddragaren runt utan sin karta? Marjura tycktes ju rotera kring en axel i Itlasbergen inte långt härifrån.
Så vi satte av mot Itlasbergen. Vi satte ett ekollon i en dold dal och kontakta Melealina som när eken vuxit upp skickade Nastigast till oss för att hjälpa till att räkna ut den exakta rotationspunkten.
Efter ett nattläger upptäckte vi att vävarnas ledare var död, han hade strypts i sömnen. Det visade sig vara den mumifierade hand som han burit med sig som relik efter sektens grundare som börjat leva. Handen gav sig också på mig men Eredrim mosade den. Grundaren var troligen krurier från Marjura så kanske vaknade handen av att komma tillbaka hit. Medan vi begravde vävarmästaren blev även han odöd men en magisk eld från Vrax satte stopp för det.
Nu kunde vi börja söka oss mot rotationspunkten med hjälp av Nastigasts räknande. Vårt sökande för oss allt högre upp.
-- Cracius Carnassos
Rirbas erbjudande och Store Stenfars förvandling
Giovanni fortsatte sina mätningar under dagen. För varje gång han räknade kunde han ta sig lite närmare konfluxpunkten, men han insåg att det skulle vara nästan omöjligt att helt bestämma dess position. Vid det här laget var halva Clusta noba täckt av rep, snören och markeringar för att lokalisera konfluxen.
Resten av sällskapet hade sökt tillflykt i en grotta tillsammans med alverna i väntan på Praans da Kalve och hans trakoriska armé. De samtalade om huruvida de skulle ge sig i land och träffa den äckliga gamla gumman som stod och väntade på en kulle. Efter att ha talat en stund bestämde de sig dock för att finna en roddbåt och höra efter vad gumman ville dem.
Sagt och gjort. Sällskapet bordade en jolle och rodde i land. De fick navigera mellan några odöda men bulken av Shaguls armé var sysselsatt med att färdigställa bron över sundet till ön. Gumman berättade att hon stod på vår sida i striden och att hennes önskan var att hennes folk skulle få komma till sin sista vila.
Vi hämtade mat och materiel och begav oss i rask marsch över Marjura för att komma till dalen där graven låg. På vägen stötte vi på några odöda bönder som snabbt nedkämpades med svärd och yxor.
Nära Kollam aptis gravdalar fann vi Etorgos gravvalv insprängd i en klippa. Porten var av sten och såg väldigt gedigen ut. Men det var ett hål i ena hörnet där Urdifluff kunde klämma sig igenom. Han rekade insidan men kom strax farande ut med en mängd odöda skelett efter sig. Sällskapet hackade sig igenom horden som försökte strömma ut ur öppningen och efter en stunds strid tog de sig in i gravvalvet.
Vägen var kantad av fällor och sällskapet undvek döden gång på gång innan de kom upp till ett vägskäl långt inne i berget. De fick slåss mot väldiga odöda varelser och hoppa över hissnande djupa gap i berget på vägen. En trappa ledde uppåt och valentino gick sturskt framåt. Han undvek en lös platta som såg misstänkt ut och kom nästan hela vägen innan han trampade på en utlösningsmekanism. Ett enormt klot av stål kom farande mot honom och de andra uppifrån ett hål i taket. De han precis kasta sig bakåt för att komma undan döden ytterligare en gång.
Samtidigt på Clusta Noba hade resten av sällskapet lokaliserat platsen där store stenfar skulle utlösas. Raoga sjäng sin galna sång och ägget började växa i skogen. Efter en stund hade det förvandlats till en tio gånger tio meter stor byggnad kantad av hiskeliga gargoyler. Giovanni och de andra som varit nära när magin hände fick tillträdelse till platsen. Men när Praans da Kalve och hans soldater fick nys om vad som hänt kunde de inte ta sig in utan att hålla någon av de tillåtna i handen.
I källaren på byggnaden fanns ett stort ansikte i sten som Bodonius hittade. Det kom läten från ansiktet och de visste alla att de kommit till rätt plats.
--Valentino Toxys
Resten av sällskapet hade sökt tillflykt i en grotta tillsammans med alverna i väntan på Praans da Kalve och hans trakoriska armé. De samtalade om huruvida de skulle ge sig i land och träffa den äckliga gamla gumman som stod och väntade på en kulle. Efter att ha talat en stund bestämde de sig dock för att finna en roddbåt och höra efter vad gumman ville dem.
Sagt och gjort. Sällskapet bordade en jolle och rodde i land. De fick navigera mellan några odöda men bulken av Shaguls armé var sysselsatt med att färdigställa bron över sundet till ön. Gumman berättade att hon stod på vår sida i striden och att hennes önskan var att hennes folk skulle få komma till sin sista vila.
Vi hämtade mat och materiel och begav oss i rask marsch över Marjura för att komma till dalen där graven låg. På vägen stötte vi på några odöda bönder som snabbt nedkämpades med svärd och yxor.
Nära Kollam aptis gravdalar fann vi Etorgos gravvalv insprängd i en klippa. Porten var av sten och såg väldigt gedigen ut. Men det var ett hål i ena hörnet där Urdifluff kunde klämma sig igenom. Han rekade insidan men kom strax farande ut med en mängd odöda skelett efter sig. Sällskapet hackade sig igenom horden som försökte strömma ut ur öppningen och efter en stunds strid tog de sig in i gravvalvet.
Vägen var kantad av fällor och sällskapet undvek döden gång på gång innan de kom upp till ett vägskäl långt inne i berget. De fick slåss mot väldiga odöda varelser och hoppa över hissnande djupa gap i berget på vägen. En trappa ledde uppåt och valentino gick sturskt framåt. Han undvek en lös platta som såg misstänkt ut och kom nästan hela vägen innan han trampade på en utlösningsmekanism. Ett enormt klot av stål kom farande mot honom och de andra uppifrån ett hål i taket. De han precis kasta sig bakåt för att komma undan döden ytterligare en gång.
Samtidigt på Clusta Noba hade resten av sällskapet lokaliserat platsen där store stenfar skulle utlösas. Raoga sjäng sin galna sång och ägget började växa i skogen. Efter en stund hade det förvandlats till en tio gånger tio meter stor byggnad kantad av hiskeliga gargoyler. Giovanni och de andra som varit nära när magin hände fick tillträdelse till platsen. Men när Praans da Kalve och hans soldater fick nys om vad som hänt kunde de inte ta sig in utan att hålla någon av de tillåtna i handen.
I källaren på byggnaden fanns ett stort ansikte i sten som Bodonius hittade. Det kom läten från ansiktet och de visste alla att de kommit till rätt plats.
--Valentino Toxys
Resan till Marjura
Bladverk är verkligen ett fantastiskt skepp. Så som alverna kan omforma det så är dess möjligheter i strid nästan oändliga. Med någon som kan sjunga på rätt sätt så finns möjlighet att skapa tampar för att svinga sig till skeppet som skall bordas, eller växa en ramm för att sänka en förhatlig katremass. Resan till Marjura spenderas i lärdomens tecken. Giovanni försöker, tillsammans med det röda ögat, skapa en metod för att bestämma exakt var konfluxen skall ske. Själv bestämde jag mig för att lära mig mer av det alviska språket. När jag och min mentor spatserade runt på skeppet kom vi till vävarnas hytt. På en av deras lårar fann min alviska vän en anledning att börja lära mig det alviska skriftspråket, den var nämligen märkt med en tvetydig skrift. Enligt Trydulne, vävarnas novis, så betydde runorna Itilgres tungomål, men min mentor påpekade att det snarare stod Itilgres mål för tunga. Trydulvne verkade något brydd över att alven påstod att deras heliga reliker var felmärkta.
Utan att tänka så mycket mer på detta, så fortgick vår färd. Vi undvek cyklonerna som verkar förpesta de här haven, de verkar vara lika vanliga som skeppsråttor på ett trakoriskt krigsskepp. Men det vi inte kunde undvika visade oss återigen vilket fantastiskt skepp Bladverk är. I vår ständiga strävan norr uppslukades vi av en enorm malström som sög oss ner under ytan. Säker på att vår sista stund var kommen, såg jag hur Bladverk sköt ut grenar, rötter, stammar och blad och inneslöt oss i sin trygga famn. Vi dök djupare under vattnet för att rädda oss själva.
Även om det fantastiska fartyget vattenfylldes så hade jag själv inget problem med att navigera under vattnet och bestämde mig för att undersöka hur det gick för de skröpliga vävarna. De hade slängts omkring och deras lårar hade öppnats, och ur låren märkt med Itilgres mål för tunga hade hundratals lerskivor med symboler slungats ut.
Bladverk navigerade uppåt ur djupet vi sugits ner i och snart slog vi upp över ytan som en lekande val. Två av vävarna, Mannohar och Trydulne hade klarat sig någorlunda bra, men något var fel med åldringen Primamus. Crassius kastade sig över honom med kniv och borr i hand, morrandes om att det var tvunget att öppna ett hål i hans huvud för att han skulle överleva. Under tiden som Crassius och Melialina försökte rädda gamlingens liv, med en publik som samlades runt dem, så undersökte jag lerplattorna som låg överallt i vävarnas hytt. Tungomål eller mål för tunga. Jag slickade på en platta, och plötsligt fylldes mitt sinne av en överväldigande röst, som tryckte in sin kunskap i mig: TARMER. Jag blinkade och tittade ner på lerplattan. Tom. På något sätt hade kunskapen om symbolen förts in i mig. Jag brottades med tanken på att få i mig sådan här magi, men lyfte sedan ytterligare en lerplatta och slickade i mig dess kunskap.
Trydulne var oerhört upprörd över att en utomstående fick ta del av denna kunskap och här höll Giovanni till viss del med honom. Mannohar gick dock med på att dela på kunskapen. Så jag och Mannohar katalogiserade tillsammans Ithilgroms tunga, som det egentligen heter. Min nyvunna kunskap över det här språket, samt alvernas tungomål och skriftspråk kommer säkerligen vara till nytta. När vi närmade oss Marjura blev vår resa återigen avbruten. Denna gång var det inte naturen som försökte stoppa oss, om det var så att malströmmen som sög ner oss var naturlig. Nej, det som nu anföll oss var en första smak på det som vi skulle möta på Marjura. Enorma havsormar, vars livsljus släckts, bärandes på en bordningsstyrka med odöda. Är det en hämnd från Praans för att vi har seglat förbi honom, eller är S som sänt dessa fruktansvärda monster mot oss? Men återigen blir vi övertygade om Bladverks förträfflighet. Nog för att havsmonstren bryter igenom hennes skrov, men bladverk lyckas växa igen och täcka alla hål när vi väl slagit tillbaka de odöda som försökte borda vårt skepp. Med ett vakande öga fortsatte vi vår färd och kom till slut fram till Clusta Noba, där vi gick i land.
Ön verkade vara ett tillhåll för någon sorts väderbitna bönder utan vidare livslust. Då vi kommit fram på eftermiddagen så fanns det tid kvar att förbereda för Giovannis lantmäteri. Så fort stjärnorna var framme så påbörjade han sitt stjärnkikande och sitt beräknande. Vi kom längre och längre norrut på ön. Crassius sprang fram och tillbaka och utförde uppdrag, Eredrim däremot, verkade överkommen av molokenhet och försvann iväg från oss. När morgonen grydde och de trakoriska skeppen antagligen närmade sig land, var vi i öns norra ände och Giovanni verkade nöjd med positioneringen. Utan att veta vilken den andra flottan som följde efter oss var, stålsatte vi oss inför det nya mötet med Praans och hans armé.
Plötsligt landade en korp bland oss, reanimerad på samma sätt som de odöda som ansatt oss på båten, med en juvel mellan dess ögon. Den bar oss ett meddelande på alviska. Med Giovannis kikare kunde vi se att någon på Marjuras fastland ville tala med oss.
Utan att tänka så mycket mer på detta, så fortgick vår färd. Vi undvek cyklonerna som verkar förpesta de här haven, de verkar vara lika vanliga som skeppsråttor på ett trakoriskt krigsskepp. Men det vi inte kunde undvika visade oss återigen vilket fantastiskt skepp Bladverk är. I vår ständiga strävan norr uppslukades vi av en enorm malström som sög oss ner under ytan. Säker på att vår sista stund var kommen, såg jag hur Bladverk sköt ut grenar, rötter, stammar och blad och inneslöt oss i sin trygga famn. Vi dök djupare under vattnet för att rädda oss själva.
Även om det fantastiska fartyget vattenfylldes så hade jag själv inget problem med att navigera under vattnet och bestämde mig för att undersöka hur det gick för de skröpliga vävarna. De hade slängts omkring och deras lårar hade öppnats, och ur låren märkt med Itilgres mål för tunga hade hundratals lerskivor med symboler slungats ut.
Bladverk navigerade uppåt ur djupet vi sugits ner i och snart slog vi upp över ytan som en lekande val. Två av vävarna, Mannohar och Trydulne hade klarat sig någorlunda bra, men något var fel med åldringen Primamus. Crassius kastade sig över honom med kniv och borr i hand, morrandes om att det var tvunget att öppna ett hål i hans huvud för att han skulle överleva. Under tiden som Crassius och Melialina försökte rädda gamlingens liv, med en publik som samlades runt dem, så undersökte jag lerplattorna som låg överallt i vävarnas hytt. Tungomål eller mål för tunga. Jag slickade på en platta, och plötsligt fylldes mitt sinne av en överväldigande röst, som tryckte in sin kunskap i mig: TARMER. Jag blinkade och tittade ner på lerplattan. Tom. På något sätt hade kunskapen om symbolen förts in i mig. Jag brottades med tanken på att få i mig sådan här magi, men lyfte sedan ytterligare en lerplatta och slickade i mig dess kunskap.
Trydulne var oerhört upprörd över att en utomstående fick ta del av denna kunskap och här höll Giovanni till viss del med honom. Mannohar gick dock med på att dela på kunskapen. Så jag och Mannohar katalogiserade tillsammans Ithilgroms tunga, som det egentligen heter. Min nyvunna kunskap över det här språket, samt alvernas tungomål och skriftspråk kommer säkerligen vara till nytta. När vi närmade oss Marjura blev vår resa återigen avbruten. Denna gång var det inte naturen som försökte stoppa oss, om det var så att malströmmen som sög ner oss var naturlig. Nej, det som nu anföll oss var en första smak på det som vi skulle möta på Marjura. Enorma havsormar, vars livsljus släckts, bärandes på en bordningsstyrka med odöda. Är det en hämnd från Praans för att vi har seglat förbi honom, eller är S som sänt dessa fruktansvärda monster mot oss? Men återigen blir vi övertygade om Bladverks förträfflighet. Nog för att havsmonstren bryter igenom hennes skrov, men bladverk lyckas växa igen och täcka alla hål när vi väl slagit tillbaka de odöda som försökte borda vårt skepp. Med ett vakande öga fortsatte vi vår färd och kom till slut fram till Clusta Noba, där vi gick i land.
Ön verkade vara ett tillhåll för någon sorts väderbitna bönder utan vidare livslust. Då vi kommit fram på eftermiddagen så fanns det tid kvar att förbereda för Giovannis lantmäteri. Så fort stjärnorna var framme så påbörjade han sitt stjärnkikande och sitt beräknande. Vi kom längre och längre norrut på ön. Crassius sprang fram och tillbaka och utförde uppdrag, Eredrim däremot, verkade överkommen av molokenhet och försvann iväg från oss. När morgonen grydde och de trakoriska skeppen antagligen närmade sig land, var vi i öns norra ände och Giovanni verkade nöjd med positioneringen. Utan att veta vilken den andra flottan som följde efter oss var, stålsatte vi oss inför det nya mötet med Praans och hans armé.
Vi lämnar ön
Enkimunkarna gnolade sina verser medan ankan Tariq smidigt jobbade sig ner mot djupet. Trots det klara vattnet så täcktes snabbt hans kropp av långa sjok sjögräs. Vi väntade en dryg minut när helt plötsligt ett stort slurpande ljud avbryter allt och vatten forsar bort i en stor virvel! En sidokanal fyller snabbt på virveln. Sen blir allt stilla igen. Tariq verkar försvunnen.
Vi tillkallar snabbt ordensmästaren som snorkigt konstaterar att det finns ingen annan väg ner. "Heliga Absu. På pilgrimsfärden kan ingen komma till din hjälp." säger han lärt. Ingen av oss var speciellt pigg på bege sig ner att leta efter Tariq, han var ändå den bästa simmaren av oss. Crassius börjar frenetiskt leta i det närliggande biblioteket efter ledtrådar. Han hittar inget mer än intetsägande verser, "...heliga Enki öser vishet i djupets Absu" mumlar han medan vi andra konfererar om vad vi ska ta oss till. Även ankan måste ha drunknat vid det här laget.
Aralanaphi verkar ha trötnat på att diskutera och lossar ett silvrigt rep från ryggen och kastar det runt en pelare bredvid brunnen. Det tycks automatiskt förankra sig i stenens grova textur, likt ödlefötter. Den andra änden sluter sig runt hans midja och han tar ett språng av kanten och faller 5 meter innan han perfekt glider ner i vattnet. Under ytan döljer sig en stor pelare med vridbara symboler på, mellan det en rund dörr i golvet. Aralanaphi vrider runt symbolerna på pelarna och efter ett tag så kommer han ihåg Crassius mumlande från biblioteket. Han ställer in Enki överst, sedan det ösande kruset och till sista Absu. I golvet bredvid porten finns en mekaniskt lås som han trycker ner. Det börjar bubbla. Sen slutar det. Han går upp till ytan för att ta ett sista andetag. "Jag simmar efter" hojtar Aralanaphi med alvlätt röst blandad med den burdusaste sjöman. Sen försvinner han ner under vattnet igen.
Aralanaphi simmade lungt nere i hålet som ankan våldsamt hade spolats ner i. Gången verkade fortsätta ner i mörkret kanske hundratals meter men efter ett tag uppenbarade sig en sidogång. Sidogången var en återvändsgränd och han var beredd att bege sig upp igen när han såg samma knapp som hade öppnat hålet i brunnen. Han höll i sig hårt i två passande handtag och tryckte på knappen.
"Tur begåvas även den klantigaste anka." skrockade den blåslagna alven.
Ankan kvackade argsint medan han hjälptes ner. Spjutet var den främre delen av en uppsättning statyer som vaktade över kistan. Över statyerna lyste kristaller i blågröna färger. Dödligt men vackert. Så fort Tariq hade återfått fotfästet sprang han fram till stenkistan, slickade sig runt näbben och kvackade exalterat. Aralanaphi hjälpte till att få av det tunga locket. Insidan lyste gult av allt guld. Några stentavlor vilade tungt ovanpå. Snabbt och smidigt ryckte Tariq åt sig tre stycken stora kristaller som skimrade med ett magiskt sken. De försvann in under hans rock och han sträckte sig efter guldet men stannade helt plötsligt upp som att han kom ihåg något obehagligt. Aralanaphi tänkte att om Tariq inte ens rörde guldet så är det nog bäst att låta det vara. Dock fastnade han för ett stort silverfat av samma sort som Giovanni hade. Han tog en sidenskarf från sin klädsel och trädde genom dess två handtag och knöt fast det på ryggen medan Tariq hoppade in i kistan och försökte läsa stentavlorna.
"Jek Ara.. are.." stavade ankan.
Det här var ingen text för en sjöman, inte ens en alvsjöman, eller ännu mindre en plundrande anka. De behövde en lärd man. De letade snabbt reda på öppningsanordningen till dörren, tog ett djupt andetag och beredde sig på det värsta. Rummet vattenfylldes dock i lagom takt och de tog sig tillbaka till sällskapet utan problem.
Efter lite övertalning och försäkringar om att spjutet inte utgjorde någon fara, något av en vit lögn, begav sig Crassius ner till rummet. När han kom upp igen såg han upplyst ut. Han hade läst texten, medan den inte utgav sig för att vara mer än heliga ramsor av den värsta intetsägande sorten hade den erbjudit djupare insikter. Crassius såg till freds ut, lite som om han gett upp alla aspirationer på livets materiella ting och gått med i en sekt.
"Var det därför vi kom hit? För att gå på någon överreklamerad meditationssort?" sade alven.
"Vi måste leta vidare efter väven" viskade Crassius, noga med att inte säga för mycket till de nu väldigt exalterade munkarna.
"Hälsade kära besökare, välkomna pilgrimer, till de Fem vindarnas tempel." säger den exalterade munken Meghalat. Han verkar inte ha haft några besökare på hela månaden.
De vältaliga i sällskapet bytte snabbt tråd till vävarsällskapet. Munken sa att de höll till i rummet bredvid men att de hade gett sig av några veckor tidigare. Han visste uppenbarligen mer. I vävarnas rum var det inte mycket av inredning kvar. Helt plötsligt knuffar Giovanni sig igenom sällskapet med skytteln framför sig. Han verkar inte kunna kontrollera den. Han nästan ramlar innan han stannar mitt i rummet och en lysande tråd gör fast sig i skytteln.
"Magi" - konstaterar ankan nästan beklagligt, som att han var ledsen att det inte gick att plocka åt sig all den glimmande magin i sin penningpung.
"Vi har kommit hit för att reparera världsväven skyddad av det heliga vävarsällskapet, det är av yttersta vikt att vi får prata med dem snarast, det är mycket ondska i rörelse och vi har ont om tid." - säger Giovanni med högtidlig röst, som bara en lärd man av yttersta vikt kan. Munken kränger på sig men går till slut med på att föra fram ett budskap. Han lovar att vara tillbaka inom två timmar.
"Jag har... fnyyyyys... inte tid att stå här hela dagen, jag måste spela för våra gäster." utbryter Bälgnäsa medan han raskt sätter fart uppför trapporna mot det gyllene munstycket.
Paniken fortplantar sig i människors ansikten och en liten pojke hoppar i vattnet för att förstöra instrumentet nedifrån. Aralanaphi hoppar i efter och får fatt i honom precis när Bälgnäsa tar ton. Aralanaphi ångrar sig ända in i märgen och börjar gråta. Det här går emot allt vad han skolats till. Varje fiber i hans silversmidiga kropp säger emot. Milda och ankan som har lägre ambitioner i vad som är vackert springer därifrån med fingrarna i öronen tillsammans med andra i den panikslagna folkmassan. Alla är snart tillbaka i de fem vindarnas tempel. Viktigast av allt så går det inte längre att sikta valen i bukten, den är äntligen fri!
Alla i staden blev euforiska och dans och sång utbryter överallt och vinet flödar.
Vi tillkallar snabbt ordensmästaren som snorkigt konstaterar att det finns ingen annan väg ner. "Heliga Absu. På pilgrimsfärden kan ingen komma till din hjälp." säger han lärt. Ingen av oss var speciellt pigg på bege sig ner att leta efter Tariq, han var ändå den bästa simmaren av oss. Crassius börjar frenetiskt leta i det närliggande biblioteket efter ledtrådar. Han hittar inget mer än intetsägande verser, "...heliga Enki öser vishet i djupets Absu" mumlar han medan vi andra konfererar om vad vi ska ta oss till. Även ankan måste ha drunknat vid det här laget.
 |
| Brunnen. |
Aralanaphi verkar ha trötnat på att diskutera och lossar ett silvrigt rep från ryggen och kastar det runt en pelare bredvid brunnen. Det tycks automatiskt förankra sig i stenens grova textur, likt ödlefötter. Den andra änden sluter sig runt hans midja och han tar ett språng av kanten och faller 5 meter innan han perfekt glider ner i vattnet. Under ytan döljer sig en stor pelare med vridbara symboler på, mellan det en rund dörr i golvet. Aralanaphi vrider runt symbolerna på pelarna och efter ett tag så kommer han ihåg Crassius mumlande från biblioteket. Han ställer in Enki överst, sedan det ösande kruset och till sista Absu. I golvet bredvid porten finns en mekaniskt lås som han trycker ner. Det börjar bubbla. Sen slutar det. Han går upp till ytan för att ta ett sista andetag. "Jag simmar efter" hojtar Aralanaphi med alvlätt röst blandad med den burdusaste sjöman. Sen försvinner han ner under vattnet igen.
 |
| Nere i brunnen gömde sig ett intrikat symbolpussel som gav mening åt verserna Crassius hade hittat i biblioteket. En av symbolerna var Enki. |
Aralanaphi simmade lungt nere i hålet som ankan våldsamt hade spolats ner i. Gången verkade fortsätta ner i mörkret kanske hundratals meter men efter ett tag uppenbarade sig en sidogång. Sidogången var en återvändsgränd och han var beredd att bege sig upp igen när han såg samma knapp som hade öppnat hålet i brunnen. Han höll i sig hårt i två passande handtag och tryckte på knappen.
 |
| En annan symbol var det ösande kruset. |
Kistan
Dörren öppnades snabbt och han spolades våldsamt in i närliggande rum. Han brakade in i en stenkista och ställde sig på knä medan vattnet rann undan. Innan han återhämtat sig helt öppnade sig dörren på nytt och ankan spolades in. Tariq var dock inte lika smidig som Aralanaphi, för han var anka och ingen alv, och fastnade komiskt upphängd på ett spjut. Dock utan några större skråmor."Tur begåvas även den klantigaste anka." skrockade den blåslagna alven.
Ankan kvackade argsint medan han hjälptes ner. Spjutet var den främre delen av en uppsättning statyer som vaktade över kistan. Över statyerna lyste kristaller i blågröna färger. Dödligt men vackert. Så fort Tariq hade återfått fotfästet sprang han fram till stenkistan, slickade sig runt näbben och kvackade exalterat. Aralanaphi hjälpte till att få av det tunga locket. Insidan lyste gult av allt guld. Några stentavlor vilade tungt ovanpå. Snabbt och smidigt ryckte Tariq åt sig tre stycken stora kristaller som skimrade med ett magiskt sken. De försvann in under hans rock och han sträckte sig efter guldet men stannade helt plötsligt upp som att han kom ihåg något obehagligt. Aralanaphi tänkte att om Tariq inte ens rörde guldet så är det nog bäst att låta det vara. Dock fastnade han för ett stort silverfat av samma sort som Giovanni hade. Han tog en sidenskarf från sin klädsel och trädde genom dess två handtag och knöt fast det på ryggen medan Tariq hoppade in i kistan och försökte läsa stentavlorna.
"Jek Ara.. are.." stavade ankan.
Det här var ingen text för en sjöman, inte ens en alvsjöman, eller ännu mindre en plundrande anka. De behövde en lärd man. De letade snabbt reda på öppningsanordningen till dörren, tog ett djupt andetag och beredde sig på det värsta. Rummet vattenfylldes dock i lagom takt och de tog sig tillbaka till sällskapet utan problem.
Efter lite övertalning och försäkringar om att spjutet inte utgjorde någon fara, något av en vit lögn, begav sig Crassius ner till rummet. När han kom upp igen såg han upplyst ut. Han hade läst texten, medan den inte utgav sig för att vara mer än heliga ramsor av den värsta intetsägande sorten hade den erbjudit djupare insikter. Crassius såg till freds ut, lite som om han gett upp alla aspirationer på livets materiella ting och gått med i en sekt.
"Var det därför vi kom hit? För att gå på någon överreklamerad meditationssort?" sade alven.
"Vi måste leta vidare efter väven" viskade Crassius, noga med att inte säga för mycket till de nu väldigt exalterade munkarna.
Det smutsiga följet
Sällskapet samlade ihop sina saker och begav sig ner för trapporna i templet. Skrik fortplantade sig från korridorerna. Det isade i blodet hos Milda, hon hade bara hört svartiska en gång förut, men hon var säker på sin sak. Längre bort i korridoren ser vi att det bara är två fulla munkar som har en uppretad diskussion. De verkar jovialiska till trots så vi frågar dem om vägen till vävarsällskapet. Medan vi försöker förstå deras osammanhängande förklaringar uppenbarar sig ett annat ljudligt sällskap längst bort i korridoren. Denna gång är det faktiskt svartiska. Sex stycken smutsiga varelser med dragna vapen. Alven som verkar ha något särskilt emot orcher lät en pil falla från sig båge. Den träffar axeln på en av dem och ett uppretat skrik tjuter. Inte en sekund senare har alla dragit sina vapen och anfaller brutalt det lilla följet. Tre orcher flyr i panik medan resten blir styckade av våran enhetliga våldsmaskin. Munkarna sitter skärrade och tittar på medan vi vant plundrar kropparna.Längre ner i templet
Vårt följe beger sig ner ytterligare en nivå. Första templet vi stöter på är förfallet men gjort av vacker glimmande is. Kan det vara Komordatemplet? Vi söker noggrant igenom rummet och hittar några lösa golvplattor som döljer tio stycken kopparmynt. Inte mycket att ha enligt ankan och vi fortsätter vår väg. I nästa tempelrum står en stor fet munk och nynnar."Hälsade kära besökare, välkomna pilgrimer, till de Fem vindarnas tempel." säger den exalterade munken Meghalat. Han verkar inte ha haft några besökare på hela månaden.
De vältaliga i sällskapet bytte snabbt tråd till vävarsällskapet. Munken sa att de höll till i rummet bredvid men att de hade gett sig av några veckor tidigare. Han visste uppenbarligen mer. I vävarnas rum var det inte mycket av inredning kvar. Helt plötsligt knuffar Giovanni sig igenom sällskapet med skytteln framför sig. Han verkar inte kunna kontrollera den. Han nästan ramlar innan han stannar mitt i rummet och en lysande tråd gör fast sig i skytteln.
"Magi" - konstaterar ankan nästan beklagligt, som att han var ledsen att det inte gick att plocka åt sig all den glimmande magin i sin penningpung.
"Vi har kommit hit för att reparera världsväven skyddad av det heliga vävarsällskapet, det är av yttersta vikt att vi får prata med dem snarast, det är mycket ondska i rörelse och vi har ont om tid." - säger Giovanni med högtidlig röst, som bara en lärd man av yttersta vikt kan. Munken kränger på sig men går till slut med på att föra fram ett budskap. Han lovar att vara tillbaka inom två timmar.
Bälgnäsa
När tre timmar har passerat börjar sällskapet bli otåligt och Milda och Aralanaphi beger sig för att se att Bälgnäsa verkligen kommer fram till att spela för valen. De hör valsången komma nerifrån några trappor. Några till av sällskapet beger sig efter men neråt trappan hör de tre gälla röster som för ett sjukt och osammanhängande samtal. I sista stund tvärvänder de tillbaka till rummet, alla utom Tariq som modigt smiter efter alven och halvlängdskvinnan för att rädda valen. Aralanaphi, Milda och Tariq springer ut mot blåsarna där en massa människor står samlade kring ett väldigt ståhej. Det är Bälgnäsa och hans jämförelsevis smånosade blodhundar som har orsakat ett spektakel av oroade ovationer. Alven blir undanknuffad av en man med ett stort krus vin som är på väg fram till Bälgnäsa. "Jag vill bjuda på husets bästa vin till den ärade Bälgnäsa!". Milda förstår snabbt att de försöker uppehålla Bälgnäsa genom hans osläckbara törst för livets goda, och lägger sig mellan benen på mannen, men misslyckas med att välta honom. Tariq räddar dagen och kastar en perfekt riktad sten mot vinkruset. Vin skvätter överallt och det fina folket flyger undan för att rädda sina sidenkläder."Jag har... fnyyyyys... inte tid att stå här hela dagen, jag måste spela för våra gäster." utbryter Bälgnäsa medan han raskt sätter fart uppför trapporna mot det gyllene munstycket.
Paniken fortplantar sig i människors ansikten och en liten pojke hoppar i vattnet för att förstöra instrumentet nedifrån. Aralanaphi hoppar i efter och får fatt i honom precis när Bälgnäsa tar ton. Aralanaphi ångrar sig ända in i märgen och börjar gråta. Det här går emot allt vad han skolats till. Varje fiber i hans silversmidiga kropp säger emot. Milda och ankan som har lägre ambitioner i vad som är vackert springer därifrån med fingrarna i öronen tillsammans med andra i den panikslagna folkmassan. Alla är snart tillbaka i de fem vindarnas tempel. Viktigast av allt så går det inte längre att sikta valen i bukten, den är äntligen fri!
Väven
När vi väl beslutat sig för att bege sig och leta upp munken slutade Bälgnäsa äntligen att spela. Stressade av att vi kanske förlorat ända ledtråden till var väven befann sig skyndade vi oss genom staden och frågade överallt efter ifall de sätt munken Meghalat. Två krigsskepp seglar under tiden in i viken. Det ena är Svart Pilen - ett snabbt, helsvart krigsskepp. Meghalat hittar vi till slut bland några fiskare där han står och pratar med någon som måste vara från vävarsällskapet. Vi klankade hövligt fram och förklarade allt. Vävaren verkade överlycklig och bjöd med sig Giovanni in i fiskarhuset. Där inne uppenbarade sig väven, i en hög av trådar på golvet. Giovanni tappade skytteln och den flög in i trådhögen och började började väva.Alla i staden blev euforiska och dans och sång utbryter överallt och vinet flödar.
 |
| Den magiska skytteln |
Ett möte på strandkanten
När väven flera timmar senare tar vi hjälp av några alver för att forsla den till skeppet. På vägen ser vi en båt närma sig full med rustade soldater. De slår strand i höjd med oss och det visar sig inte vara några andra än Praanz da Kaelve och hans trollkarl. Vi är inte längre efterlysta men de vill ha information. Vi utbyter på trevligast sätt matnyttigheter, så trevligt man kan när ett helsvart krigskepp med 1280 knektar väntar på en i bukten, och slår vad om vem som kommer först fram i utbyte mot mer information. När vi tagit oss tillbaka till skeppet ser vi Svarta Pilen snabbt segla iväg med hjälp av en magisk vind. De tre Remuntradyrkarna från templet har på något sätt letat sig fram till vårat skepp och vill ha fri lejd till Marjura. Vi har inget annat val än att låta dem få åka med. |
| Praanz da Kaelve anländer |
The big fat kill
Valentino gick skyndsamt nedåt längs de mörka stentrapporna i tempelberget. Han hade precis lämnat Lovenadyrkarnas blodiga gemak och behövde nu skyndsamt anknyta till det övriga sällskapet för att berätta om Manghaldes öde, och om den mystiska bibliotekarien som viskat något i hans öra innan han upplöstes i en pöl av slem.
Ner i mörkret längs trånga gångar ledde vägen till Enkitemplet där de andra fanns. En annan bibliotekarie hade följt med som vägvisare och han hade även en alvkrigare samt det blå barnet med sig. De hörde stönanden från mörka schakt och onämnbara skuggor rörde sig i periferin när de letade sig genom gångarna. De var förföljda! Valentino kunde ana konturerna av Kargomiter som följde dem likt blodhundar i hälarna. De ökade på stegen och svängde runt ett hörn, nu fanns det inga tempel eller andra människor i närheten längre. I korridoren som öppnade sig framåt stod en gammal man och en ung kvinna klädd i trasor. Sturmendrang sjöng när hon av ren reflex flög upp ur skidan och in i Valentinos fuktiga handflata. Adrenalinet utövade sitt verk och ett upphetsat lugn övertog hans tankar, nu fanns bara blodet och striden framför honom.
Den gamla mannen framför började rabbla på en trollformel, och Valentino sprang instinktivt bakåt mot de tre kargomitkrigarna som dykt upp från korridoren där sällskapet precis passerat. Med ett hopp upp längs väggen kastade han sig över den störste av de tre krigarna och klöv honom från axeln ner till magen med ett snabbt hugg, där han la hela sin tyngd bakom. Blod och tarmer pulserade ur kroppen när den föll med ett köttigt ljud mot golvet. Ytterligare två angripare fanns kvar och han gjorde sig redo att ta sig an nästa. Pilar virvlade genom luften från den tappre alvkrigaren som stod bakom honom, och en av kargomiterna kom av sig när en pil genomborrade hans lår. Valentino fintade bort en blodtörstig kargomitkvinna med en snabb jabb åt sidan och därefter tryckte han Sturmendrang genom hennes bröst med ett vrål. Det varma blodet sköljde över hans hand och han slösade ingen tid utan rände genast svärdet genom den tredje krigaren. Nu var det trollkarlen och den unga kvinnan kvar att ta itu med. Alven sköt en pil och fick tyst på gubbens mässande, det verkade som att han försökt skicka en formel mot det blå barnet, men attacken såg ut att ha misslyckats. Vansinnig av vrede sprang Valentino mot mannen som nu verkade inse sitt underläge och började be om nåd på sitt vidriga gutturala språk. Så du dyrkar Lovena va?! Ropade Valentino till mannen, då ska du få känna på sann gudadyrkan! Han svingade Sturmendrang och skar upp magen på gubben, rev sedan ut tarmerne och började banka in dem i gubbens snörvliga plyte med hårda slag. Med ett gurglande ljud föll trollkarlen död till marken i en pöl av tarmer och kroppsvätskor.
Utan att spilla tid satte han sedan av i förföljelse efter slavkvinnan som börjat springa ifrån platsen. Genom korridorer och förbi konstiga små tempel sprang han för att hinna ikapp henne. Vetskapen av att döda vittnen håller tand för tunga så tänkte han inte låta henne undkomma sin Dom. Men hon var för snabb trots Valentinos egna kvicka fötter. Han hann precis se henne smita in genom en lönndörr som small igen framför honom. Trots att han letade fann han inte öppningen igen. Efter en sista kontroll vände han tillbaka till alvkrigaren och det blå barnet. Han gick förbi en öppning i korridoren och tittade in på en grupp män som stod och beskådade en mosaik föreställande en fjättrad mö i ett rum. Det såg spännande ut men nu fanns inte tid att turista.
Valentino hade vid det här laget vant sig vid Sturmendrangs magiska sug och kände det snarare som en trygghet än ett problem. Men nu fanns också en annan känsla i bakhuvudet. En kvinnoröst som viskade om blod och köttets njutningar. Det var inte likt Valentino att slita inälvorna ur sina motståndare, men det hade känts så rätt den här gången. Och han ville på något sätt visa den viskande rösten att han var villig att hänge sig åt den. Han kunde inte sätta fingret på vad han kände riktigt mer än att han blev till freds med en känsla av att vara till lags när han matade mannen med hans egna inälvor… Nog med grubblerier, nu var det dags att plundra liken från striden!
Efter att ha samlat på sig en del guld och vapen gick de den sista biten till Enkitemplet och han berättade för de andra vad som hänt Manghalde och sedan vad han själv råkat ut för. De beslutade sig för att avvakta med att leta efter världsväven och istället försöka hitta den unga slavkvinnan igen.
Crassius hade inga problem att hitta öppningen till lönndörren och de smög sig försiktigt in genom dörren. De undvek med nöd och näppe en dödlig fälla i korridoren framför och tog sig in i något slags offerrum. Där fiskade Valentino girigt åt sig av guldet som låg bland massa inälvor och köttbitar på ett offeraltare. Någon slags magisk attack inträffade och han kände att det kanske var en dålig idé att stjäla just detta guld. De fortsatte istället ned för en spiraltrappa varifrån ett mäktigt trummande och mässande kunde höras. Nedanför trappan öppnade ett stort rum upp sig framför dem. En präst stod vid ett altare där en man låg fjättrad, redo att dräpas. Valentino, Tariq och alvkrigaren tog kommandot och sände resolut några pilar och dolkar genom prästens kropp. Därefter var striden igång! Ett tjugotal dyrkare samt ett tiotal kargomitkrigare vände sig mot dem med blod i sinnet. Striden som följde blev hård och brutal. Valentino, Giovanni och Eredrim kastade sig upp på en balkong vid trappan och började fäktas med kargomiterna som kom springande mot dem. Från andra sidan rummet kom pilar farande från fler kargomiter och alvkrigaren tömde sitt koger för att förgöra dem. Blod och tarmer sprutade ur uppfläkta kroppar när de slog sig genom horden av kargomiter. Deras egen magiker Vrax mumlade någonting och sedan sprängdes lovenadyrkarna i stycken nere på golvet. Det ekade i lokalen när lemmar studsade mot väggarna, blodet flöt och allt var gott.
Efter striden kunde de något mörbultade äventyrarna konstatera att det var en olaglig verksamhet som försiggick i denna del av templet. Det var trots allt mot alla regler och bestämmelser att dräpa människor inom tempelbergets helgedom. Detta var något de måste anmärka på hos vakterna senare!
Efter att ha letat igenom de zombindrogade fångarna kunde de hitta och frigöra den gamla bibliotekarien som var den som orsakade manghaldes död. Det visade sig att hon antagligen blivit besatt av en demon som sedan lagt någon trollformel som gjorde att han smälte. De frigjorde alla fångar och bad dem vänta medan de undersökte resten av källaren.
Valentino skulle precis ge sig ner för en ny spiraltrappa när en obehaglig varelse började kravla mot honom. Det var någon form av geléaktig blobb som verkade mycket lynnig och vred. Tack och lov fanns Vrax i närheten och kunde steka på med en eldelementar och förgöra besten. Därefter fortsatte de ned i mörkret.
Något försiktigare denna gång tittade Valentino snabbt in i nästa korridor för att se att kusten var klar, men det var den inte. En ondsint kargomitkvinna kastade en formel och den stackars Valentino började kräkas hejdlöst och föll ihop på golvet. Men som i alla goda sällskap står hjälpen alltid att finna i närheten. Giovanni, Eredrim och Crassus grep snabbt in och gjorde processen kort med de kvarvarande kargomiterna. Tarmerne flöt och snart fanns bara ljudet av deras egna fotsteg kvar i källaren.
Det var en stor dörr i slutet av gången de befann sig i. Den öppnade de i hopp om att hitta guld och ädla stenar innanför. Vad de hittade istället var trettio odöda sugna på människokött. Efter att ha försökt stänga porten fick de istället ställa sig och slåss. Valentino la benen på ryggen och tänkte ta snabbaste vägen ut, men när vännerna blev hårt ansatta tog han sitt mod till fånga och vände tillbaka. Dvärgen Eredrim gick fram likt en slaktare och högg ner tre zombies med varje sving av sin yxa. Giovanni snärtade elegant av det ena huvudet efter det andra. Jag kan väl inte vara sämre själv tänkte Valentino och började veva. Huvuden rullade och tarmerne rann, snart fann de sig ensamma i källarhålan med endast ett par förruttnande odöda klösandes längs väggarna. Den lilla halvlängdskvinnan Milda övade sina dolktekniker genom att avlsuta de stackars likens lidande.
Efter att ha letat igenom källarhålan märkte de att det enda som var intressant var en igenmurad port i ena väggen. Sällskapet letade upp några släggor och började hacka ner stenarna. Det var en del konstiga symboler på dem men sådant var inget att bry sig om. Väl igenom blickade de in i mörkret innanför. Paniken som uppstod var inte värdig ett sällskap av deras slag när de skriandes likt stuckna grisar flydde tillbaka samma väg de kommit. Ut ur mörkret kom flera spökvarelser och alla vet att sådana inte är att leka med. Tyvärr var Vrax på lekhumör och bestämde sig för att ensam stå emot mardrömmarna som uppenbarat sig. Efter hårda psykiska påfrestelser och väl många nära döden upplevelser kom Vrax på bättre tankar och löpte efter de andra uppåt i templet.
De genomsökte resten av templet innan de stötte på en ny dörr. Efter att ha öppnat den kom de ut i den delen av lovenatemplet som var tillgänglig för alla besökare. Där stod redan vakterna och argumenterade med templets präster. Alla de muntra äventyrarna blev gripna med anledning av den våldsamma slakten på kargomiter som precis ägt rum. Men tack vara Crassius hjälteförmågor inom administration kunde de snart rentvå sig och bege sig vidare i sin sökan efter världsväven.
På väg tillbaka till enkitemplet gjorde de en avstickare till rummet med mosaiken av en kvinna. Där inne fanns någon form av labyrint och de kände att nu inte var rätt tid att ge sig in på ett dylikt äventyr, särskilt inte eftersom de blev attackerade av utmärglade konstkritiker innan de ens hunnit beträda labyrinten. De gick därför vidare till enkitemplet och återupptog sin tidigare verksamhet.
Tariq var den som erbjöd sig att hoppa ned i dammen inne i templet. Framförallt därför att han är en anka och således mycket simkunnig. Han vred om de olika kuggarna i dammen och hoppades att det skulle bli rätt. Resten av sällskapet stod och tittade ned i vattnet när det plötsligt började bubbla och Tariq försvann ned i mörkret.
--Valentino Toxys
Ner i mörkret längs trånga gångar ledde vägen till Enkitemplet där de andra fanns. En annan bibliotekarie hade följt med som vägvisare och han hade även en alvkrigare samt det blå barnet med sig. De hörde stönanden från mörka schakt och onämnbara skuggor rörde sig i periferin när de letade sig genom gångarna. De var förföljda! Valentino kunde ana konturerna av Kargomiter som följde dem likt blodhundar i hälarna. De ökade på stegen och svängde runt ett hörn, nu fanns det inga tempel eller andra människor i närheten längre. I korridoren som öppnade sig framåt stod en gammal man och en ung kvinna klädd i trasor. Sturmendrang sjöng när hon av ren reflex flög upp ur skidan och in i Valentinos fuktiga handflata. Adrenalinet utövade sitt verk och ett upphetsat lugn övertog hans tankar, nu fanns bara blodet och striden framför honom.
Den gamla mannen framför började rabbla på en trollformel, och Valentino sprang instinktivt bakåt mot de tre kargomitkrigarna som dykt upp från korridoren där sällskapet precis passerat. Med ett hopp upp längs väggen kastade han sig över den störste av de tre krigarna och klöv honom från axeln ner till magen med ett snabbt hugg, där han la hela sin tyngd bakom. Blod och tarmer pulserade ur kroppen när den föll med ett köttigt ljud mot golvet. Ytterligare två angripare fanns kvar och han gjorde sig redo att ta sig an nästa. Pilar virvlade genom luften från den tappre alvkrigaren som stod bakom honom, och en av kargomiterna kom av sig när en pil genomborrade hans lår. Valentino fintade bort en blodtörstig kargomitkvinna med en snabb jabb åt sidan och därefter tryckte han Sturmendrang genom hennes bröst med ett vrål. Det varma blodet sköljde över hans hand och han slösade ingen tid utan rände genast svärdet genom den tredje krigaren. Nu var det trollkarlen och den unga kvinnan kvar att ta itu med. Alven sköt en pil och fick tyst på gubbens mässande, det verkade som att han försökt skicka en formel mot det blå barnet, men attacken såg ut att ha misslyckats. Vansinnig av vrede sprang Valentino mot mannen som nu verkade inse sitt underläge och började be om nåd på sitt vidriga gutturala språk. Så du dyrkar Lovena va?! Ropade Valentino till mannen, då ska du få känna på sann gudadyrkan! Han svingade Sturmendrang och skar upp magen på gubben, rev sedan ut tarmerne och började banka in dem i gubbens snörvliga plyte med hårda slag. Med ett gurglande ljud föll trollkarlen död till marken i en pöl av tarmer och kroppsvätskor.
Utan att spilla tid satte han sedan av i förföljelse efter slavkvinnan som börjat springa ifrån platsen. Genom korridorer och förbi konstiga små tempel sprang han för att hinna ikapp henne. Vetskapen av att döda vittnen håller tand för tunga så tänkte han inte låta henne undkomma sin Dom. Men hon var för snabb trots Valentinos egna kvicka fötter. Han hann precis se henne smita in genom en lönndörr som small igen framför honom. Trots att han letade fann han inte öppningen igen. Efter en sista kontroll vände han tillbaka till alvkrigaren och det blå barnet. Han gick förbi en öppning i korridoren och tittade in på en grupp män som stod och beskådade en mosaik föreställande en fjättrad mö i ett rum. Det såg spännande ut men nu fanns inte tid att turista.
Valentino hade vid det här laget vant sig vid Sturmendrangs magiska sug och kände det snarare som en trygghet än ett problem. Men nu fanns också en annan känsla i bakhuvudet. En kvinnoröst som viskade om blod och köttets njutningar. Det var inte likt Valentino att slita inälvorna ur sina motståndare, men det hade känts så rätt den här gången. Och han ville på något sätt visa den viskande rösten att han var villig att hänge sig åt den. Han kunde inte sätta fingret på vad han kände riktigt mer än att han blev till freds med en känsla av att vara till lags när han matade mannen med hans egna inälvor… Nog med grubblerier, nu var det dags att plundra liken från striden!
Efter att ha samlat på sig en del guld och vapen gick de den sista biten till Enkitemplet och han berättade för de andra vad som hänt Manghalde och sedan vad han själv råkat ut för. De beslutade sig för att avvakta med att leta efter världsväven och istället försöka hitta den unga slavkvinnan igen.
Crassius hade inga problem att hitta öppningen till lönndörren och de smög sig försiktigt in genom dörren. De undvek med nöd och näppe en dödlig fälla i korridoren framför och tog sig in i något slags offerrum. Där fiskade Valentino girigt åt sig av guldet som låg bland massa inälvor och köttbitar på ett offeraltare. Någon slags magisk attack inträffade och han kände att det kanske var en dålig idé att stjäla just detta guld. De fortsatte istället ned för en spiraltrappa varifrån ett mäktigt trummande och mässande kunde höras. Nedanför trappan öppnade ett stort rum upp sig framför dem. En präst stod vid ett altare där en man låg fjättrad, redo att dräpas. Valentino, Tariq och alvkrigaren tog kommandot och sände resolut några pilar och dolkar genom prästens kropp. Därefter var striden igång! Ett tjugotal dyrkare samt ett tiotal kargomitkrigare vände sig mot dem med blod i sinnet. Striden som följde blev hård och brutal. Valentino, Giovanni och Eredrim kastade sig upp på en balkong vid trappan och började fäktas med kargomiterna som kom springande mot dem. Från andra sidan rummet kom pilar farande från fler kargomiter och alvkrigaren tömde sitt koger för att förgöra dem. Blod och tarmer sprutade ur uppfläkta kroppar när de slog sig genom horden av kargomiter. Deras egen magiker Vrax mumlade någonting och sedan sprängdes lovenadyrkarna i stycken nere på golvet. Det ekade i lokalen när lemmar studsade mot väggarna, blodet flöt och allt var gott.
Efter striden kunde de något mörbultade äventyrarna konstatera att det var en olaglig verksamhet som försiggick i denna del av templet. Det var trots allt mot alla regler och bestämmelser att dräpa människor inom tempelbergets helgedom. Detta var något de måste anmärka på hos vakterna senare!
Efter att ha letat igenom de zombindrogade fångarna kunde de hitta och frigöra den gamla bibliotekarien som var den som orsakade manghaldes död. Det visade sig att hon antagligen blivit besatt av en demon som sedan lagt någon trollformel som gjorde att han smälte. De frigjorde alla fångar och bad dem vänta medan de undersökte resten av källaren.
Valentino skulle precis ge sig ner för en ny spiraltrappa när en obehaglig varelse började kravla mot honom. Det var någon form av geléaktig blobb som verkade mycket lynnig och vred. Tack och lov fanns Vrax i närheten och kunde steka på med en eldelementar och förgöra besten. Därefter fortsatte de ned i mörkret.
Något försiktigare denna gång tittade Valentino snabbt in i nästa korridor för att se att kusten var klar, men det var den inte. En ondsint kargomitkvinna kastade en formel och den stackars Valentino började kräkas hejdlöst och föll ihop på golvet. Men som i alla goda sällskap står hjälpen alltid att finna i närheten. Giovanni, Eredrim och Crassus grep snabbt in och gjorde processen kort med de kvarvarande kargomiterna. Tarmerne flöt och snart fanns bara ljudet av deras egna fotsteg kvar i källaren.
Det var en stor dörr i slutet av gången de befann sig i. Den öppnade de i hopp om att hitta guld och ädla stenar innanför. Vad de hittade istället var trettio odöda sugna på människokött. Efter att ha försökt stänga porten fick de istället ställa sig och slåss. Valentino la benen på ryggen och tänkte ta snabbaste vägen ut, men när vännerna blev hårt ansatta tog han sitt mod till fånga och vände tillbaka. Dvärgen Eredrim gick fram likt en slaktare och högg ner tre zombies med varje sving av sin yxa. Giovanni snärtade elegant av det ena huvudet efter det andra. Jag kan väl inte vara sämre själv tänkte Valentino och började veva. Huvuden rullade och tarmerne rann, snart fann de sig ensamma i källarhålan med endast ett par förruttnande odöda klösandes längs väggarna. Den lilla halvlängdskvinnan Milda övade sina dolktekniker genom att avlsuta de stackars likens lidande.
Efter att ha letat igenom källarhålan märkte de att det enda som var intressant var en igenmurad port i ena väggen. Sällskapet letade upp några släggor och började hacka ner stenarna. Det var en del konstiga symboler på dem men sådant var inget att bry sig om. Väl igenom blickade de in i mörkret innanför. Paniken som uppstod var inte värdig ett sällskap av deras slag när de skriandes likt stuckna grisar flydde tillbaka samma väg de kommit. Ut ur mörkret kom flera spökvarelser och alla vet att sådana inte är att leka med. Tyvärr var Vrax på lekhumör och bestämde sig för att ensam stå emot mardrömmarna som uppenbarat sig. Efter hårda psykiska påfrestelser och väl många nära döden upplevelser kom Vrax på bättre tankar och löpte efter de andra uppåt i templet.
De genomsökte resten av templet innan de stötte på en ny dörr. Efter att ha öppnat den kom de ut i den delen av lovenatemplet som var tillgänglig för alla besökare. Där stod redan vakterna och argumenterade med templets präster. Alla de muntra äventyrarna blev gripna med anledning av den våldsamma slakten på kargomiter som precis ägt rum. Men tack vara Crassius hjälteförmågor inom administration kunde de snart rentvå sig och bege sig vidare i sin sökan efter världsväven.
På väg tillbaka till enkitemplet gjorde de en avstickare till rummet med mosaiken av en kvinna. Där inne fanns någon form av labyrint och de kände att nu inte var rätt tid att ge sig in på ett dylikt äventyr, särskilt inte eftersom de blev attackerade av utmärglade konstkritiker innan de ens hunnit beträda labyrinten. De gick därför vidare till enkitemplet och återupptog sin tidigare verksamhet.
Tariq var den som erbjöd sig att hoppa ned i dammen inne i templet. Framförallt därför att han är en anka och således mycket simkunnig. Han vred om de olika kuggarna i dammen och hoppades att det skulle bli rätt. Resten av sällskapet stod och tittade ned i vattnet när det plötsligt började bubbla och Tariq försvann ned i mörkret.
--Valentino Toxys
Stegos-Isakra
Så steg solen återigen över Stegos. De skepp som förberetts under
mörkret gled för första gången ut i vattnet, med kosan styrd mot
det svekfulla Kishatet. Ombord på något av dem fanns Arn
Dunkelbrink, nyutnämnd konung av Stegos, och tydligen också en av
de två konfluxväktarna. Märkligt det där, han verkar inte begripa
sig på det där riktigt, till skillnad från Melealina. Melealina,
ja. Hon har ordnat plats åt oss på gråalvskeppet Bladverk, som
skall föra oss tillbaka till Marjura, men med en avstickare till
Etemenankitemplet i Isakra på vägen. Efter vårt missöde i Fokale
har stjärnornas positioner blivit klarare, och det är nu uppenbart
för mig att konfluxen närmar sig, och att åtminstone en del av den
kommer att äga rum i höga norden. Hovastrologen på Stegos,
Astirax, är en skicklig man, och har haft tid att studera
stjärnornas rörelser under min resa utanför Altor. Jag litar på
honom, och vi har försökt skicka bud både till våra vänner
Berlindus, Leonidas och de andra, och dessutom till Vrax mästare
Grudonix på Myxa, att de skall ta sig till Stegos och bistå
Astirax. Att mörkret lämnat Stegos borde dessutom märkas från
Myxa, så det är möjligt att Grudonix ändå är på väg dit för att
undersöka saken.
Tillbaka till Bladverk. Skeppet verkar vara konstruerat, eller snarare format, av en gigantisk havslind, som fortfarande lever och på något vis anpassar sig efter vindarna. Enorma lövverk utgör seglen, och hur det hela kontrolleras kan jag i nuläget inte förstå. Gråalverna och deras ledare har i alla fall lovat att hjälpa oss på färden, även om jag inte förstår varför de utsträcker denna hjälpande hand till den grupp med raugoner som de också tagit ombord. Bland de övriga resenärerna finns en halvling, Milda, som verkar anstränga sig för att komma oss nära. Vis av erfarenheten kontrollerade Eredrim raskt hennes underläpp, men hon verkar i alla fall inte höra till Rhabdorana. Alltid något.
När vi närmade oss Isakra stod det klart att Bladverks följeslagare, valen Grono, låtit sig lockas av sirendernas ljud, och blivit inspärrad i Isakras hamn av en gigantisk kedja. Givet den stora fäblessen för valfångst har vi ett problem. Vi gav oss in mot Isakra för att försöka övertyga befolkningen om att valen är ett heligt djur och måste släppas! De ville dock inte riktigt lyssna på det örat, även om jag nog lyckades övertyga några om att det är problematiskt att dräpa en helig val i en stad tillägnad dyrkan av allt som är heligt. På den positiva sidan lyckades Vrax och Valentino på något vis lossa kedjan som blockerar hamninloppet, men Grono vill fortfarande hellre höra sirendsång än ge sig ut till havs. Vårt hopp står till att Tariq lyckats lura Bälgtrynet att sjunga - hans sång lär vara motbjudande, men inte bara för valar...
Vårt egentliga ärende i Isakra är att besöka Etemenankitemplet - enligt sägnen, och enligt vad Melealina säger så är det inte omöjligt att några av helgedomarna kan innehålla fragment av världsväven. Att hitta ett sådant fragment och få tid att studera det skulle kunna vara mycket intressant. Medan vi väntade på att alla skulle samlas vid ingången till templet nåddes vi av den fruktansvärda nyheten att Manghalde blivit mördad, eller i alla fall lösts upp i sina beståndsdelar, under ett besök på biblioteket! Tydligen skulle en av biblioteksassistenterna viskat något i hans öra, och ögonblicket efter föll han ihop. Kvar fanns bara mask, kåpa och ett stinkande slem... Den utpekade assistent stod inte att finna, trots efterforskningar både från oss och några av tempelriddarna.
Craccius hade lyckats gräva fram en del information ur en tjock liggare i templet, och identifierat några helgedomar som skulle kunna husera uråldriga artefakter. I mina öron låter den besynnerliga sekten Vävarna mycket intressant, men de andra i gruppen var mer inställda på att vi först skulle besöka Enkitemplet, flera nivåer ner i berget. På vägen dit lyckades jag tyvärr leda oss vilse, vi skulle tagit höger istället för vänster, eller hur var det nu? Ett missöde med en zombiefylld och en hemsökt korridor senare stod vi dock framför Enkitemplet. Tempelsalen dominerades av en stor bassäng, där pilgrimer uppmanades att dyka ner för att söka sanningen. Tack och lov har Tariq inga större problem med vatten, så modigt dök han ner i djupen...
Tillbaka till Bladverk. Skeppet verkar vara konstruerat, eller snarare format, av en gigantisk havslind, som fortfarande lever och på något vis anpassar sig efter vindarna. Enorma lövverk utgör seglen, och hur det hela kontrolleras kan jag i nuläget inte förstå. Gråalverna och deras ledare har i alla fall lovat att hjälpa oss på färden, även om jag inte förstår varför de utsträcker denna hjälpande hand till den grupp med raugoner som de också tagit ombord. Bland de övriga resenärerna finns en halvling, Milda, som verkar anstränga sig för att komma oss nära. Vis av erfarenheten kontrollerade Eredrim raskt hennes underläpp, men hon verkar i alla fall inte höra till Rhabdorana. Alltid något.
När vi närmade oss Isakra stod det klart att Bladverks följeslagare, valen Grono, låtit sig lockas av sirendernas ljud, och blivit inspärrad i Isakras hamn av en gigantisk kedja. Givet den stora fäblessen för valfångst har vi ett problem. Vi gav oss in mot Isakra för att försöka övertyga befolkningen om att valen är ett heligt djur och måste släppas! De ville dock inte riktigt lyssna på det örat, även om jag nog lyckades övertyga några om att det är problematiskt att dräpa en helig val i en stad tillägnad dyrkan av allt som är heligt. På den positiva sidan lyckades Vrax och Valentino på något vis lossa kedjan som blockerar hamninloppet, men Grono vill fortfarande hellre höra sirendsång än ge sig ut till havs. Vårt hopp står till att Tariq lyckats lura Bälgtrynet att sjunga - hans sång lär vara motbjudande, men inte bara för valar...
Vårt egentliga ärende i Isakra är att besöka Etemenankitemplet - enligt sägnen, och enligt vad Melealina säger så är det inte omöjligt att några av helgedomarna kan innehålla fragment av världsväven. Att hitta ett sådant fragment och få tid att studera det skulle kunna vara mycket intressant. Medan vi väntade på att alla skulle samlas vid ingången till templet nåddes vi av den fruktansvärda nyheten att Manghalde blivit mördad, eller i alla fall lösts upp i sina beståndsdelar, under ett besök på biblioteket! Tydligen skulle en av biblioteksassistenterna viskat något i hans öra, och ögonblicket efter föll han ihop. Kvar fanns bara mask, kåpa och ett stinkande slem... Den utpekade assistent stod inte att finna, trots efterforskningar både från oss och några av tempelriddarna.
Craccius hade lyckats gräva fram en del information ur en tjock liggare i templet, och identifierat några helgedomar som skulle kunna husera uråldriga artefakter. I mina öron låter den besynnerliga sekten Vävarna mycket intressant, men de andra i gruppen var mer inställda på att vi först skulle besöka Enkitemplet, flera nivåer ner i berget. På vägen dit lyckades jag tyvärr leda oss vilse, vi skulle tagit höger istället för vänster, eller hur var det nu? Ett missöde med en zombiefylld och en hemsökt korridor senare stod vi dock framför Enkitemplet. Tempelsalen dominerades av en stor bassäng, där pilgrimer uppmanades att dyka ner för att söka sanningen. Tack och lov har Tariq inga större problem med vatten, så modigt dök han ner i djupen...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)