Draugar på Trakoriska sjön

Utdrag ur Eredrims långa brev hem
När vi hade kommit undan de snarstuckna tvillingmagikerna på Gatves klippa satte vi raskt kurs söderut. Cracius förklarade för vår vägvisare Rufs att vargsierskan Raoga skulle följa med oss nu, galen eller ej, och att han själv kunde välja på att bli satt i land eller simma själv.

Raoga avslöjade sedan profetians mening när hon ylade ett utdraget farväl till Vulferveden och Trinsmyra. Som genom trolldom öppnades alla dörrar och luckor ombord och alla knopar löstes upp i ett slag när Raoga ylade över vattnet.

Mitt vita öga, vargaveds ödesstämma
ylar orakelkäftad hymnens ord,
till ärans klang av ädel klav,
till lyckta dörrars lås en lösen.

Det är nu längesedan jag kom över min fruktan för havet och fann att dvärgar är borna sjömän. För till sjöss gäller det att stå stadigt när det blåser, och ingen står stadigare än en dvärg. Dessutom har min skarpa syn i skumtimmarna gjort att kapten Carnassos funnit särskild tillit till mig som utkik. Därför var det så jag som kunde ropa ut varningen om vår förföljare, en trakorisk katremass vid horisonten som höll kurs rakt mot oss. Katremasser är snabbseglande katamaraner som inget handelsfartyg kan hålla undan för, och snart blev vi upphunna och bordade.

De trakoriska marinsoldaterna informerade oss att vi var efterlysta av den trakoriska statsapparaten Digeta longa och skulle föras avväpnade tillbaka till Vumbra för närmare utfrågning. Så skedde dock inte. Min vän Valentino har nämligen blivit mycket fäst vid kroksabeln Sturmendrang. När det gäller Sturmendrang uppvisar Valentino samma osunda habegär som de allra guldkäraste dvärgarna hemma i Betrazur, även om det må vara en osmickrande liknelse. Hur som helst blev valet enkelt för Valentino som snabbt hoppade över till trakoriernas katremass och började hugga ner de överaskade soldaterna.

Efter Valentinos agerande kunde vi andra inte göra mycket annat än att också gå med i striden. Själv tyckte jag ändå att detta var den bästa lösningen, då också jag ogärna ville lämna ifrån mig mina vapen till trakorierna. (För trakorier är det nämligen gudshån att lämna tillbaka sådant de en gång tagit, och många trakorier är mer gudfruktiga än man först kan tro.) Men det kan vara så att andra i sällskapet hellre hade sett ett mer överlagt beslut i frågan.

När striden var över och vi stod segrande på Elviras däck hade vi gärna visat barmhärtighet mot de överlevande trakoriska soldaterna, för de hade alla slagits ärofullt. Men till deras olycka kunde vi inte finna någon sådan lösning som också lät våra handlingar gå okända för Digeta longa. Föga hedersamt tog vi därför livet av de sista soldaterna och lät deras kroppar sjunka till Nordrammens botten tillsammans med deras katremass.

Knappt hade vi hunnit samla oss efter striden förrän vi åter kunde sikta segel med kurs mot oss. Det här var ett tremastat fartyg och dess flagg var gul med två svarta trianglar. Vi kände igen flaggan från skeppet Päronet som vi stött på tidigare i Skuger. Päronet hade då seglat på uppdrag av Rabdorana-mördaren Spitios, så vi hade nu all anledning att vara på vår vakt. Med min goda syn kunde jag också se att det som svävade på himlen ovanför det tremastade skeppet var en horndemon!

Kapten Carnassos lät nu sätta fulla segel för att undslippa bestyr med det tremastade skeppet och dess demoniska följeslagare. Med rätt vindar skulle det inte vara någon omöjlighet att slippa undan den här förföljaren. För att inte ge några ledtrådar om vårt nästa resmål ändrade vi kurs västerut. Ett tag såg flykten ut att vara framgångsrik och det tremastade skeppet försvann helt ur sikte. Men när vi närmade oss ön Myxa började vädret bete sig underligt. Vinden mojnade och en onaturlig dimbank närmade sig akterifrån. Berlindus sände nu sin fågel med ett meddelande till Vrax läromästare Grudonix på det närliggande Myxa, i fall det som dolde sig i dimman skulle bli oss övermäktigt.

Omsvepta av dimman stod vi alla på däck. Luften stank av död och föruttnelse. Snart hördes ljuden från ett annat skepp och gurglande röster som skrek ut order. En katapult avfyrades ur dimman och stenen som kom farande slet sönder en del av Elviras storsegel. Vi besvarade elden med magiska besvärjelser och arbalestpilar utan att se vad vi träffade. Kalla kårar gick genom våra ådror när vi såg vad som kom mot oss genom dimman – det var katremassen som vi sänkt!

På katremassens däck stod gastar av det odöda slaget. Vi kände igen dem alla som de trakoriska sjömän vi dräpt. Draugar kallade Cracius dem – drunknade sjömän som rest sig åter ur havet med hämnd i sinnet. Och nu hade de kommit för att utkräva sin blodiga tribut. Med ett brak rände katremassens bägge skrov in i Elviras sida och draugarna äntrade relingen!

Striden blev nu hård. Flera av oss blev skräckslagna av draugarnas anstormning och även de sturskaste av oss krigare togs ur fattning. När striden rasat färdigt och den sista av draugarna hackats till småbitar låg Didra illa skadad på däck och Vrax hade med nöd och näppe räddats från att bli neddragen i djupen. Vrax stav hade också förlorats, vilket är en viktig sak för en trollkarl som han. Cracius hade fått kämpa ensam med att få loss katremassens bägge förstävar ur Elviras sida för att den återigen sjunkande katremassen inte skulle kantra oss. Elvira var nu i så dåligt skick att vi omedelbart måste uppsöka hamn för reparationer.

Med trasigt segel och brutet skrov lyckades vi ändå nå land på Myxa. Vi seglade Elvira så långt upp på stranden tills hon stod på i den vita sanden. Invånarna från ett närbeläget fiskeläge kom ut till oss på stranden och vi förhandlade med dem om mat och hjälp med reparationerna. Det stod klart att det skulle ta många veckor att få Elvira sjöduglig igen.

Snart anlände också Grudonix som fått Vrax meddelande. Den gamle elementalisten stod helt plötsligt på stranden med ett skimmer av ljus omkring sig – en imponerande besvärjelse som jag inte sett förr! Vi bjöds alla in att äta och vila i hans torn på ön, och det var en välkommen avkoppling för oss.

Ett besök i Gatves klippa

En berättelse om hur det vita ögat hittades [Vrax skriver till läromästaren Grudonix]

Nu ska jag berätta om hur det gick till när jag och mina kamrater fritog vargmanskvinnan Raoga, enligt profetian det vita ögat och vargskogens ödesstämma.

En mycket tung börda vilar numera på våra axlar, då vi efter våra äventyr på Marjura dragits in i den väv som är kopplad till framtiden och det som kallas för konfluxen. I denna väv spelar den sluge och ondskefulle Shagul otvetydigt en nyckelroll i det fördolda. Vi å andra sidan har efter händelserna på Marjura känt oss tvingade till att bekämpa hans planer genom att söka rätt på de ”ögon” som profetian Vox Ranzina nämner, för att han inte ska kunna få kontroll över dem.

Vi hade sedan tidigare räddat den lille pojken som i profetian kallas för det blåa ögat och fokus låg nu på det vita, som i Vox Ranzina kallades för ”vargveds ödesstämma”, vilket gjorde att vårt sökande koncentrerades till Vulferveden på Trinsmyra. Besöket i vargmännens skog blev ingen angenäm vistelse i och med att vi på allt för nära håll kom att få bli bekanta med deras barbariska sedvänjor. Detta fick vi främst känna på när vi träffade på klanens ledare, den stora vargtiken som gick under namnen Ao’ya. Vi trodde först att det var hon som var ”ögat” vi sökte men det visade sig att det i stället var klanens vitpälsade sierska vid namn Raoga som var den som vi sökte. Hon hade nämligen helt nyligen blivit kidnappad av män från Gatves klippa. Om detta kunde Rufs, den enda överlevande från Raogas eskort vittna om. Det var nu tydligt för oss att nästa mål var Gatves klippa. Klanen skickade även med oss Rufs som någon form av stöd.

Vi begav oss så fort vi kunde tillbaka till kusten för att segla ut mot den underliga ön Gatves klippa. När vi seglade ut mot ön kunde man tydligt urskilja ett kraftigt citadell med en stor tornkonstruktion som var byggt på klippans topp. Vi hade hört oss för lite och genom våra efterforskningar hade vi fått fram att det troligtvis rörde sig om två mycket rika tvillingtrollkarlar vid namn Kamalkus och Fundibera som huserade i citadellet. Mycket mer än det visste vi inte när Krassius med van hand tog oss in till ön. När vi väl lagt till på ön med vårt fartyg så begav sig några ur vårt sällskap, däribland jag, upp till citadellet för att försöka få reda på något mer om vilka de båda magikerna var samt om de de visste något om Raoga.

När vi väl blev insläppta i citadellet så blev vi förda in i en stor sal där vi fick stifta bekantskap med en karl vid namn Kamalkus, en av de båda tvillingmagikerna.  Denna bekantskap skulle dock bli allt annat än angenäm. Vi kom tydligen mitt i maten då Kamulkus satt som bäst och tryckte i sig olika typer av underliga vidriga anrättningar som kocken dock försäkrade var av de allra mest utsökta och exklusiva slagen; vi var dock inte helt övertygade om detta. Bordskicket här var under allt kritik och det visade sig snart att Kamalkus allmänna karaktär överensstämde till punkt och pricka med hur han åt. Han skrävlade och höll på, och visade sig först mycket missnöjd med att bli störd mitt i maten, men samtidigt så verkade han också nyfiken på oss och vi fick stanna kvar. Ganska snart började han att, som den skrytmåns hans var, att visa upp prov på magiska färdigheter. Han ville visa för oss hur förträffligt skolad han var inom magin och även visa upp föremål från hans samling, som tydligen skulle vara något helt i en egen klass. De båda tvilligarna skulle tydligen vara så kallade samlare.

Plötsligt så hände något helt oväntat. Kamalkus och och kapten Krassius försvann plötsligt helt spårlöst. Det var Kamalkus som visade prov på sina magiska färdigheter. Han kunde nämligen teleportera sig själv och andra människor som befann sig i hans torn. Detta var en magi som jag aldrig tidigare sett prov på. Han använde sig av miniatyrkopior av oss som spelpjäser som gick att flytta runt i en modell av tornet och på så sätt gick det även att flytta oss i den fysiska världen. Det kändes som att vi allt mer hade hamnat i en fälla och att vi inte kunde styra över utgången av vad som skulle hända. Vi lyckades dock klara os ur denna svåra situation. Personer som försvann från rummet hamnade i en korridor, som förvisso var fylld med fällor, men där den tidigare nämnnda modellen av tornet också fanns. Genom att flytta på modellen av sig själv gick det att komma tillbaka till matsalen.

När vi åter alla var samlade insåg vi att vi hade att att göra med en mycket farlig man. Han hade förvisso inte sagt något om Raoga men han dolde tydligt många hemligheter. Min lärde, och oftast mycket kloke kamrat Mazur kom på den goda idén att försöka lokalisera den vita vargen men hjälp av en varseblivningsbesvärjelse. Med hjälp av en sådan besvärjelse kunde han nu berätta att vargkvinnan fanns snett under citadellet.  

Vi lämnade snabbt citadellet och började fundera på hur vi skulle kunna frita Raoga. Genom efterforskningar så hittade vi en port i bergsidan som vette utåt havet. Vi trodde oss genom denna passage kunna finna den plats där Raoga hölls.

Det skulle visa sig att vi hade helt rätt men händelseförloppet efter detta kom att bli mycket kaotiskt. Planen var att några ur vårt sällskap skulle ta sig in genom porten, leta reda på vargkvinnan och föra ut henne obemärkt. Tyvärr misslyckades detta med att försöka vara obemärkta tämligen snabbt. Enligt vad de andra sa, jag själv var inte med inne i berget, så var det den lilla ankan Spugg som återigen trampade i klaveret genom att vara allt för oförsikig som gjorde att Kamulkus blev varse att det fanns inkräktare i klippan. Enligt vad jag förstod så blev det en snabbare skärmytsling inne i berget där vårt sällskap faktiskt lyckades ta sig ut med Raoga med sig.

Väl ute igen var det full kallabalik. Raoga var räddad för stunden men frågan var om vi skulle lyckas fly helskinnade? Kapten krassius låg och väntade med skeppet i närheten så att vi skulle kunna ta till flykten.  Gruppen var dock splittrad och vi var jagade från alla håll! En grupp knektar närmade sig samtidigt som vi såg två silhuetter på citadellets tak. De båda silhuetterna på taket var Kamalkus och hans tvillingsyster som kastade alla möjliga formler på oss. Jag kommer här inte ihåg alla detaljer men det var ett antal väldigt turbulenta minuter.

Denna gång var det nära ögat så att säga, men vi lyckades faktiskt undkomma och ta oss ut till vårt väntande skepp Elvira. Nu gällde det att lägga så många sjömil som möjligt mellan oss och klippan då de båda tvillingarna troligtvis inte skulle komma att glömma vårt lilla sällskap i första taget…

Vid pennan,

Vrax

Sökandet efter det vita ögat

Utdrag ur Giovannis reseanteckningar
 
Efter mycket funderande och diskuterande accepterade vi Cracius misstanke att Det vita ögat skulle stå att finna i Vulferveden på Trinsmyra. För att klara resan från Paratorni östkust till Vumbra passade vi på att proviantera i fiskebyn Anvilm innan avfärd. Ett ton torkad fisk borde väl räcka. För att kompensera oss för det rejäla överpris vi betalt erbjöd sig byns timmermän att hjälpa till med reparationer av vårt skepp, som blivit tilltygat i stormen. Valentino byggde också en stabil utsiktskorg i masten, och vi monterade bågskyttesköldar på akterkastellet.

När vi lade ut från Vilm siktade vi en del skeppsbrutna ankor, och en skadad katremass. Stormen måste ha gått hårt åt dem. Natten var mycket klar, och jag tog tillfället i akt att ställa Mazurs horoskop. Förehållandena var goda och en bild framträdde extra tydligt: En mäktig, skrämmande modersgestalt kommer att bli central i Mazurs liv. De kommer dessutom att hysa varma känslor för varandra. Jag låter det som vanligt vara osagt hur detta skall tolkas.

Stjärnhimlen i allmänhet betedde sig mer besynnerligt. Då jag för flera år sedan fick tillfälle att systematiskt studera stjärnhimlen från Marjura har mitt astronomiska kunnande ökat väsentligt. Här, längre söderut, är himlen mindre klar och skeendena inte lika lätta att följa. Flera av de fixstjärnor som de talande konstellationerna samlas kring var märkligt obestämda. Det var nästan som om övriga stjärnor undvek dem. Jag måste försöka få klarhet i vad detta kan betyda, för något liknande har jag aldrig sett.

Större delen av resan fortgick utan missöden; Berlindus åkallade Den Ystre Havsvind utanför Skuger, och vi fick lite extra god fart. När vi korsade Nordrammen blev vi dock förföljda av två omärkta katremasser, vilka tvingade oss ur kurs. Vi kom för långt söderut, och när vi väl skakat av oss förföljarna siktade vi Hymbergond norrut. En av traktens fiskare lovade att hjälpa oss snika längs kusten österut, för att nå Vumbra utan att riskera att bli upptäckta av katremasserna igen.

Den mest lättillgängliga mänskliga bosättningen nära Vulferveden är Silvernesund på Trinsmyras östkust, strax väster om Gatves klippa. Invånarna i Silvernesund handlar regelbundet med vargmännen i Vulferveden, och visste att berätta att flera av klanerna enats under den silverne Ao'ya, Onda bettet kallad. Hon ryktas ha magiska krafter, och i kombination med henne vita päls övertygades vi om att hon verkligen var Det vita ögat. Vi varnades för att ge oss långt in i skogen, men lyckades, under förevänding att vi var utsända av akademin i Tricilve för att studera skogen, övertyga åldermannen om att vi skulle klara oss bra. För att kunna blidka vargmännen skaffade vi fyra getter att medföra som vängåva.

Efter närmare en dags resa in i Vulferveden slog vi läger, och blev ganska snart ansatt av en stor grupp vargmän. Som vi lärt oss visade vi oss underdåniga när de hotade oss - alla utom Eredrim som tappert stod kvar. Detta verkade göra att de betraktade Eredrim som vår ledare. Ganska snart stod det klart att vi hade fredliga avsikter, och de godtog att föra oss till Ao'ya. Vargmännen band för våra ögon, och ledde oss ytterligare nästan en hel dags marsch genom skogen. Till slut kom vi fram till ett jättelikt gryt byggt av sten och stockar. När vi fördes inför Ao'ya blev Eredrim anfallen av en vargman, troligtvis som någon typ av kraftmätning. Tack och lov avbröt Ao'ya kampen innan det gick alltför illa...

Till slut talade Ao'ya, och förklarade att hon inte var den vi sökte. Klanens vitpälsade sierska Raoga, å andra sidan, hade förutspått att pälslösingar skulle söka efter henne, och att vi inte var de första som kommit. Detta måste vara personen vi söker! I själva verket hade Raoga blivit kidnappad av män från Gatves klippa, och Ao'ya ålade oss att hämta tillbaka henne. Till vår hjälp(?) fick vi Rufs, den enda överlevande från Raogas eskort, som skulle leda oss tillbaka till Silvernesund och hjälpa oss att befria fången från Gatves klippa. Frågan är väl om vi egentligen vill återbörda Raoga till Vulferveden, eller sätta henne i säkerhet någon annanstans...

Det blå barnet

...vara skorpioner! Däcket fullkomligt svämmade över av rejält stora skorpioner! I ett första försök att avvärja hotet blev Valentino stungen, och tvingades söka hjälp hos Berlindus. Istället barrikaderade vi oss i kajutan, och lät Vrax mana fram en iselementar som snabbt och enkelt frös de kvarvarande skorpionerna.

Morgonen efter noterade vi att en figur observerade oss från den mestadels förfallna stadsmuren. Efter mordförsöket tänkte vi att en eventuell förövare troligen skulle vilja kontrollera att offren undanröjts, så med denna misstanke begav sig Spugg och Valentino upp på muren. Det visade sig mycket riktigt vara den osympatiske Spitios från skeppet Päronet som satt däruppe. Då han uppvisade alla tänkbara drag av yrkesmördare såg Valentino till att ge honom betalt för gammal ost. Under tiden kontrollerade Cracius att alla skorpioner var oskadliggjorda, vilket inte var helt sant. En rackare hade gömt sig i seglet och stack honom i nacken. Återigen fick Berlindus tillkallas. En skicklig konsthantverkare i gruppen lyckades dessutom lista ut att den urna som skorpionerna fraktats i var tillverkad av ankor från Fanzimle...

Då vi planerat att Berlindus - i örnhamn - skulle flyga upp till ön under det dygn då ingen präst var där hade vi någon dag att fördriva. Den enda anmärkningsvärda händelsen under denna tid var att ett Klomelliskt skepp med kommedianter lade till i hamnen, enligt ryktet för att "hjälpa till med arbetet i träsken". Högst oklart vad detta innebär.

Nåväl, den prästlösa dagen infann sig, Berlindus tog örnhamn och flög obemärkt upp till den flygande ön. Efter många om och men lyckades han övertala det blå barnet och hans amma Innocentia att det var en bra idé att lämna ön, och flygas i säkerhet. Med barnet packat i en säck lyckades Berlindus glidflyga ner mot hamnen, där han överlämnade barnet till Valentino, och flög vidare till båten som färdigställdes för avfärd. Under flykten från staden lyckades Vrax bli rånad på en ansenlig summa pengar, och förföljdes av en skriande folkmassa fram till det avgående skeppet...

Hjälpta av en tämjd havsvind satt vi kurs österut, för att närma oss Skuggornas träsk landvägen. Berlindus - återigen i örnhamn - flög i förväg till träsket för att be Manghalde hjälpa till med transporten. Såväl skepp som örn blev dock fångade i en svår storm, som sinkade oss en del. Även ett skepp med piratankor anföll oss, men Vrax skicklighet med eld oskadliggjorde dem relativt fort.Väl framme vid den utvalda mötesplatsen vid ön Vilm hade barnet krympt(!) ganska mycket, och var nu lätt nog för att flygas till den plats där Manghalde - i demonen Adgurbogs kropp - kunde ta över och flyga barnet till säkerhet(?) i Skuggornas träsk. Dags att sätta kurs mot nästa öga...

Besynnerliga bravader i Ilibaurien

Ingen sansad trakorier beger sig i onödan till Ilibaurien. Tyvärr så hade vi inte mycket val utan vi var tvungna att bege oss dit i jakten på det blå barnet som enligt utsago skulle finnas i den Ilibauriska avskrädeshögen Skuger. Genom våra efterforskningar, som förvisso uppvisade något blandade resultat, stod det ganska snar klart för oss att: det blå barnet som allmänt kallades för den ”oskyldige” befann sig i staden; han vaktades minutiöst av den minst sagt omtöcknade lokalbefolkningen vilka hade placerat honom ytterst väl skyddat på den flygande ö som oroväckande svävade över staden.

Denna ytterst märkliga ö såg först ut att helt sväva över staden men genom mina efterforskningar visade det sig att ön inte alls flög eller svävade över staden utan att den bars upp av en enorm elementarvarelse som inte gick att se med blotta ögat för den som inte tränats i elementarmagins hårda skola. Från ön hängde en lång kätting som gick ner hela vägen till marken. På marken under ön låg en slags pyramid som låg inom ett tempelområde. Ön, tillsammans med tempelområdet var en väl vaktad kultplats där den blå verkade spela någon typ av huvudroll i det dolda.

Vårt sällskap stod nu inför en svår nöt att knäcka: hur skulle vi kunna ta oss upp till den flygande ön, få med oss den blå ner, utan att stadens samtliga neddrogade och hjärntvättade dårar skulle flå oss levande?
Idéerna på hur vi skulle kunna lyckas med detta var många. Kunde vi klättra upp för kättingen och ta oss till ön? Detta lät först som en banal men samtidigt strålande idé. Visst, platsen var väl bevakad men både lycksökaren Valentino och den lilla odrägliga ankan var ju både flinka och snabba när det gällde klättring. Tyvärr grusades denna plan snabbt då vi snappat upp att två av Rhabdoranas lönnmördare, som förvisso också är ute efter oss, krossats när de försökte klättra upp till ön. Elementarvarelsen vaktar både ön och den blå och dess långa armar hade troligtvis nått fram till de klättrande. Nästa snillrika plan involverade vår gode animist Berlindus. ”Kan inte Berlindus anta djurhamn, förvandla sig till havsörn, flyga upp till ön, grabba den blå och bara glidflyga ner?” sa någon. Efter ett antal testflygningar med säck konstaterades det att det var ytterst tungt och svårt men kanske genomförbart. Kunde detta bli lösningen på vårt problem? Andra kreativa förslag fanns naturligtvis: ”kan vi inte bara droga ned alla präster och vakter på hela tempelområdet?” sa någon. Den lilla skumraskankan Spugg sprang givetvis direkt iväg och inhandlade så mycket sömndroger han kunde.

När jag nu skriver detta har vi fortfarande inte kommit fram till hur vi ska gå tillväga för att få ner pojken trotts att planerna är många. Men jag har förhoppningar på att vi hittar en väg. Under alla omsändigheter så måste vi snarast hitta en lösning eftersom det börjat bli allt mer farligt och påfrestande att uppehålla sig i Skuger. Diverse lönnmördare, prisjägare och andra skumma element verkar ha fått upp kornet på oss och det är svårt att känna sig säker här. Craccius blev nyligen brutalt anfallen av en vargman som uppenbarligen var en prisjägare. Den korpulente skepparen på båten ”Päronet” har visat ett ytterst osunt intresse för oss och det är helt uppenbart att han inte har rent mjöl i påsen. Troligtvis ytterligare en prisjägare som är ute efter den belöning som verkar vara utlyst på våra huvuden. I skrivande stund verkar det däremot som att problemet med den överviktige kaptenen löst sig då mina kamrater listigt sövt ner honom, burit ombord honom på hans skepp och på något sätt lyckats få sjömännen att lämna Skuger.

Vad är det för ljud? ”Duns” dunk” låter det från skrovet och från däck. Det måste…

Vid pennan
Vrax, Elementarmagiker

Flykten från Ranz och ankomst till Skuger

Efter att ha lämnat Manghalde på sin ö tog vi oss ut ur träsket utan större missöden även om vår tillvaro förpestades av kråkbromsar. Berlindus förvandlade sig till havsörn och flög i förväg för att spana. Han fick veta att Digeta Longa var kvar på platsen och höll förhör med alla och höll förhör med alla. Vi beslöt att försöka komma smygande i skydd av mörkret och ta båten. På vägen dit blev vi varse en stor mängd patrask på överlastade pråmar och flottar på väg mot Ranz i stor brådska. Vi fick fatt i två vars flotte var i färd att sjunka. De berättade motvilligt att det utfästs enorma prispengar på oss och även den äventyrargrupp vi mött vid Ranz vars dvärg Eredrim duellerat mot. Vi fick dock aldrig veta vem som erbjudit pengarna. När det gick upp för dem vilka vi var blev de uppspelta men Eredrim kastade iväg den ena och Valentino högg raskt av huvudet av den andre. Han som ännu levde simmade efter oss och skrek men slutade med detta när Masur satte en armborstskäckta genom hans panna.

Resten av patrasket anföll lägret men tycktes nedgöras ganska effektivt av de trakoriska soldaterna. I det kaos som uppstod kunde vi enkelt lägga beslag på båten och segla iväg. Vinden var inte direkt förlig men Berlindus fick tag i en ivrig vindpust som blåste längs floden i en våldsam fart. Att segla fram i så hög fart längs en vindlande flod mitt i natten var nog bland det svåraste jag gjort som sjöman. Dessutom släckte vi alla lanternor när vi närmadeoss Zaroflas. Känslan av att i hög fart segla förbi tullstationen ut i det mörka havet totalt osedda var en fantastisk upplevelse! Att hinna ut på öppet hav utan att nån märkte det redan samma natt var dessutom väldigt värdefullt för att diskret försvinna undan från lagens långa finger.

Väl till havs satte vi kurs mot Skuger i Illibaurien. Spugg och Valentino och jag bytte namn på båten till Elvira och fixade med alla dokument.

Skuger är som resten av Illibarien tämligen nedgånget. De rasade husen och förvirrade trashankarna är talande exempel på Trakoriens mest misslyckade erövring. Man vann visserligen landet men förvandlade det till en ruttnande avskrädeshög och vann därmed egentligen inte ett skvatt.

Det blå barnet som vi bör gömma undan har tydligen redan utsatts för mordförsök. Han bor i en märklig konstruktion. Drygt hundra meter upp finns en svävande ö. Berlindus kunde med Erons hjälp undersöka den. Dess yta är en liten park med några hus omgärdade av en mur. Under ön är en lång kraftig kedja som håller fast den i en trappstegspyramid inne på ett muromgärdat tempelområde. Tempelområdet bevakas dessutom av den ökände kondottiären Cimbas soldater. En del spaningar har gett oss informationen att barnet tycks sova i ett genomskinligt rum på öns undersida, upplyst av blå eld där Illibaurierna kan se honom.

Var fjärde dag byter prästerna ut den som är uppe hos barnet genom en märklig och lång ritual. Kortfattat går den ut på att en naken präst insmetad med blå honung väldigt hastigt slungas eller sugs upp till ön med vad som förefaller vara magi. Hur det fungerar vet vi inte och ej heller hur ön kan sväva. Vi har inte heller funnit någon alternativ väg upp.

Ett till trakoriskt skepp har också kommit hit. Skepparen kallar sig Spitios och påstår sig vara från ett handelshus i Tigôld. Han kände igen mig vilket oroar då jag varken kände igen eller hört talas om honom. Han berättade att en profet på Saphyna uttalat en profetia och därefter dött. Han hade dock inte hört talas om Vox Ranzina och vi berättade om den officiella delen. När han talat med mig återvände han till skeppet där sjömännen gjorde klart för avfärd, något han avbröt. Sedan gick han in mot stan med en sjöman och jag följde efter. Han var märkbart mycket noggrann med att skaka av sig eventuella förföljare vilket tyvärr också lyckades. Något skumt har han för sig.

Cracius Carnassos

Profetians utvalda

Utdrag ur Berlindus Fonsahls reseanteckningar.
Två år har gått sedan jag sist såg mina vänner från Marjura, och knappt hade vi mötts förrän jag åter svepts iväg av en flodvåg av händelser. Den första jag återsåg var Eredrim, vi sprang på varandra i det lilla fiskarläget Tvärholga utmed kusten nära Urielborg. Dvärgen var förstås också på väg till Leonidas de Uriels födelsehem för återträffen, och tillsammans slog vi följe den sista biten.

Det var natt när jag och Eredrim nådde fram till Urielborg, men där rådde ännu full aktivitet och på borggården låg en ihjälslagen man med blodet ännu varmt. Vi blev snabbt hjärtligt välkomnade av Leonidas som förklarade att den döda mannen var en lönnmördare som anfallit dem tidigare under kvällen. På plats i Urielborg fanns redan Crassius, Valentino, Giovanni, Vrax, Spugg och Mazur. Alla som var med och såg Shagul väckt åter till livet var återigen samlade.

Före min och Eredrims ankomst hade alltså sällskapet i Urielborg blivit utsatta för ett angrepp från mannen som nu låg död på borggården. Lönnmördaren hade varit klädd som en munk från Ranzineras orden, och före attacken hade han sagt att vi alla måste färdas till berget Ranz. Med sig hade mannen också haft en kopia av kung Ottars svärd Ebharing, något som måste ses som betydelsefullt! När vi for från Marjura var det ytterst få män i livet som sett det vapnet.

Bland gästerna i Urielborg fanns även en genuin Ranzinermunk, vid namn Bodonius. Bodonius hade kommit till Urielborg precis före mig och Eredrim, och hade endast haft tid att förklara sig för Leonidas och de andra när vi anlände. Eftersom att Bodonius själv bar likadana kläder som lönnmördaren hade Leonidas förstås iakttagit försiktighet med munken.

Enligt Bodonius var lönnmördaren medlem av sekten Rabdorana, vars anslutna kan kännas igen på att de har svart färg tatuerad på insidan av sin underläpp. Bodonius berättade vidare att Rabdorana-sekten blivit högaktiv på sistone, och verkar inrikta sig på att ta livet av siare och personer som befunnit sig på Marjura för två år sedan. Bodonius ärende i Urielborg var annars det samma som det som lönnmördaren först uppgett: att å Ranzineras-ordens vägnar samla alla Marjura-farare till berget Ranz så att de där kan få ta del av en hemlig profetia.

Alla i sällskapet var redan bekanta med Vox Ranzina, den profetia som munkarna i Ranzineras-orden tidigare i år förklarat färdigställd och sedan börjat sprida över världen, och hur den givit nytändning till upproriska röster runtom i det trakoriska riket. Vad Bodonius nu berättade var dock att det fanns fler verser i profetian, som endast var avsedda för ett litet antal utvalda personer. Denna utvalda skara skall alla ha någon slags koppling till Marjura och det som skedde där för två år sedan, varför bröderna nu samlade alla möjliga kandidater till sig vid det heliga berget Ranz.

Eftersom att Bodonius insisterade på att tiden var knapp begav vi oss således genast av mot berget Ranz. Utan att fått se mycket av Urielborg eller det kringliggande landskapet vände därför jag och mina vänner tillbaka mot Tvärholga, för att där borda kapten Carnassos gamla skepp. Med Crassius vid rodret seglade vi sedan utmed Paratornas kust ner till Zaroflas, upp för Geudekafloden och in i Malossisjön fram till foten av berget Ranz.

Vid foten av berget Ranz fann vi ett gytter av tält och tillfälliga läger som slagits upp av alla de Marjurer och Marjura-farare som bröderna av det sanna berget lyckats samla. Där fann vi en del gamla bekanta ansikten från Arhem, bland andra Rixa och hennes syster, som mot alla odds hade klarat sin förlossning och nu såg ut att vara en stolt moder till en halvrese.

Ryktena i tältlägret gjorde gällande att både Arhem och Trovlik fallit för de odöda styrkorna som väckts till liv på Marjura, men att det befästa Clusta Noba fortfarande höll Shagul stången så sent som för ett halvår sedan. Eredrim oroades av att ingen visste hur det stod till i Betrasur, och att inga dvärgar syntes till bland flyktingarna.

Dock träffade Eredrim ändå på en dvärg i tältlägret, om än inte från Marjura. De båda verkade bli goda vänner och iscensatte någon slags uppvisningsduell som flera av de andra satsade pengar på, och vann rikligt när Eredrim kunde mästra dvärgen från kontinenten.

Snart efter vår ankomst blev vi kallade till ett möte med Ranzineras-ordens ledare, Peatro Petralba. När vi anlände till Petralbas audiensrum blev vi vittnen till hur Petralba pressades av en man som Leonidas identifierade som Mashmashu Goba da Grummi, högsta kastratsångare i Kastykertemplet och framstånde inom Digeta Longa. Da Grummi var där i sällskap med en Praanz da Kaelve, Trakoriens främste sabelfäktare och troligtvis också ledande inom Trakoriens hemliga polis, enligt Valentinos. De båda högdjuren försökte med hot tvinga Petralba att dra tillbaka profetian, något den ålderstigne munken hövligt hävdade var omöjligt.

När trakorierna passerade oss på väg ut från Petralba måste Leonidas begått något slags etikettsbrott mot herr da Kaelve, då denne var nära att dra vapen mot vår ridderlige vän. Nyanserna i trakorisk etikett kan vara svåra att utläsa för en utomstående som jag, så jag vet inte hur pass illa Leonidas faktiskt stötte sig.

Ensamma med Petralba samtalade vi ytligt med honom om vilka vi var och varför vi hade kommit till Ranz. Petralba bad oss sedan endast att stanna i närheten av berget och meditera över profetian och dess betydelse. Ranzineras-orden skulle förse oss med mat och husrum till dess att han visste vilka som var de utvalda, vilket han inte trodde skulle dröja länge.

Bodonius visade oss sedan till en sovsal som vi kunde bo i, och lämnade oss åt vår meditation. Några av oss valde att stanna i sovsalen medan Eredrim och Valentinos begav sig ut för att förfriska sig bland tältlägrets öltunnor.

Senare under natten väcktes vi av skrik och vapenskrammel från munkarnas kvarter, varpå vi rusade ut för att se vad som stod på. Rabdorana hade slagit till mot Petralba, och lyckats rispa honom med sina förgiftade vapen innan de övermannats av vakter. Mina helande besvärjelser var inte mäktiga nog att rädda Petralba, men med hjälp av Mazur kunde jag ge honom lite längre tid i livet så att han åtminstone kunde slutföra sitt värv.

Petralba avslöjade nu att vår skara är profetians utvalda. Berget hade talat till Petralba att de sista utomstående han träffade skulle vara de utvalda, och han hade inte träffat några andra sedan våran audiens samma kväll. Dock bad Petralba Bodonius att även hämta Didra Damagi av Krimbydh, då hon hade personlig hämnd att kräva av Shagul och därför också var ämnad att ta del av den hemliga profetian. Didra var redan känd bland några av oss som sett henne dansa nere i tältlägret tidigare på dagen, och särskilt Valentinos hade då blivit tagen av hennes starka karisma.

Senare har Didra Damagi berättat för oss att hon är dotterdotter till prinsessan Elmesum, kvinnan som vi fann i Shaguls gravkammare och som Valentinos hjälpte att dö. Nu har Elmesums ande på något vis funnit sin väg till dotterdottern, och mormoderns ande eldar på Didras jakt efter hämnd för Shaguls övergrepp.

När Bodonius återvände med Didra Damagi och med kopior av profetian rapporterade munken att Petralbas eget privata exemplar av profetian var försvunnet, och att en tredje lönnmördare kommit undan. Vi måste alltså utgå från att även Rabdorana, och därmed kanske även Shagul, har tillgång till hela profetian.

Efter att vi alla fått varsin kopia av den andra, hemliga delen av Vox Ranzina, gav Peatro Petralba oss sina sista förmaningar. Petralba bad oss uppsöka en viss Manghalde som kan hjälpa oss i kampen mot Shagul och kanske även med tolkandet av profetian, och för att finna denna man gav Petralba oss en liten mässingsklocka som ska visa oss vägen genom Skuggornas träsk där Manghaldes boning finns. Manghalde är en mäktig man som begått stora synder men som arbetar på sin bättring, sade oss Petralba, och vi fick lova att inte göra honom illa.

Vidare rådde Petralba oss att undvika den trakoriska delegationen av vakter och ämbetsmän som nu höll Ranz under uppsyn, och avslöjade istället hur vi skulle finna en dold gång ut ur klostret. Därefter gav Peatro Petralba oss alla sina yttersta lyckönskningar, och tackade mig och Mazur för den hjälp vi bistått honom med under hans sista timme i livet men bad oss nu att låta honom dö.

Snart efter att vi tackat Petralba och lämnat honom till sin sista vila, fann vi så den lönngång som Petralba förordat. Gången var bitvis trång och svårgådd, men vi tog oss fram och kom till slut upp nära Malossisjöns strand vid foten av berget Ranz. Vid gångens ände fann vi också en lädersäck med pengar och lite förnödenheter, samt en upp och nervänd båt stor nog för oss alla.

Eftersom att Skuggornas träsk inte ligger långt från berget Ranz, och eftersom att Crassius skepp kunde antas vara illa lämpat för träskfärder, och dessutom låg i hamnen under trakoriernas kontroll, beslöt vi istället att fara med munkarnas båt till Skuggornas träsk, för att där söka efter den mystiske Manghalde.

Innan vi rodde in i Skuggornas träsk gjorde vi uppehåll i den lilla fiskarbyn Vonsa för att proviantera. Under besöket i byn fick Valentinos tillfälle att erfara kraften i Didra Damagis tatueringar, något han inte verkade misstycka särskilt till. Handelsmannen i vars lokal förevisningen ägde rum var dock desto mer upprörd över oanständigheten i det hela.

Färden genom Skuggornas träsk blev händelserik och farlig. Träsket hyser en rad ohälsosamma livsformer, och vi besvärades av både spindelrankor, kråkbromsar och jättekrokodiler. Spindelrankorna och jättekrokodilen som vi attackerades av var kanske de mest dödliga angriparna, men med så vapenföra följeslagare som i vårt sällskap var det i min mening istället kråkbromsarna som utgjorde den största svårigheten för vår träskfärd. Deras förtärande surrande höll på att göra mig galen, och jag tvingades till sist lägga ner stor magisk kraft på att frammana en stark vind som kunde blåsa bort de enerverande kräken.

När vi ringde i den lilla klockan som Petralba givit oss lockade ljudet till vår inledande bestörtning fram en stor horndemon, men snart förstod vi att demonen kommit för att visa oss vägen någonstans, och vi utgick från att det var vägen till Manghalde den ville visa oss. Vrax lyckades dessutom med konststycket att lysa upp själva horndemonen, vilket gjorde den enkel att följa genom träskets dunkel.

Till slut kom vi fram till en liten ö med ett hus på. Ön var befäst med spetsade trästockar som stack ut från stränderna så att landstigning endast var möjlig vid en liten del av stranden. Vid stranden möttes vi av en man svept i svart mantel, som vi först antog var Manghalde själv. Vi förklarade vårt ärende för mannen och visade honom även profetians andra del. Mannen hade inte varit direkt välkomnande från början, och efter att han fått läsa profetian blev han verkligt stingslig och började prata om hur han visste det och att ingen skulle ta få ta hans barn. Han fortsatte med att fösa iväg oss och be oss försvinna därifrån illa kvickt. Vi hade dock inga tankar på att ge oss iväg ut i träsket igen så snart.

Medan vi stod där och gruffade med den svartklädde mannen så steg en annan man ut ur huset, och han vinkade till oss att istället komma upp till honom. Det var den här mannen som visade sig vara den riktige Manghalde. Mannen som mött oss vid stranden var en ilibaurisk frihetskämpe vid namn Goscana di Skugre som var Manghaldes gäst på ön.

Manghalde var klädd i en lila mantel och dolde sitt ansikte bakom en teatermask, vilken gjorde det omöjligt för oss att känna igen honom. Däremot borde vi kanske ha förstått den mystiske Manghaldes identitet genom hans horndemon som visat oss vägen genom träsket. Manghalde är nämligen ingen mindre än shaguliten Gobrugda, vars liv vi skonade i Shaguls gravkammare efter det att han svurit att viga återstoden av sitt liv åt att sätta stopp för sin forne mästare.

Efter att vi också låtit den riktige Manghalde studera Vox Ranzinas hemliga verser sade han sig tro att han visste vad som menas med oraklets blå öga. Enligt Manghalde bör det blå ögat vara den klon av Shagul som han själv skapat utifrån Shaguls klo, som han fick med sig från gravkammaren vid järntornet på Marjura. Den här avbildningen av Shagul är i dag ett barn vars faktiska ålder är endast drygt ett år men redan nått samma utveckling som en sexåring. Enligt Manghalde har barnet en blå nyans i hyn som en effekt av att Shaguls klo hade någon sorts skada när den användes. Manghaldes teori är att så länge som det blå barnet är i livet så är den verklige Shaguls potentiella kraft begränsad, och det är därför profetian pekar ut barnet som ett av oraklets fyra ögon. Om Manghalde har rätt bör alltså det blå barnet skyddas från Shagul till varje pris.

Det blå barnet finns i nuvarande stund på en svävande ö i Skuger i Ilibaurien, där det hålls för heligt av ilibaurierna. Det här förklarar Goscanas reaktion när han fick läsa profetian. Goscana vill nämligen behålla det blå barnet i Skuger eftersom att han tror att barnet kommer att spela en viktig roll i Ilibauriens befrielse från trakoriernas ok och opianderns bojor. Manghalde å sin sida anser att barnet inte är säkert i Skuger. Manghalde pekar på att barnets belägenhet i Skuger är välkänt bland många och dessutom utpekat i den hemliga profetian som vi nu måste anta att Rabdorana har tillgång till. Det blå barnet skulle vara säkrare hos honom i Skuggornas träsk, enligt Manghalde. Om Manghalde är fullt att lita på vet jag inte, men jag kan inte klandra hans analys att det blå barnet bör flyttas från platsen som pekas ut i profetian.

Under vårt samtal med Manghande stod Goscana i köksdelen och tillredde något, en soppa som han sedan bjöd vårt sällskap att smaka på. De flesta av oss hade dock tillräckliga kunskaper om ilibaurisk kokkonst för att ha vett till att tacka nej, förutom Eredrim som tanklöst tackade ja och slörpade i sig en slev av soppan innan någon hunnit varna honom. Inte nog med att Goscana hade kryddat soppan med opiander, han hade även spetsat den med två olika sorters gift som nu givit den stackars dvärgen gröna ögon och magnetiskt skinn. Jag tror inte han kommer kunna röra sig särskilt smidigt framöver med de yxor och fjällpansar som han ständigt bär på, men om jag inte har fel så rör det sig endast om temporära effekter som bör gå över på en vecka eller två. Låt oss hoppas att dvärgen inte kommer att behöva sin rustning och sina vapen till dess, och att det här blir honom en läxa i försiktighet. Låt oss också hoppas att opianderdosen inte var tillräckligt stark för Eredrim att stå emot framöver, för det hade varit bedrövligt att se en så tapper vän förslavas av opiandern, och av en så neslig handling som Goscanas!