Vägen till Bytos

I äldre tider var det tydligen inte helt ovanligt att man företog sig färder till Bytos, vilket omnämns i Bytos sju portar som en plats ”som vi känna så väl”. Om nu besök i Bytos var så vanligt förekommande lär de knappast ha tagit samma väg som vi begagnade oss av. Krångligare och mer riskfylld väg torde vara svår att finna. Men det är klart, innan vägen till Bytos stängdes i de Grå hallarna var situationen självklart en annan. Vår väg gick genom det gamla Voddam, beläget långt under den gamla ökenstaden Yoh Niur.

Vi befann oss nu i ett märkligt underjordiskt landskap. Färden dit var mycket strapatsrik och vi lyckades, med blotta förskräckelsen, undkomma den stora meteoritens eldsflammor som tryckte ner i djupet. Här fanns både underliga formationer och sällsamma varelser. Varelserna var av ett insektliknande slag och till det yttre bestod de av glas, men vi kunde tydligt se en vidrig köttighet inuti dem. Vi såg dem på flera ställen och det såg först ut som att de befann sig i en djup dvala, men så var inte fallet, utan när vi insåg att de började vakna och var fientligt sinnade fick vi det lite hett om öronen. Vi drabbade samman med dem i flera omgångar, men ingen av oss blev allvarligt sårad. En särskild egenhet hos dessa vareseler var att de tydligt blev påverkade av musik. På den tredje våningen i en oval bikupeliknande konstruktionen fann vi ett musikinstrument bestående av ett antal glaskuber och när vi testade att spela på detta stannade glasvarelserna av i sina framryckningar och började att röra sig till musiken. Varifrån beteendet till denna makabra dans kommer ifrån kan vi bara spekulera i.
 

Det skulle visa sig att glasvarelserna var det minsta av våra bekymmer. Helt plötsligt kunde flera av oss se en skugga dra förbi. Det var den fasansfulla medusan som dök upp, vars blickar enligt utsago kunde förvandla vem som helst till sten. Vi klarade oss dock undan henne denna gång, men en stund senare dök hon upp igen och vi kastades in i en strid med henne. Av skuggorna som speglade på väggarna kunde vi se att medusans hår bestod helt av krälande ormar. Det var nytt för oss att slåss mot en fiende som man inte kunde beskåda utan att riskera att bli förvandlad till sten. Eredrim löste det genom att hålla upp skölden framför ansikten och stred som alltid tappert. Det gick däremot lite sämre för vår lilla mörka ankvän Tariq som lockad av medusans kallelse råkade titta upp och hux flux förvandlades till sten. Striden fortsatte och vi lyckades skada medusan så pass illa att hon kastades sig ut över kanten och flög iväg. Hon var skadad men knappast besegrad. Tack vare att jag nyligen hade lärt mig en formel som kan häva förstening lyckades jag häva förbannelsen och Tariq blev sig själv igen.

Snäckan visade oss riktningen mot vårt mål och på vägen såg vi många märkliga saker. Vi såg kvarlevor av många glasinsektsskelett men också av några människor. I ett rum hittade vi några besynnerliga gulpyramider och det visade sig att det verkade vara riktigt guld. Två av våra kanske girigaste kamrater i sällskapet, Eredrim och Tariq, började direkt karva bort guldstycken. Eller girigaste vet jag inte riktigt, även Spugg och Valentino har ju ett visst intresse för sådant som glimmar. Vi såg också förstenade människor, vilka troligen härstammade från civilisationen Jipun. Trots våra bristfälliga kunskaper om denna kultur menade någon i sällskapet att några av figurerna ska ha varit så kallade samurajer med katana-svärd.

Vi tog oss vidare och snäckans viskningar förde oss ner i ett djupt schakt som vi klättrade ner i. Väl igenom kunde vi se att vi hamnat i en enorm grottsal, vars dimension var svår att överblicka. När vi skådade ut över den enorma grottan kunde vi se en enorm sjö som glimmade mot oss i halvdunklet. Ut över vattnet gick en bro som ledde fram till en ö. Mitt på ön låg en stor byggnad och ut från den strålade en massa ljus. Runt huset och på bron såg vi att det rörde sig stora folkskaror. Vi ryckte framåt (som vanligt) och det som mötte oss på bron och i byggnaden var en mycket märklig syn. Individerna på bron var helt eller delvis illusioner och de var alla djupt upptagna av dryckenskap och otukt. Vad skulle nu detta betyda? Av underjordens alla överraskningar var detta det kanske mest besynnerliga mötet.

Snäckan förde oss vidare mot bort från ön och vi följde en bergvägg längs med det som vi allt mer tyckte såg ut som ett gigantiskt innanhav. Helt plötsligt hörde vi en stämma ut över vattnet och vi kunde snart också se en konstig gestalt som såg ut att sväva ovanför vattenytan. Vi hade nu träffat vår första Woddamit. Hans stämma påverkade oss alla och det var ytterst påfrestande för vårt psyke att lyssna till den. Hans namn var Kulexis och han sa ”mitt centra är woddamit”, ”min hud tål inte bränngas, era bränsgaser…”. Vidare bekräftade han för oss att vi verkligen hade kommit till Woddam. Vi insåg snart att den del av Kulexis som vi såg ovanpå vattenytan blott bara var en liten del av varelsen. Under ytan dolde sig en gigantisk kropp. Kullexis berättade också för oss att själva Woddam låg djupt ner under havet. Vi frågade om vägen till Bytos och han sade då att det fanns en port till Bytos längre bort. Han erbjöd sig att hjälp oss att komma dit eftersom han själv ville ha hjälp att komma ut. 

Kullexis lyfte upp ett gigantiskt klippblock som började sväva i luften. Med dess hjälp förde han oss bort till det som vi trodde var porten till Bytos. Framför oss skådade vi nu en klippa med en stig på som ledde upp till en gigantisk port som måste ha varit ungefär hundra meter bred. Mitt på porten framträdde en uråldrig skeppslik runa som ska ha varit det enda kände tecknet från ett länge utdött språk. På något sätt tolkade vi den som en gudomlig uppenbarelse men att den egentliga betydelsen skulle vara ”träsken drömmer om molnen”. Mycket märkligt, minst sagt.

För att öppna porten krävdes avancerad problemlösning. På klippväggen fanns en stor mosaik med vita och svarta punkter på, vilket såg ut som ett chiffer. Klippan gick ut som en kilformation ut över innanhavet och i dess slut fanns en skål där det från taket droppade vatten. Droppandet utlöste ett rytmiskt ljud som fortplantade sig så att marken nästa vibrerade av det. Bredvid skålen fanns hål i ett mönster som verkade vara relaterade till chiffret på väggen. Hålen gick rakt ner i vattnet. Efter mycket dividerande kom vi fram till att vi skulle släppa ner de vita och svarta stenarna, som låg på marken bredvid hålen, i en viss takt och ordning. Genom sälskapets samlade klokskap lyckades vi knäcka en lösning som fungerade. Stenarna orsakade vågrörelser som fortplantade sig och som släppte loss en mäktig kraft. Innanhavets fulla styrka kastades nu mot porten, och den slogs upp. Från klippan såg vi hur hela innanhavet, inklusive Kullexis, strömmade ut genom porten. Tanken slog mig: vad har vi nu släppt ut?

Från klippan skådade vi nu ut i det som fanns på andra sidan porten. Intet. Intet eller tomrummet såg ut att vara helt bottenlöst, men rakt ut från porten gick en smal stig rakt ut i luften. Vi visste inte om vi kommit till Bytos eller inte, men vi följde stigen. Detta var en mycket egendomlig upplevelse. Helt plötsligt såg vi grodliknade figurer sväva uppåt i bubblor. En annan märklighet som vi stötte på var den man som satt på en tron vid sidan av stigen. Mansgestallten såg mycket gammal och härjad ut och de intorkade och mögliga kläderna avslöjade att hans glansdagar redan hade passerat för länge sedan. Han frågade om vi var intresserade av att få evigt liv, men vi insåg direkt att det var något lurt i görningen. När vi pressade honom kom det fram om att han för mycket länge sedan själv antagit detta erbjudande och förvisso fått evigt liv men också fått bli bunden till att sitta kvar på tronen för evigt. Efter ytterligare en tid kom vi fram till en port som blockerade vägen. Hela himlen var nu rödaktig och alla kände på sig att det var något i görningen, men var det verkligen Bytos som väntade på andra sidan dörren?

Porten till Woddam

Utdrag ur Eredrims långa brev hem.
Medan mina vänner begav sig in i Yoh Niur på smygande fötter, med den förtappade Hueli-väktarens skalp som karta, så stod jag kvar på vakt i ruinstadens utkant. Efter någon timmes tid kunde mina skarpa ögon upptäcka ett dammoln i horisonten som rörde sig i vår riktning -- Hueli-stammen var på väg med full kraft!

Att finna de andra inne i Yoh Niur var enkelt gjort, för de hade råkat i högljudd strid med en samling krigare och shamaner. Tariq hade en njure spetsad på sin ena dolk, och två Hueli-huvuden rullade iväg på marken där Valentino just landade. Om jag hade varit med från början hade kanske en diplomatisk lösning varit möjlig, men tiden för samtal hade uppenbarligen passerat. Detta grämde mig en smula när jag gav mig in i striden, för det syntes mig att Hueli-stammen var ett belevat folk och värdiga krigare.

Tariq blev varse detta när den fete mannen vars njure han just tagit visade sig vara av segare virke än beräknat. Den stora krigaren fick fatt i Tariq och kopplade ett dödligt strypgrepp om den lilla ankans hals! Som tur var kunde Cracius kvickt få iväg ett kastvapen som satte sig i pannbenet på mannen, vilket distraherade honom så att Tariq kunde slinka ur hans grepp.

Eftersom att fler Hulier var på väg, och en av shamanerna frammanat två gigantiska elementarvareleser av luft och eld, slog vi till slut till en organiserad reträtt. Cracius och Valentino ledde vägen ner i en krypta, och Vrax dög plötsligt upp bland oss trots att jag inte sett honom tidigare. Tydligen hade hela striden handlat om att komma över en slags nyckel, vilken vi nu använde för att öppna en port nere i kryptan. Väl innanför och med porten stängd och låst bakom oss kunde vi pusta ut ett ögonblick.

Framför oss låg nu en lång gång. Vid gångens slut fanns ytterligare en port, och bakom den en kammare fylld av ett grönt ljus. Det gröna ljuset kom från en magiskt sprakande cirkel på kammarens bortre vägg. I kammaren fanns även en stenbänk på vilken resterna av en yxa vilade. Endast rostiga skärvor återstod av vad som måste varit Hueli-stammens beryktade demondräparyxa. Jag behöver knappast uttrycka mina känslor i ord för att ni ska förstå min besvikelse.

Efter en stunds grubbel kom vi till slutsatsen att porten till Woddam troligen inte fanns i den här kammaren. De andra hade sett en stor port uppe i Yoh Niur som ledde in i själva Fokalerväggen som verkade mer lovande. Men ändå var det just hit som kartan hade lett oss.

Kanske var yxan nyckeln ändå? Vrax och Cracius, som är magiskt sinnade män, sa att det ännu fanns en förtrollning bunden i skärvorna, men kunde inte precisera vad för slags effekt det rörde sig om. Valentino upptäckte också att den sprakande gröna cirkeln på väggen reagerade kraftigt när man petade på den med ett av de rostiga fragmenten.

Eftersom att jag noggrant hade samlat upp alla skärvorna i en säck, med förhoppningen att en dag kunna gjuta en ny yxa av dem, tog jag på mig uppgiften vi alla förstod behövde göras. Jag fäste säcken med skärvor längst fram på en långyxa av brons som jag kommit över under striden tidigare, och med all min kraft svingade jag skärvorna in i den gröna cirkeln.

Kaboom! Effekten blev explosiv! Vi kastades bakåt i kammaren när den gröna cirkeln splittrades i en magisk detonation. För ett ögonblick hördes precis ingenting, men sedan började själva berget att skaka och kammarens väggar och tak att spricka. Hals över huvud flydde vi tillbaka ut i gången som vi kommit genom, och kammaren kollapsade bakom oss.

Väl utanför kryptan skyndade vi genom de dammiga ruingatorna mot den stora porten. Porten själv stod där ännu intakt, men ovanför den var ett stort stycke av bergväggen nerfallen och blottade ett kompakt mörker innanför.

Framför porten låg något slags formlöst monstrum av slem och tentakler, som Huelis shamaner tidigare bekämpat med elementarmagi. Sådana strider fanns nu icke tid för, utan vårt mål var att fortast möjligt ta oss innanför porten för fortsatt utforskande av vad vi förmodade var vägen till Woddam.

Valentino och Tariq lyckades rigga upp en lina med en änterhake, mellan en klippavsats och den raserade bergväggen, med vars hjälp vi nu alla kunde gå armgång över slemproppen nere på marken. När alla tagit sig lyckligt över med repet vände jag mig om för att kasta en sista blick bakåt över Yoh Niur och världen som vi känner, men istället drogs mina ögon mot himlen. En röd komet växte där på himlavalvet. Den hade ingen svans så som kometer oftast brukar, utan föll uppenbarligen i en bana rakt mot Fokalerslätten och mot oss!

Nu fanns ingen tid att spilla! Kometen växte sig allt större för varje sekund, och himlen allt rödare. Vi tog oss med hast ner i gången som följde bakom porten och började springa för allt vi var värda. Om det i slutändan skulle göra någon skillnad visste vi inte, men det outtalade resonemanget var att ju längre in i berget vi befann oss när kometen slog ner desto bättre skulle våra chanser vara.

Genom gången där vi sprang sträckte sig flera grova rotliknande tentakler, till synes av sten, men plötsligt, som på en given signal började de fäkta runt med stora yviga rörelser och försökte slå omkull oss! Jag fick upp Cracius gamla bucklare, som jag fortfarande hade till låns, och blockerade en attackerande klipptentakel med den. Men då sög den rackaren fast sig i skölden! Tusan om jag skulle ge upp min vän Cracius egendom, nej aldrig! Det var inte lätt ska jag säga men med ett styrkeprov fick jag till slut loss den, sugmärkt men intakt.

Vi kunde fortfarande se början av gången långt bakom oss, och hålet vi kommit in igenom lyste nu med en klar blodröd färg. Nu kunde det inte vara länge kvar!

Efter min dust med bucklaren låg jag nu sist i fältet, och fick sträcka ut mina ben ordentligt för att hänga med. Tentaklerna gjorde med jämna mellanrum ytterligare försök att sinka oss, men vi höll oss på fötterna. Efter ytterligare någon minut av flåsande löpning trängde ett skarpt rött sken in och lös upp gången, och inte långt därefter följde eldvågen. Jorde skälvde och ett rödglödgat inferno kom sprutande genom gången bakom oss!

Men räddningen låg endast några meter framför oss. Gången vände brant neråt i ett lutande schakt med terasser och gamla försvarsverk. I sista möjliga stund kastade vi oss bakom den översta muren som gav ett hjälpligt skydd när eldvågen brände förbi över våra hjässor. När infernot bedarrade kunde vi kliva upp, sotiga men oskadda. Vi hade överlevt.

VÅRA HJÄLTAR TAR SIG NER FÖR SCHAKTET OCH STANNAR BARA FÖR ATT HUGGA GULD UR STATYER.

VÅRA HJÄLTAR UPPTÄCKER KRYPARE I DJUPEN.

VÅRA HJÄLTAR VILAR UPP SIG.

VÅRA HJÄLTAR TAR SIG GENOM GÅNG MED VITA MUNNAR SOM SPRÄCKER GLAS OCH BEN.

VÅRA HJÄLTAR KOMMER TILL JÄTTESTOR SAL.

VALENTINO OCH VÄNNER FINNER KAMMARE MED FÖRSTENAD KVINNA OCH GAMMALT POEM.

EREDRIM OCH TARIQ FINNER MER ÄDLA METALLER.

VÅRA VÄNNER SER BLÅA GIRLANGER FALLA FRÅN SALENS TAK OCH VÄCKA INSEKTOIDER MED GLASSKELETT TILL LIV.

VÅRA VÄNNER SLÅR TILL RETRÄTT GENOM LJUDTUNNELN OCH LÅTER INSEKTOIDERNA SPLITTRAS UNDER JAKTEN.

VÅRA VÄNNER ÅTERVÄNDER OCH SKÅDAR FÖRÖDELSEN.

TARIQ FINNER KAMMARE MED GLAS-MARIMBA SOM HAN SPELAR SKÖNA TONER PÅ. GLASINSEKT DYKER UPP I INGÅNGEN MEN IAKTTAR BARA INTRESSERAT UTAN AGGRESIVA TENDENSER.

VÅRA VÄNNER NOTERAR EN SKUGGA DRA FRAM ÖVER SALEN...

Fjärilseffekten och Fokalerslätten

Valentino vaknade och tittade sig irriterat om. Det var då tusan vad dessa fjärilar ska surra runt och störa en munter äventyrares skönhetssömn! Fler och fler blir de varje dag dessutom, jag börjar misstänka att den där skrönan om en levande staty kanske har lite mer substans i sig än vad jag tidigare trott. Jaja, lite ost och torkat kött ska nog få mig på bättre tankar igen.

Snart hade hela den brokiga skaran av tappra äventyrare vaknat och gjort sig färdiga för avmarsch, ännu en lång dag av ökenstrapatser väntade dem. De kom så småningom fram till korsningen där den norra vägen ledde till saltgruvorna och den södra vägen gick längs floden mot staden Na Yoh. Efter en kort diskussion beslöt de sig för att rida söderut mot överfarten till Na Yoh. Färjekarlen som stod redo att ta dem över floden var en besynnerlig typ. Gammal och läderartad var han och verkade ha någon form av perverst förhållande till en koloni myror som delade hans pråm. Då vi inte ville dra till oss onödig uppmärksamhet beslutade vi oss för att inte slå ihjäl gubben utan betalade snällt hans arvode med ett förstoringsglas och lite annat krimskrams.

Na Yoh var en liten ökenstad som påminde om någon av stadsdelarna i utkanten av Fontracilor. Glest mellan husen och sand överallt. Vi fann snabbt vägen till värdshuset där vi slog oss ned för en bit mat och något att fukta strupen med. Helstekt råtta stod på menyn så det blev till att smörja kråset denna kväll!

En cirkusartist fick upp ögonen för oss och kom fram för att språka. Efter en stunds luskande och misstänksamheter från båda håll kom det fram att han var utsänd av Rabdoranas huvudorden för att ta reda på vad som föregick med sektens trakoriska avdelning. Deras telepatiska kommunikationssystem visade sig ha slutat fungera och han undrade varför vi var så eftersökta och vad vi visste om situationen. Vi gav honom en del information och han gav oss en del tillbaka. Han var mycket tydlig med att han var den bästa rabdoranamördaren av dem alla. Valentino tänkte för sig själv att det ska vi nog bli två om, om du inte spelar vacker tass ikväll. Men innan någon kraftmätning han äga rum kastade någon i lokalen en chockgranat och det bröt ut vilt handgemäng. Valentino drog såklart Sturmendrang och gjorde sig redo för en hisskelig hoppattack!

Samtidigt befann sig några ur sällskapet på andra platser. Giovanni sprang för sitt liv genom öknen för att undkomma en blodtörstande monsterhund. Tariq försökte kravla sig ur en ravin för att undkomma en kruka med skorpioner som nesligt kastats mot honom i mörkret.

Utanför värdshuset möttes de upp medan stridslarmet dånade från alla håll. Pilar sköts ur mörkret, väna möer skrek hjärtskärande ut i natten. Men äventyrarna kavlade upp ärmarna och dräpte den ena fienden efter den andra. Blodet sprutade ur kapade lemmar, män och odjur föll snart döda ner framför de tappra äventyrarna och nattens tystnad sänkte sig över staden.

När morgonen åter grydde och gruppen åtehämtat sig besöt de att de skulle begagna sig av informationen de fått av Giovannis gamla vän Råttan under natten. Personen de sökte var tagen till slav och slet numera hund i saltgruvorna vid fukaleslättens norra vägg. De begav sig raskt av över floden och red norrut samma väg de kommit dagen innan.

Vid Bythos sju portar! svor Valentino efter ett par timmars ritt. Det är någonting som kommer emot oss längs vägen där framme! Fjärilarna flockades nu runt hans lekamen och han började känna en viss panik sprida sig genom kroppen. Ett vrål ekade längs vägen och Nekromorben visade sig snart genom soldiset. Dags att ta tjuren vid hornen ropade Valentino stoiskt och red fram till sin nemesis.

Mindre stoiskt flydde Valentino snart med svansen mellan benen åt andra hållet. Allt medan Nekromorben kom närmre och närme. Den ropade efter honom och talade om gudomlig penetration och att två kött ska bli till ett. Det vore fördelaktigt att undvika sådan intimitet tänkte Valentino och bad den gode trollkarlen Vrax om hjälp med att sparka ut stenstatyn i astralrymden istället.

Det fungerade nästan, men Nekromorben klarade sitt intelligensslag och passerade runt mandalacirkeln istället för igenom den. Om det inte går att kasta dig från världen ska jag i alla fall begrava dig under den, tänkte Valentino och gillrade en listig fälla i ett kvicksandsfält en bit bort. Denna gången lyckades äventyrarna stoppa besten och kunde fortsätta att rida mot saltgruvorna.

Väl där visade det sig att det var det gamla halvtrollet från Marjura som agerade bas för gruvdriften. Och hans fru var kvinnan vi räddat ur trollens gryt på ön. Fången vi ville ha tag på var tyvärr död men efter en del skalperande verksamheter så hade vi den karta vi behövde för att hitta rätt i Yoh Niur. Två arma krakar fick vi med oss till guider också och vi kunde snart styra kosan mot den mytomspunna staden i öknen.

Vi tog oss med hjälp av Vrax iselementar över ytterligare en flod och efter en mindre konfrontation med några lokala väktare kunde vi snart se den heliga staden framför oss. En präst stod och mässade utanför en enorm port som var inhuggen i berget. Någon form av rödaktig formlös varelse verkade försöka ta sig ut ur porten. Prästen kastade den ena besvärjelsen efter den andra men varelsen såg inte ut att reagera nämnvärt på elden som träffade den.

Vi smög oss igenom staden och ner i en krypta under ett mausoleum. Där fanns en mängd avgjutningar av ansikten och tack vare kartan hade vi snart listat ut vilket som var det rätta. Ett nyckelhål fanns i dess mun och vi bestämde oss för att snarast försöka hitta nyckeln som passade i hålet.

Efter att noggrant ha genomsökt området där vi trodde att nyckeln skulle finnas upptäckte en i sällskapet att det fanns en hålighet under sanden mitt emellan de båda brunnarna. Det råkade vara utanför dörren till prästernas hus och det krävdes ett kraftigt slag för att bryta upp stenlocket som förseglade utrymmet. Ähhh, tänkte Valentino. Några lomhörda präster är väl inget att oroa sig för när vi är så nära vårt mål. En kraftig smäll senare var luckan öppen och nyckeln i vår ägo. De lomhörda prästerna visade sig dock ha utmärkt hörsel och kom springande ut genom dörren med hemska besvärjelser i högsta hugg!

--Valentino Toxys

På irrfärd i HOXOH

Om du som läser detta någon gång överväger att besöka HOXOH vill jag ge dig några råd. För det första, tänk om! HOXOH kan tyckas vara en inbjudande och ofarlig plats men detta intryck är fel. Platser som Kargom, Gombitakles slemdjungler eller spökkvarteren i Fontra Cilor är visserligen farligare, men HOXOH är farligt på ett annat, lömskare sätt.

Om du ändå måste åka dit blir mitt andra råd, bruka aldrig våld. Stadens magi gör att den som begår våld i HOXOH för evigt går vilse i dess irrgångar. Detta kan visserligen vara lögn som så mycket annat i HOXOH men jag rekommenderar inte att testa, hur frestad du än kommer att bli att befria HOXOH-borna från deras bländvita leenden. Som för övrigt bara är illusioner.

För det tredje, tag med rikligt med guld och håll hårt i det. Allt är svindyrt och ficktjuvarna talrika.

För det femte, lita inte på någon. Som paratornier är det lätt att tro att man är van vid lögner och falskspel. Men när paratorniern ljuger för sin egen vinning och därmed blir lätt att genomskåda, så ljuger man i HOXOH för lögnens egen skull, när som helst och om vad som helst.

Trots detta är mitt sjätte råd, köp en guide. Utan någon som hittar i staden kommer du att gå vilse.

Mitt sjunde råd är att ta med ett exemplar av Nomona Veritae. Dels kan dess sanna visdomsord hjälpa till att hålla sinnet intakt men jag märkte också att högläsning ur verket var ett effektivt sätt att jaga bort påstridiga HOXOH-bor.

Efter att ha genomskådat den osynliga bron, blivit lurade på marknaden och gått väldigt mycket vilse lyckades vi få ett par märkliga karaktärer, eller om de var en och samma, att leda oss till biblioteket.

Bibliotekarien sade att de hade ett exemplar av Bythos Sju Portar, men att det tyvärr var utlånat till en Mäster Kandurra, som dessutom varit försvunnen 50 år. Hon erbjöd sig dock att visa oss Pyramidtorget som tydligen var en stadens sevärdheter. Hur det nu kan finnas sevärdheter i en stad där man aldrig riktigt kan veta vad det är man faktiskt ser. På Pyramidtorget ska iallafall mäster Kandurras pyramid ha legat innan den försvann. Vi märkte snart att något var konstigt med torget, trots dess stora öppna yta ledde varje möte till trängsel. Genom Vodurs öga kunde vi att pyramiden, precis som bron, faktiskt fanns där men var osynlig. Dock kunde vi inte se någon öppning.

Jag drog mig då till minnes något jag hört för länge sedan, att den som korrekt skådar namnet HOXOH för sitt inre förmår genomskåda stadens illusioner. Så jag koncentrerade mig djupt på namnet HOXOH och så småningom, säkert med Shamash hjälp, kunde jag skåda pyramiden klart och tydligt, och dess dörr. Jag knackade på dörren som öppnades och pyramiden blev synlig för alla. Ut ur dess dammiga inre klev en tupp som började tala till oss. Han presenterade sig som Klokai och var tjänare åt mäster Kandurra. Han sa att han inte var av denna världen utan att han träffat Kandurra under resor i multiversum och sedan gått med att bli hans tjänare under en livstid för att lära av honom. Vi redogjorde för vårt ärende men han sa att Kandurra sovit en magisk sömn som det inte gick att väcka och att han gjort det i 50 år. Klokai erbjöd oss att få boken om vi i gengäld dödade Kandurra. Vi tyckte inte att mörde en sovande gamling var så lockande så Vrax lyckades faktiskt väcka Kandurra med en kraftfull skingra-besvärjelse. Kandurra vaknade men var förvirrad försökte genast väva en ny sömnbesvärjelse. Först när Eredrim sa att han hade en försenad lånebok på biblioteket kom han till sans. Vi ledde ut honom och han löste Klokai från dennes tjänst. Han gav oss en kopia av boken och lämnade tillbaka den. För att undvika att den kom i orätta händer lånade han sedan om den.

Nu var det bara att lista ut hur vi skulle ta oss till Bythos. Fyra av de sju portarna fanns tydligen i Grå Hallarna, och dessa har vår fiende spärrat vägen till. En ska finnas i en värld som heter Eidosea och två i Altor. En av dessa ska vara på andra änden av vår värld men den andra betydligt närmare om än svårtillgängligt. Nämligen i det förseglade demondyrkarriket Woddam, bortom Fokalerslätten. I boken fanns dock koordinater till Eidosea via HOXOH, och eftersom vi ändå var i HOXOH bestämde vi oss för att börja där. Det fanns dessutom en mandala i biblioteket som vi kunde få hyra, naturligtvis till ett hutlöst pris.

Eidosea lär vara en perfekt värld, av vilken vår egen blott är en smutsig spegling. Nej jag begriper det knappt själv men det var vad folk sade och vad vi kunde läsa oss till. Tydligen ska Shamash ha med det att göra på något vis. Bara tre av oss besökte Eidosea, jag, Tariq och Giovanni. Vi var oss inte lika efteråt, vi var mer attraktiva men jag kände att Eidosea gnagde på mitt sinne och jag känner mig svagare mentalt än innan. Vår värld kändes inte heller sig lik efter att ha sett Eidosea, världens känns lite smutsig, likgiltig och främmande. Eidosea är svår att beskriva. Jag såg en perfekt äng, med perfekta kaniner, luften var klar och allt syntes perfekt. Jag blev yr och stapplade tillbaka i portalen. Efteråt fick vi höra att ingen som vistats i Eidosea en längre tid återvänt och många av dem som varit där kort har förtärts av dysterhet efter att ha kommit åter. Woddam fick bli vårt nästa mål. När vi lämnat HOXOH besökte vi värdshuset på andra sidan bron och Tariq och Giovanni att vinet inte var lika välsmakande som innan. Mig bekymrar det mindre eftersom jag med Shamash hjälp skakat av mig behovet av njutning.

Nastrôl var nu under fullt angrepp från kishatiska armén. Balgumel var belägrat fick vi höra så vi satte kurs mot Faa för att den vägen ta oss till Fokale. På vägen hamnade vi strid med kishatiskt rytteri men fick hjälp av Nastrôlska krigarmunkar vilka vi slog följe med till Faa. Där provianterade vi och köpte vagn som vi med hjälp av hästar vi fått vid klostret plus några vi ärvt av dräpta kishatsoldater tog vi oss ner mot Fokales sandhav. Vagn i sand var ingen bra idé men till slut kom vi ut på karavanvägen. Där slog vi följe med en karavan där vi mötte en prålig man som låtsades vara en konstnär och livsnjutare, i sällskap med två farsegels legosoldater, en man och en kvinna som inte var de mest balanserade personerna jag mött. Eftersom den prålige var så ohyggligt usel lögnare listade vi raskt ut att han var kishatisk agent på väg att värva flygande kargombarbarer till deras här. Den alltid så vältalige Giovanni fick honom dock på andra tankar och övertalade honom att hoppa av och fly till Na Yoh.

CC

Resan till HOXOH

När vi återvänt från de grå hallarna frågade vi Melealina om hon kunde föra oss magiskt till en annan plats utan att själv följa med, och det kunde hon om någon kunde tänka på ett specifikt träd. Hon sa också att om vi planterar ett ekollon kan hon komma till det trädet efter tolv timmar.

Efter att det mörknat satte vi oss i en ring och lät Giovanni tänka på ett träd i Fontra Cilor medan Melealina gjorde sin ritual. Efter en stund var vi vid ett träd på en bakgård vid en flod, men Tariq var borta! Dessutom upptäckte vi att vi inte alls var i Fontra Cilor utan i Favoki. Staden visade sig vara ockuperad av kishatiska soldater som trakasserade invånarna och vi hörde dem dessutom tilltvinga sig mutor, vilket är synnerligen förkastligt i Shamash ögon! Vi fick höra att Kishatet besegrat en moskorisk här trots att moskorierna hade stöd från Nastrol och nu plundrade den moskoriska landsbygden.

Stora mängder soldater rörde sig på vägen mot Fontra Cilor så vi fick gå avsides på de torra åkrarna. Av det fåtal bönder som fanns kvar fick vi ofta höra att det var bättre förr. Vid en ödegård angreps vi av två rovtranor men efter att Valentino med sedvanlig effektivitet halshuggit den ena  så flydde den andra. Jag tog tillvara på dess klor och av köttet tillagade Vrax aldeles för god mat för att vara Shamashi behaglig.

Även Fontra Cilor hade fallit för Kishatets trupper. Förutom några palats där strider fortfarande rasade. De utfärdade utegångsförbud nattetid, förbjöd vapen och tvingade alla att bära en form av identitetsbrickor. Alla som bröt mot detta avrättades. Vi gömde våra vapen förutom Sturmendrang tillsammans med Eredrim, då Kishatet hatar dvärgar, på ett tak. Vi gick sedan mot universitetet som tagits över av soldater. Vi smög ändå in och fann att shamashpräster höll på att katelogiser biblioteket, så vi gömde oss i ett laboratorium och väntade på natten. Tyvärr hade de lämnat två vakter kvar i biblioteket, tyvärr för dem alltså. Efter att Valentino ändat deras liv fann Giovanni att Bythos sju portar inte fanns i detta bibliotek, men att den ska finnas i HOXOH och i Mea Plakole på Stegos.

Så vi stal en gondol och gled ut längs floden mot kusten. När vi lämnat staden kom en duva och knackade in budskapet M+T Tocme i relingen. Vi gissade att det var Melealina som hittat Tariq i Tocme. Fågeln verkade vilja ha svar så jag sa HOXOH till den varpå del flög iväg. Sedan följde en Shamashi behaglig rodd till Quafachas delta där vi gick i land för att gå till HOXOH. På vägen övernattade vi hos krigarmunkar i vars kloster vi planterade ett ekollon. Dagen därpå ankom vi till den lömskt skimrande staden HOXOH.

CC 

Hur de fyra ögonen till slut blev samlade och färden genom de Grå hallarna

Ur elementarmagiker Vrax anteckningar

Efter att jag och min grupp kom över de hemliga verserna i profetian Vox ranzina, vars verser förtäljer om var de fyra ögonen kunde finnas, har vårt sökande lett in oss på långväga resor runt hela Trakorien. Det var på Saphyna som vi fann det sista ögat. I vår iver av att finna de fyra ögonen som omtalas i profetian tror jag att många av oss, i vår blinda och något naiva iver, hade tänkt oss att när bara de fyra ögonen alla var samlade så skulle allting på något sätt få sin lösning. Men det skulle visa sig vara betydligt mycket mer komplicerat än så. Följande noteringar härrör sig kring tiden då vi fann profetians gröna öga långt in Tocmerskogens djup.

I skogens djup hade vi kommit fram till ett enormt träd som nästan är svårt att beskriva med ord. Det var så otroligt högt att det såg ut som att det sträckte sig ända upp i skyn, vilket överensstämde väl med vad stroferna i profetian nämnde om trädet. Plötsligt uppenbarade sig en kvinna för oss och hon presenterade sig som Melealina. Direkt slog hennes skönhet och utstrålning oss alla. Hon berättade att hon var det gröna ögat samt den kvinnliga väktaren av konfluxen. Melealina bjöd upp oss i trädet  och vi åkte upp via en hissanordning till till en plattform, där stjärnorna kunde studeras på ett säreget sätt. Magin som fanns i trädet gjorde det möjligt att se en spegling av stjärnhimlen i trädets krona, där alla stjärnorna lyste både klarare och starkare än vanligt. Vår stjärnskådare Giovanni blev ytterst begeistrad av att allt på stjärnhimlen framträdde så tydligt. Giovanni och Melealina kunde klart se en femte skärningspunkt som förebådade en kommande konflux. Melealina berättade för oss att den antågande konfluxen är kluven och att stjärnorna pekar ut två olika punkter, en i trakoriska sjön och en annan vid Marjura. Enligt Melealina skulle någon kallad Magnataurus få en framträdande roll i den femte konfluxen och vi uppmanades försöka lokalisera honom. 

Hon menade på att vi, tillsammans med henne, borde bege oss till Magnhalde i träsket eftersom vi där skulle vara säkra för Shagul. Hon förklarade för oss att hon med hjälp av en ritual kunde förflytta oss direkt till träsket, men att hon inte kunde få med alla. Efter en stunds diskussion bestämde vi oss för att Raoga, Bodonius, Giovanni, Tariq, Cracius, Eredrim, Valentino, jag, medaljongen som har en själ i sig, skulle följa med Melealina. När vi hämtat vår packning påbörjade hon ritualen som skulle ta oss till skuggornas träsk, men hon hade knappt hunnit börja förrän några gestalter, som från ingenstans kom upp på plattformen, genast anföll oss. Det var Shaguls inhyrda avskum till lönnmördare som ännu en gång försökte ta livet av oss. En av dem, en karl som saknade näsa, lyckades nästan ha ihjäl Berlindus. En annan sköt en pil mot Raoga, men den studsade bort från det kraftfält som omgärdade ritualen. Nu uppenbarade sig också en av Shaguls kloner på plattformen och han försökte skingra den pågående ritualen, men misslyckas. Jag såg i ögonvrån hur både Spugg och Didra kastade sig mot Shagul och febrilt högg mot honom och det verkade som att de lyckades skada honom för han teleporterade snabbt iväg sig. Vad som sedan hände vet jag inte men jag kan bara hoppas att mina kamrater klarade sig och är välbehållna. Hur som helst så befann vi oss helt plötsligt på Magnhaldes ö i träsket. Jag kände genast igen platsen. Så dyster och mystisk låg den lilla ön belägen mitt i det stinkande träsket.

Vi såg hur en liten krum gestalt kom emot oss och det visade sig vara det blå barnet som vi tidigare hade lämnat i Magnhaldes omsorg. Gestalten var inte längre ett barn utan nu åldrad som en gammal gubbe men med en satt dvärgs kroppsbyggnad. Det blå barnet hade varit säkert på ön från Shagul, men hans barndom kan inte ha varit något munter historia. Jag vet själv inte så mycket om barnuppfostran men att bli uppfostrad av en före detta Shagulit i ett öde träsk, med en horndemon som enda ytterligare sällskap, kan omöjligen ge goda förutsättningar för en lycklig barndom. Det blå barnet genomled tydligt en erbarmlig tillvaro på ön där han utanför husets väggar var hänvisad till att bo i en liten koja och av Magnhalde tilltalades han kort och gott som ”hund”. Trotts de miserabla levnadsförhållandena så var det blå ögat åtminstone skyddat från Shagul.

För att finna Magnutaurus skulle vi, enligt Melealina, vara tvungna att återigen begagna oss av en ritual för att ta oss till en plats som ligger utanför den vanliga världen, nämligen de så kallade grå hallarna. Den transferritual som man behövde använde sig av för att komma ut och in i de grå hallarna verkade mycket intressant och Magnhalde som också behärkade den gick nogsamt igenom tillvägagångssättet med mig.

Då vi alla stod redo frammanade Melealina något som såg ut som grå eld och genom den kunde vi se hallarna uppenbara sig i. Vi gick in och var nu i hallarna. Hallarna var ett slags vägskäl mellan platser och världar och ett snedsteg i hallarna kunde göra man hamnade på en helt annan plats. Det gällde således att hålla tungan rätt i mun, men som tur hade jag fått med nedskrivna koordinater, med vars hjälp jag skulle kunna lägga ritualen och ta oss tillbaka till träsket. Hallarna var en dyster plats och det kändes besynnerligt att befinna sig där. När vi färdades skapade Giovanni och Cracius en karta utifrån ett matematiskt system så att vi kunde hålla koll på hur vi färdades. Under den första dagen såg vi en underlig port med en stjärnhimmel på. Vi såg också fågelfötteravtryck  i dammet.

På den andra dagen började märkliga händelser att inträffa. Vi såg några underliga varelser med fyra ben och två armar som vi konfronterade. Vi tog oss sedan  vidare och såg in i en sidopassage där ett flertal genomskinliga geléklumpar hängde i taket. Samtidigt hörde vi en sång och såg en uppenbarelse i våra huvuden. Sången och uppenbarelsen berättade om att den ljuvaste av trädgårdar skulle finnas inne i gången. Samtliga i sällskapet insåg att det var något lurt på gång här utom Tariq som insisterade på att vi genast borde ge oss in i gången. Efter en gemensam övertalningskampanj lyckades vi till slut få den gode ankan att inse att det var en tämligen dålig idé att bege sig in i gången.

På den tredje dagen kom vi fram till en mystisk stenvägg som spärrade av vägen.

Vi försökte med vår samlade klokhet lista ut hur vi skulle komma förbi väggen, men efter flera misslyckade försök med både våld och magi insåg vi att vi hade gått bet. I ögonvrån kunde jag helt plötsligt skymta något i gången bakom oss. Ett vidrigt odjur, vars utseende påminde om en blandning av en gigantisk padda och vildsvin, blockerade nu vägen tillbaka. Det verkade först som att den slumrade, men sedan märkte vi till vår förskräckelse att den långsamt vaknade till och började röra sig åt vårt håll. Samtidigt som demonen började förflytta sig emot oss insåg vi at det fanns en hålgång med ett kompakt mörker som ledde bort från gången. Helt plötsligt kunde vi höra att en röst från mörkret som började tala med oss. Rösten presenterade sig som en som hatar Ingen, Ghumghakk, liksörplaren, och sade sig ha information till oss om vi kom in i han gap. Ghumghakk d.v.s. Rhabdoranas gud sade sig vara missnöjd med Ingens (Shaguls) användning av Rhabdorana. Han sade också att man kan finna vägen till Magnataurus via vår vanliga värld genom något som heter Bytos, Nominatorns värld. I Bytos väntar kristalltjuren men för att komma dit måste vi ha rätt koordinater, sa Ghumghakk.

Demonen kastade sig mot oss och vår enda chans var att träda in i Ghumghakks käftar och när vi gjorde det hamnade vi i korridoren där vi började. Väl tillbaka på startpunkten genomförde jag mandalaritualen som Magnhalde hade lärt mig och plötsligt var vi tillbaka i träsket. Väl tillbaka i träsket diksuterade vi med Magnhalde och han sade sig känna till att det fanns en bok med titeln Bytos sju portar och att man troligen skulle kunna få tag på boken på bibliotek i Fontrasilor eller i Hoxor. Vårt nästa steg är således att söka efter ett exemplar av Bytos sju portar.

Det gröna ögat

Precis när man trodde att vårt sällskap inte kunde bli märkligare så fick vi sällskap av en kentaur och en klavykisk soldat som tillbringat flera sekler med att vara en enbuske. Det borde behaga Shamash att han nu återfått sin rätta skepnad!

Så småningom fann vi det spetsiga berg som sticker upp ur Tocmerskogen. Norra sidan var helt svart. Bodonius trodde att det var Tiamats ondskefulla urberg som låg blottat. Vi gick ut en bit på det svarta som tycktes  föränderligt. Ankorna ville undersöka en grottgång men höll på att fastna och vi undvek med en hårsmån ett stenras. Nya stenformationer hade kommit upp och det var svårt att hitta bort därifrån. Den södra sidan av berget var täckt av jord och bevuxen med små låga järnekar, precis som det står i profetian. Vi klättrade upp och från toppen kunde vi se att det vid bergets västra fot gick som en skreva som bildade en inbjudande frodig dal.

Längst bort vid ett stup ner mot Miasmaträsket stod ett stort vackert träd med gyllene blommor. I ena kanten på dalen såg vi rök från en stor eld och vid en klippsida kunde vi se ett rep. Vi fick lämna kentauren Kestur för klättringen var för svår. Nere i dalen började Didra prata om att Shagul var här i dalen och hon gick mot platsen där vi sett elden. Vi andra följde efter och fann en mycket stor steninhängnad. Det visade sig vara boplats åt en jättekvinna, som dessutom hade ett par människor som fångar.

När hon kom ut såg vi att det satt ett jättebarn på hennes axel och viskade saker i örat. Barnet hade lila ögon och Didra sa att det var Shagul. Nu blev allting rörigt. Jätten dräpte Jösse med ett väldigt slag. Tråkigt för Jösse verkade vara en kunnig och godhjärtad man, även om hans leverne inte behagade Shamash. Tammuz är nog en stark gud vid odlande men i strid med jättar räckte han inte till. Spugg skjöt en pil i ögat på Shagul som försvann. Tariq, Leonidas och Eredrim gick i närstrid med jätten vars sår läkte omedelbart. Valentino befriade människorna och till slut började jätten jaga iväg Valentino varpå vi andra började vandra ner mot det stora trädet. Vi upptäckte att Tariq försvunnit men hittade honom efter ett tag, insjärjd i växter och naken. Vi märkte då att våra saker tycktes sväva iväg. Det visade sig vara små älvor som spelade oss spratt. Vi lyckades så småningom tala dem tillrätta och de hjälpte oss över en flod och ledde oss mot det stora trädet. Sedan försvann de men vi hittade ändå fram till trädet. Det låg på en ö i en strömmande flod som rann ut i högt vattenfall ner mot Miasma. På stranden låg tre sovande män, två av dem var rabdoranamördare som vi dräpte, den tredje lät vi löpa. På ön såg vi en stor enhörning, och Valentino som hittat dit på egen hand. Vid flodstranden låg en båt som vi klev i och den förde oss som av sig själv över till ön.

En lång stor gren går ner från trädet, vi kanske skulle testa att kliva på den och se om något händer. Det verkar vara någon däruppe!

Cracius Carnassos