Mackel i Maravelda

Utdrag ur Eredrims långa brev hem.
När Cracius kom åter till drakskådarens boning var han andfådd och höll ännu sin sabel i handen. Sleva har fallit, utbrast han!

Ett stort antal odöda gick lösa nere på gatan. Dessa hade anfallit Sleva och Cracius i templet dit de gått för att finna bättring. De flesta odöda utgjorde ringa hot, men de var anförda av en enorm riddare, beriden och bepansrad. Denna mörka styggelse skulle visa sig vara en hårdnackad motståndare som stred med banzikans läror och hade klyvt Sleva med ett enda mäktigt svärdshugg. Men vi stålsatte våra sinnen mot nidingens mörka magi och med gemensamma krafter såg vi åter ondskan besegrad!

Sanning att säga var detta en motståndare jag skulle haft svårt att bemästra på egen hand, och jag skattar mig lycklig att ha vapenmästare som Leonidas och Valentino vid min sida. Cracius och Giovanni fäktas inte oävet de heller. Till och med Spugg och Tariq visar stort mod numera!

Vi sörjer nu Sleva och hoppas att hennes själ finner sin väg åter till Hoskas klyfta. Må hennes förfäder ta emot henne med större välvilja än hennes levande släktingar.

När morgonen grytt styrde vi så våra steg mot hamnen. Vi behövde komma över ett skepp för vidare färd österut. Vårt intresse riktades snart mot en trakorisk kogg som låg för ankare i bukten utanför Maravelda.

Kaptenen var en sniken förhandlare, som ju alla trakorier är. Särskilt hård var han på punkten att vi alla måste lämna ifrån oss våra vapen för att kunna färdas som passagerare med hans skepp. Ett orimligt krav kan tyckas, men om inte jag rättrådigt vägrat detta vet jag inte hur det hade slutat! Jag misstänker nämligen att kaptenen känt igen oss och planerade att inkassera belöningen som satts på våra huvuden.

Tack vare min ståndaktighet strandade dock alla sådana förhandlingar, och en öppning att istället få köpa skeppet med last och allt uppenbarade sig. Enligt god trakorisk sed kunde mannen förstås inte säga nej till en god affär.

Därmed kunde vi åter med eget skepp sätta segel mot nästa orakelöga, det gröna och det sista.

Om Slevas ärofyllda död och syndarens väckelse

Jag hade funderat mycket på Slevas blindhet och kommit fram att det kunde vara guden Shamash som bestraffade henne. Så jag och Sleva lämnade de övriga hos Trodax Draconikus och begav oss till Shamashtemplet för att söka svar. Väl där berättade vi för prästerna om vad som hade hänt och de blev mycket intresserade. De trodde att det mycket riktigt var så att pruttpratarna i Laabne är en extremt helig Shamash-sekt och att Slevas blindhet var ett straff. Men om Sleva bad, smiskade sig och levde rent enligt Shamash bud kanske guden skulle kunna förlåta henne. Så hon fick instruktioner att smiska sig och jag visades en bok med alla Shamash påbud. Därefter frågade prästerna om var den här byn, tog av sig byxorna, pruttade och gick iväg.

Så Sleva började piska sig och jag började läsa. Efter en stund hörde vi skrik utifrån och in kom en odöd och gick till angrepp mot mig. Denna odöda var annorlunda är de som jag sett tidigare. Hans ögon svarta som djupet i Tiamassergapet och det kändes som om min själ började sugas in. Men jag lyckades stå emot och började slåss. En odöds överkropp gick till angrepp mot Sleva men trots att hon var blind och obeväpnad lyckades hon snabbt oskadliggöra den odöde. Då kom plötsligt en obeskrivlig kyla över oss. In kom en riddare, en odöd sådan, i en mycket gammal men välgjord helrustning. Denna var ingen vanlig odöd. De är oftast bara en tom kropp, viljelös materia som styrs av sin nekromantiker men utan själ. Detta var mer som en gast eller vålnad, intelligent och självständig. Han stred med banzikans konster, ständigt skrattande.

Han gick mot Sleva. Jag hade fullt sjå med den andra så jag kunde inte ingripa. Då bad Sleva till Shamash och plötsligt lystes hela hon upp av ett blått sken och fick synen åter! Beväpnad med endast en avsliten arm och ett mod jag aldrig förut skådat angrep hon dödsriddaren. Inpirerad av Shamash makt bad även jag och mitt svärd lystes också upp av Shamash heliga ljus. Jag kunde nu dräpa min odöda, om man nu kan döda någon som är död. Tillsammans slogs jag och Sleva länge och väl och det kändes som vi kunde vinna. Men plötsligt fick dödsriddaren in det gyllene snittet och Sleva dog omedelbart. Jag saknar Slevas mod, jag är ju trots allt trakorier, så jag insåg att detta klarar jag inte själv utan jag sprang iväg för att ta hjälp av de andra som är större krigare än så. Men i fortsättningen ska jag söka min styrka hos Shamash! Kastykes smutsiga väg har jag lämnat för gott.

Cracius Carnassos

Trötta ankfötter

Utdrag ur Tariq ibn Saqr al-Azouds resejournal

Att bli väckt mitt i natten är illa nog, men att förstå att man är väckt på grund av vandrande döda är nog ändå värre. Då de var långsammare än den finaste sirap, beslutade vi oss dock för att bryta vårt läger och med Voag Aspede i ryggen bege oss vidare i vår färd över Laabnes askiga slätter.

För att säkerställa att de vandrande döda skulle få svårt att följa oss så var jag tvungen att simma över en syrasmakande flod med ett rep så att de andra skulle kunna ta sig över dess forsande strömmar.

Därifrån var det inte långt till Lasemos. Nog hade vi hört att det var oroligt i landet, men inte hade vi förväntat oss den förödelse som mötte oss när vi obemärkt försökte korsa det i vår väg mot Maravelda. Flera gånger var vi tvungna att gömma oss undan runtridande rövarband. Ja, de var mer rövarband än soldater, om man skall gå efter deras handlingar. Gårdar var brända och bönder mördade var man än sökte skydd på slätten. 

En natt föll de över oss, när vi sökt skydd i en skreva tillsammans med några bönder från trakten. De trodde oss ett enkelt byte, men ack så fel de hade i sin iver att plundra och mörda. Den förste som sökte trycka sig in i vår skreva blev i det närmaste klyvd av ett svärd och jag, ivrig att testa effekten av svartblodet jag fått av Spug rispade åtminstone två av dem så att deras liv tog slut i en symfoni av kvävning och spasmer. Vi lämnade de tacksamma bönderna med soldaternas värdesaker och drog sedan vidare. 

Under en tid följde vi en sjö, tills vi under en natt kom fram till en liten bosättning med ett fiskeläger. Vi noterade två båtar som utan problem skulle kunna föra oss hela vägen till Maravelda, och bestämde oss för att ta dem och segla iväg. Det uppstod ett mindre problem när en av båtarnas ägare verkade vakna, men Valentino förhandlade å våra vägnar och vi seglade iväg på båtarna. 

Väl vid Maravelda beslutade vi oss för att smyga in i staden i skydd av mörkret. Vi hade inte hört "Den tappra kattremassen" på länge, men vi kunde just ana att minnet skulle vara långt, med de belöningar som utlovades i de sista verserna. Döm av min förvåning när vi möter en man som de andra känner från sina tidigare äventyr tillsammans, han verkar vara någon sorts drakforskare. Han tog in oss i sin enkla bostad och bjöd på vin, vilket vi alla tyckte lät som en bra idé, utom Sleva och Crassius som bestämt skulle bege sig till Shamash tempel mitt i natten försöka häva förbanndelsen över Sleva. Nåväl, det får stå för dem, det finns vin att tillgå och det är dags att skriva ner den senaste tidens anteckningar här i min journal. Nu verkar det dock som om något har hänt här i staden, det låter som om Crassius skriker på gatan, något om en enorm och kall riddare. Detta måste vi undersöka närmare. 

Flykten från Malurangu

Animisterna på ön Malurangu tycktes leva ett ganska behagligt liv, innan vi kom dit. Vi togs väl emot och animisternas ledare berättade att hon träffat Berlindus och befriat honom från hans örnhamn men att han nu var strandad på en ö i havet. Hon sa också att ett handelskepp väntades komma inom några dagar och att vi nog kunde övertala kaptenen att hämta Berlindus och sedan segla oss tillbaka till civilisationen. Vi ägnade oss åt vila, vapenövningar och studier i animisternas bibliotek. Vi gjorde också experiment som visade att den magi vi förnimmer varje kväll kommer från Klackagger.

En dag hörde vi rop från öns utkikstorn om att båtar närmade sig från fastlandet. Vi sprang dit och såg i den magiska spegeln hur ett par hundra Chracz-barbarer närmade sig i kanoter och småbåtar. Animisterna frammanade en magisk storm som drev barbarerna tillbaka. På natten bestämde vi oss för att ha vakt i tornet. Vi väcktes på natten av Eredrim som stormade in och sa att han sett någon krypa runt på ön. Vi drog snabbt på oss rustningar och vapen. Tariq var snabbast ner och hann precis ut på gårdsplanen när han angreps av odöda och rabdoranamördare. Jag och Eredrim kom till undsättning och striden blev hård. Sleva och Leonidas rusade in i sjukrummet där de fann en rabdoranamördare i färd med att avliva sjuklingarna. Efter att de satt stopp för det kom de ut på gårdsplanen där vi stred mot de många odöda som strömmade in genom den uppbrutna porten. En rabdoranamördare satt på stalltaket och sköt med armborst. Valentino hoppade från fönstret ut på stalltaket med Sturmendrang i högsta hugg och mördaren tog fegt till flykten. Han sprang till en väntande zeppelond och flög iväg. När vi nedgjort de odöda hörde jag att det fortfarande var väsen på övervåningen. Jag sprang upp för trappan så fort fötterna kunde bära mig. Där såg jag en rabdoranamördare i färd med att vrida nacken av Spugg. Ett välriktat hugg med min bronsyxa satte dock stopp för detta nidingsdåd.  De på övervåningen hade angripits av en rabdoranamördare, giftormar och diverse märkliga myror som bets, exploderade och paralyserade sina offer med blinkanden. En iselementar från Vrax fick stopp på myrorna och ormarna kunde vi få bukt med med vanligt våld.

När allt var över hade samtliga animister, några av deras noviser och norsekrigarn mist livet. Vi insåg att utan animisterna skulle Chracz-barbarerna snart komma till ön vi hade inte möjlighet att vänta på handelsskeppet. Så vi samlade ihop mat och de överlevande noviser som ville och gav oss av i en liten segelkanot. Tyvärr dög den inte för seglats på öppet hav så vi måste med tunga sinnen lämna Berlindus. Vi följde kusten söderut, så småningom kom vi till en flodmynning med skog på båda sidor. Det började bli kväll så vi seglade in i floden för att söka lägerplats. Dock märkte vi snart att skogen kryllade av orcher och troll och seglade raskt ut igen efter att trollen kastat träd mot oss. Eredrim ville gärna gå i land men ingen höll med honom.

Vi följde kusten västerut till skogen tog slut och Laabnes döda land började. Då började det mörkna och blåsa upp till storm så vi gick iland. Det visade sig finnas mycket märkliga människor där. En liten by med lerhyddor befolkades av en grupp människor som inte kunde tala men verkade kommunicera genom att fisa. De verkade efterblivna men fredliga så vi slog nattläger en bit bort. När dagen kom stormade det fortfarande och jag hade ändå ingen lust att segla runt Vindens Ängar som är kända för sina stora mängder raugoner i en så liten båt, så vi bestämde oss för att ta oss igenom Laabne till fots.

När vi passerade byn fick vi se en märklig syn. Ur det stormande havet kastades stora mängder fisk upp och hamnade i byn och samlades upp av byborna som inte verkade ett dugg förvånade. Att ett och annat havskreatur strandas på land vid stormar är i sig inget extremt men jag har varken sett eller hört talas om att det skett i sådana mängder på en så specifik plats och lite tid.

Sleva gick och stal en fisk men på väg ifrån byn stannade hon och började skrika att hon inte såg nåt. Hon blev plötsligt blind. Varken Vrax eller jag märkte av någon magisk effekt och det verkade inte som pruttpratarna gjorde nåt. Eredrim lämnade tillbaka fisken och Sleva försökte be om ursäkt och hjälp. En av byborna föll på knä som Shamashdyrkarna gör men inget hjälpte. Jag undersökte hennes ögon men de såg ut som ögonen hos en som varit blind under en lång tid. Sleva har varit impopulär ända sen hon kom med i gruppen, men hon har varit användbar. Nu är hon inte lika användbar så vi får se vad som sker. Själv tror jag att pruttpratarna står under beskydd av någon gud och att Sleva vredgat den guden. Kanske kan hon blidka guden och få synen åter?

Laabne måste vara en av de dystraste platser på hela Ereb Altor. Grå torr aska överallt. Inga ord finnes i några av de språk jag kan för att beskriva denna livlösa plats. Märkliga ljussken från ruinstaden Voag Aspede är det enda som är värt att se och blickarna dras ofta dit. Speciellt ankornas, ty de finner inte samma njutning som vi andra att låta ögonen vila på Didras välskapta kropp. Men Voag Aspede är en farlig plats och stirrar vi för mycket mot ljusen kanske vi lockas dit och i fördärvet. Som navigatör är det iallafall ett användbart landmärke i den annars tomma gråheten.

Måste bryta nattlägret, dödgångare från ruinstaden!

Cracius Carnassos

Bäste läromästare!

Vrax brev till Grudonix

Olycksbådande syner har nått mig. Har något fruktansvärt inträffat på Myxa? Ett brinnande torn som liknande ditt uppenbarade sig i en dröm. För allt i världen så hoppas jag att denna hemska syn inte har inträffat.

Hur som helst, om du läser detta och fortfarande är vid liv så råder jag dig att vara ytterst försiktig. Shagul och hans hantlangare är mycket förslagna och farliga. Stor försiktighet gentemot främlingar rekommenderas å det starkaste. Jag ämnar återkomma till Myxa så snart jag kan, men jag vet ännu inte när jag får möjligheten till det, då mycket fortfarande vilar på våra axlar. Tyvärr vågar jag inte förtälja dig mer om våra gärningar här i skrift.

Vrax

Hur det röda ögat blev funnet

Ur Vrax reseanteckningar

Hoskas klyfta

Efter långväga strapatser till fots på Palamux lyckades vi ta oss till Hoskas klyfta, vilken är belägen på öns västsida, helt nära havet i väster. I klyftan rådde andra naturlagar än de vanliga. Allt järn sögs iväg av en osynlig mäktig kraft och vi hade förstått att vi var tvungna att göra oss av med alla metallföremål, vilket vi också gjorde, trots de metallklädda stridsmännens klaganden.

Nytt (o)sunt blod i sällskapet

Till slut kom vi fram till det berg som vi sökte, Kungsklippan. Vi hade nu även fått med oss ytterligare en följeslagare i gruppen, nämligen en kvinna kallad Sleva. Sleva är inte som alla andra. Hon är av barbarisk härkomst och de sedvänjor och beteenden som hon har med sig tyder på en mycket låg utvecklingsnivå. Man kan verkligen fråga sig hur urvalet går till för vilka som ska färdas med oss. Jag har redan tidigare påpekat att detta har skötts på ett slapphänt sätt, då jag har varit kritiskt till de båda ankornas närvaro i gruppen.  Ankorna smyger runt, tisslar och tasslar och man får ständigt hålla sina värdesaker under uppsikt. Först dessa ankor och nu denna Sleva! Vem ska näst ansluta till vårt sällskap, kan man fråga sig. Något svarfolk kanske, eller varför inte självaste Blatifagus själv?

I Kungsklippan

Det var i Kungsklippan som vi fann det röda ögat. Efter många och långa irrfärder i klippans inre, i kamp med både flygande bestar och lömska fällor, kom vi tillslut till den plats där det röda ögat gömdes. En mycket lång trappa ledde upp till en kammare i klippans topp. I kammaren fanns en gigantisk kikare med vilken man kunde skärskåda himlavalvet i detalj. Men, det var inte det intryck som kikaren gav som slog oss först, utan det var de döda kropparna som låg utspridda i rummet. Vi hade kommit försent. Shagul och hans inhyrda mördare hade förekommit oss. Bland de dräpta fanns oraklet Nastigast. Ögat som vi sökte fanns ej mer. En känsla av uppgivenhet började spridas.

Shagul tycktes hade lämnat platsen men av hans tidigare närvaro vittnade kropparna på golvet. Efter en stund hördes oväsen nerifrån trappan och inte långt därefter kom Eredrim och Cracius springande uppför trappan ut i kammaren. De var märkbart svedda och man kunde känna doften av bränt kött. Vad hade då hänt dem? En väl inoljad snubbelvänlig trappa i kombination med en urna skorpioner hade mött dem. Ja, Rhabdorana igen. Om det var Eredrim eller Cracius som kom på den briljanta idén att tända eld på oljan vet jag inte, men svedda blev de i alla fall. Trots att de hamnade mitt i fällan klarade de sig, inte oskadda med ändå vid liv.

Väl samlade i kammaren igen började vi undersöka Nastigast kropp lite närmare. Kroppen var död med det verkade som att det fortfarande fanns liv i själen. Efter lite överläggningar kom vi på att vi skulle försöka att använda den magiska medaljong som fanns i gruppens ägo för att förflytta Nastigas själ till en ny kropp. En av norsarna ställde upp och vi kunde nu kommunicera med Nastigast. Han visade sig dock vara ganska trumpen och bestämd av sig och vägrade först följa med oss. Efter en längre stunds övertalning gick han till slut med på att följa med oss.

Mot Västerhavet

Vi bestämde oss ganska snabbt för att ge oss av igen. Vårt sällskap satte nu av västerut längs klyftan. Resan gick mestadels bra men den saknades inte helt äventyrliga inslag. Som jag tidigare nämnde så var klyftan en märklig plats: den mystiska magnetismen, plötsliga blixtnedslag och plötsliga kastvindar, gjorde att vi var tvungna att vara ytterst försiktiga då vi färdades där.

På vägen mot havet fick vi också möjligheten att besöka Slevas klan. Som jag hade längtat! Detta primitiva folk kallades för sutar och de visade naturligtvis prov på barbariska sedvänjor men också på stor gästfrihet. Vi bjöds in att delta i festligheter hos klanen och höjdpunkten blev bastutävlingen där det gällde att lyckas uthärda längst tid i bastun. Några av oss lyckades klara bastuns hetta riktigt väl och sutarna var mycket imponerade av vår insats. Döm om min förvåning så visade sig att Sleva inte hade för avsikt att stanna med sitt folk, utan hon ämnade fortsätta färdas med oss. Hon var tydligen inte så populär hemma heller och det verkade som att sutarna såg en god möjlighet att bli av med henne. I jämförelse med de andra sutarna är Sleva betydligt mycket mer burdus, våldsam och allmänt odräglig. Det verkade som att det hade blivit vår lott att dras med den mest barbariska av barbarer.

 Vi bröt upp från sutarna och fortsatte färden mot Västerhavet. Resan bjöd bland annat på ridning av klippget, vilket blev en ny erfarenhet för mig. Under natten blev vårt läger anfallet av chraczbarbarer som leddes av en nekromantiker. En stor strid utbröt och många av oss blev väckta och fick kasta oss ut ur våra tält. Då striden var över låg ett antal barbarer nedkämpade tillsammans med några av nekromantikerns uppväckta döda. Några i vårt sällskap hade fått skador men alla var vid liv. Vi hade klarat oss igenom ytterligare en strid.

Till slut nådde vi fram till havet.  Tyvärr saknades här ordentliga båtar och fartyg men vi lyckades få tag på en stor kanot som vi kunde använda oss av. Alternativet till sjövägen hade varit att ta sig till fots genom Klagga igen, vilket var en strapats som inte någon av oss ville göra igen. Sjövägen var alltså det bästa alternativet. Gemensamt fattade vi årorna och rodde ut över böljorna mot nya mål.

Det röda ögat var nu i säkerhet, det vita likaså, liksom det blåa; men ännu inte det gröna.

Vrax

Kungsklippan

Utdrag ur Eredrims långa brev hem.

Vägen till Kungsklippan var inte särskilt lång och bjöd på endast en händelse värd att redogöra för. Halvvägs genom den kanjon som vi vandrade genom kom vi till ett stort klippblock med mäktig magnetisk kraft. Kraften överumplade flera av oss och ryckte bland annat till sig Leonidas helrustning, som han förutseende bar i sin ryggsäck för stunden. Själv kunde jag retirera och lägga undan min rustning och mina yxor i säkerhet under några stenar.

När vi kom fram till Kungsklippan såg vi fyra norsar som var i full färd med att släpa en storvuxen blond kvinna till offeraltaret. Kvinnan kämpade ståndaktigt mot övermakten men till slut såg vi oss nödgade att ingripa. Valentinus och Didra försökta tala sans med männen, men utan framgång. Valentinus hoppattack var desto mer övertygande.

Kvinnans namn var Sleva och hon berättade att hon hörde till den andra kargomitklanen i Hoskas klyfta. Sleva hade kommit till Kungsklippan för att dräpa oraklet som hon menade sått split mellan norsarna och hennes klan. Detta förklarade vi för henne kunde inte gå för sig då vi behövde oraklet för våra egna syften. Så länge vi ämnade att föra oraklet bort från Hoskas klyfta så sade sig Sleva ändå vilja hjälpa oss, vilket vi accepterade.

Större delen av vårt sällskap begav sig nu in i själva Kungsklippan på jakt efter oraklet medan jag och Tariq stannade kvar utanför för att hålla vakt.

När jag vankat av och an därute och gnabbats med kargomitkärringarna som bölade över de döda krigarna kom så småningom Giovanni och Cracius utspringande igen och berättade att Valentino trillat ner i ett schakt. I schaktet huserade ett fladdermusliknande monstrum, med intelligens nog att både håna oss med okvädingsord samt väva den mörkaste magi. Så för att få upp Valentino krävdes nu rådigt ingripande och mycket rep. Efter att jag bidragit med bägge i en hissnande räddningsoperation kunde vi med gemesamma krafter rädda Valentino ur djupet.

Jag fick därefter chans att bevittna den krönta klippans många fällor och dolda gångar, vilket var en fascinerande upplevelse. Det var endast med stor vaksamhet och mycken klokskap som vi kunde ta oss genom Kungsklippan utan manspillan. En dag ämnar jag ta reda på mer om klippans historia och vilka som byggt alla de intrikata konstruktionerna. Det skulle inte förvåna mig om det varit dvärgar inblandade!

Medan vi letade oss genom Kungsklippans gångar berättade Valentino också att han blivit angripen av flera Rhabdorana-mördare i schaktet. Mördarna hade varit åtminstone tre, och åtminstone en var fortfarande i livet. Vi hade alltså goda anledningar att vara på vår vakt.

Efter att ha gått över rutiga golv som smickelpjäser, sett hela rum rasa ner i bottenlösa hål, och åkt i skovelhjul mellan våningar, kom vi slutligen fram till det rum som var oraklets kammare. Men vi var inte de första där, Shagul hade hunnit före oss! Oraklet låg död på golvet. Kvar på platsen fanns oraklets tjänarinna, som vi snart kunde prata sansat med. Shagul hade tagit sig in genom schaktet med sina mördare inte långt innan vi kommit dit, och de hade tagit sig ut samma väg efter att de mördat oraklet.

Vad kunde vi göra nu? Vi beslöt att samla våra trupper för ett gemensamt rådslag. Jag och Cracius begav oss mot utgången för att hämta Leonidas som fortfarande var kvar där ute med Bodonius, Raoga och Klackagr. Men när vi kommit ner för trappan som ledde upp till oraklets kammare stod där en urna som inte funnits där bara minuter tidigare. Just som Cracius halkade i trappan framför mig rycktes locket på urnan av och...

Där tog visst bläcket i Eredrims bläckhorn slut...